Potatismos!

Woho, jag får potatismos ikväll!

För övrigt, alla jäkla kvinnohatare, våldsmän, våldtäktsmän, barnmisshandlare, sexuella utnyttjare, massmördare, lögnhalsar, psykiatriker, snåljåpar, pengargalningar, känslokalla puckon, dra åt flanders! Ni gör mig så förbannad, punkt!

Don't throw in the handduk

Vill med detta inlägg ge en handfull kramar och hoppfullhet till ett par personer (utan inbördes ordning), vet inte om det betyder något men jag tänker på er och vet ni har det tufft just nu, men försök håll ut, bortom mörkret finns ett ljus.

Magnus "Sokkan" Alaeus
Simon Lundström
Ida Fransson
Agneta Fransson

Vad kostar ett liv?

Känns som tårarna aldrig till ta slut, sömnen aldrig vill bli mindre orolig, mörkret aldrig vill bli mindre skrämmande.

Jag frågar mig själv, vad kostar egentligen ett liv?
Ända sen Pappa gick bort har mamma tjatat om att det ska bli pengar över från alla försäkringar och allt vad det är, men vad spelar det för roll egentligen? Hade jag fått välja hade jag hellre gått fattig hela livet och haft Pappa vid liv. Jag vet inte vad mamma tänker egentligen. Det har inte varit ett telefonsamtal utan prat om pengar.

Dagens samhälle tycks vara byggt av pengar framför överlevnad. Har man inga pengar är man inget värd, har man pengar kan man kosta på superläkare och operationer som skulle kunna rädda livet på någon som behöver det mer.

Det läskiga med begravningar och nte minst dödsfall är att man av någon märklig anledning tycks bli mer mån om andra. Frågan är varför det ska krävas något så fruktansvärt för att komma fram till något sådant...

Till världens bästa Pappa

Som från ingenstans nåddes jag av beskedet av att min pappa lämnat jordelivet i dagarna. Det var för många oväntat med tanke på de planer och drömmar han hade för framtiden, som han skulle uppleva när han blivit bättre. Men någonting hände och nu finns han inte mer. Många säger att det han gjorde var dumt och egoistiskt, jag kan förvisso hålla med dem men då jag själv befunnit mig i mörkrets ruiner många gånger förstår jag mycket väl att det i värsta fall kan sluta så. Ända sen mamma och pappa separerade har jag på något sätt alltid tyckt synd om honom, därför har det varit svårt att vara direkt arg på honom, trots att han gjort saker som fått en att gå i taket många gånger.

Jag kommer alltid minnas honom som den glada, humoristiska och lite speciella pappa han varit. Nu får han väl äntligen träffa sin pappa som så hastigt rycktes ifrån honom för flera år sedan, en person jag aldrig hann träffa i livet, kanske snarare om en massa evigheter när man själv trillar av pinnen. Frågan är om man åldras i himlen, skulle vara konstigt att presentera sig själv som ens barnbarn och dyka upp som en gammal gam.

Det finns mycket att skriva, och det är mycket han lämnar efter sig. Jag är glad att jag fick chans att träffa honom innan det hände, tråkigt är dock att jag aldrig insåg hur pass illa det verkligen var.

Mer kan jag inte göra nu än att sörja och hoppas att han har det bättre där han är nu.

Vila i frid, världens bästa pappa, vi saknar dig.

Kanter

Det här med kanter, alltså, vad är det som är så farligt med sånt? Varje gång en ny limpa skivad bröd dyker upp i skafferiet så är det alltid någon som hoppar över kanten (vart landar man då egentligen?), varför? Är den så farlig? Är det typ där som bagaren eventuellt mest är och petar med sina fingrar? Vad är egentligen kanten? Somliga verkar vilja definiera det som den yttersta brödbiten, den som är så att säga ytterst när paketet är oöppnat. Men vad händer då om kanten saknas? Då blir det ju en ny kant. Om man skulle gå och dissa alla relativa kanter på brödet, då borde det väl innebära att brödet inte finns? Att man i princip endast betalade lönen åt någon stackars bagare i vartusan de nu jobbar, (gissningsvis Brasilien där Eldorado verkar importera en hel del, så andra lär väl apa efter dem).

Kusligt...

Sen det där med pizza. Har mött många som ständigt klagar på pizzakanten, som instinktivt skär bort den och äter det som blir över (då syftar vi som kant på den upphöjda halvbrända degbit som sitter ytterst på pizzan). Hur blir det då om man säger att man inte vill ha kanten, skär bort den och börjar äta innehållet? Då har man i princip börjat äta på kanten ändå.

Varför denna ohyggliga kantskräck? Har det något med att det rimmar på tant? Typ sådanna som petar fingret i ryggen på en i matköer? Eller är vi så rädda att trilla ner från dem att vi gör allt vi kan för att eliminera dem?

Tänk om kanter inte existerade, allting satt ihop i en evig oändlighet. Kusligt...

Huvudet på spiken

Jag visste inte att Stockholm låg just där

Hjortronsylt

Det smakar som hjortronsylt, även om det ser väldigt ihoppressat ut...

Hyllning till världens erövrare

Tänkte göra en hyllning till personer som jag uppskattar högt i denna värld, utan inbördes rangordning (även kallad hjärnstorm, om jag glömt någon så skyller jag på mitt dåliga minne -.-, listan uttökas efter hand)

Allan Edwall

Astrid Lindgren

Hayao Miyazaki

Ida Fransson

Markus Ekström

Agneta Fransson

Patrik Bejner

Cornelis Vreeswijk

Kjell Skog

Caroline Asp

Jag själv