Stormbyar - Eller en annan syn på saken

Cosplay!

2011-01-30T15:10:00.003+01:00

Ang. kommentarer

2011-01-30T14:57:00.002+01:00

Tidigare kommenterare till föregående inlägg kanske undrar varför kommentaren i fråga togs bort. Detta för att jag inte vill att bloggen ska utvecklas till ett politiskt krig eller dyl, eller någon form av politisk pajkastning. Använder bloggen till stor del för att bli av med aggressioner över världens ofantliga orättvisor och negativa energi. Vare sig det är Palestina (som område, stat, eller vad världen nu väljer att kalla det, åtminstone är jag rätt säker på att Palestinerna vill att Palestina ska erkännas som enskild stat) eller Israel som gjort fel gör det mig ideligen lika förbannad.

Deprimerande samhälle

2011-01-28T03:13:00.003+01:00

Alltså jag förstår inte hur människor förmår att leva i den här världen utan att bli totalt nerdragna i ett evigt mörker, eller det kanske de redan blivit utan att veta om det / erkänna det, eller så är det som Buddha sa, att livet är ett lidande, vilket jag i och för sig kan förstå till och från. När allt känns som mest bra då lider man för att man inte vill försvinna från jorden, tvärsom när allt känns mindre bra. Det är ett jäkla vågspel.

Ute i världen krigar folk, dör folk, lider folk för någon annans lycka. I Israel till synes gläder sig människor över att de ockuperar andras mark, de spränger sönder hus av den enkla anledninen att de tror, eller nej, de "vet" att det finns terrorister däri. De fortsätter att uppföra bosättningar på den mark de ockuperat och det ger ju inga andra signaler än att de inte tänker ge upp. Jag menar inte att jag är emot judar, jag är inte emot någon religion/etnisk grupp/dyl, däremot är jag emot orättvis behandling och krig.

Jag minns när de på nyheterna för några år sedan visade hur demonstranter stod och skrek över bosättningar, det var det nyheten handlade om, att de skulle rivas. Men i själva verket skrek de mot att de skulle rivas. Jag förstår inte hur så många kan ha en så vidrig bild av att ockupation ska tillåtas genom att inte riva bosättningar.

Mitt engagemang för ett fritt Palestina kom i samband med samhällskunskapen i gymnasiet i början av seklet. Tydligen tog (?) Storbrittannien delar av Palestina och gav åt det judiska folket (vill fortfarande trycka på att jag inte är emot judar, utan enbart de i den israeliska staten och de nationalistiska individer som indirekt/direkt är för ockupation) för att de tyckte synd om dem. Precis som Nord- och Sydkorea där varken USA eller dåvarande Sovjet ville ta ansvar för den splittring av landet de gjort, tog inte heller Storbritannien ansvar för sin ockupation av Palestina som de sedan gav åt det judiska folket. Förbannat fegt och oansvarigt.

Till och från hör man på nyheterna hur EU, USA och diverse andra länder fördömmer Israels ockupation och den pajkastning av bomber som sker mellan Palestina och Israel (vem som ens började pajkastningen tänker jag inte gå in på här), men ingen gör något. Ibland åker USAs president ner och försöker medla men inte händer något nytt. Om nu USA är sånna världspoliser varför skickar de då inte dit tjugotusen soldater som får sätta P för ockupationen? Det var ju precis vad de gjorde mot Irak. Ligger säkert något som rimmar på pengar i bakgrunden.

Ska vi då ta en titt på Sverige så blir det klart ännu mer deprimerande. Våld, oprovocerat som provocerat. Inte fasen törs man gå ute på stan efter mörkrets inbrott, inte ens här i Falun. Blir man rånad / nedslagen är det ändå ingen som gör något annat än gå förbi och titta. Sen att dessa vittnen får leva med det dåliga samvetet resten av sitt liv gör väl bara dem deprimerade men det är deras fel.

Ni får ursäkta mitt otroligt pessimistiska och politiska inlägg från en som egentligen är helt politiskt ointresserad och hellre vill sprida glädje världen över, men när folk lider och behandlas orättvist kan jag helt enkelt inte sitta still.

Oförglömliga TV-Spels-ögonblick Del 1

2010-06-30T09:23:00.003+02:00

Operaföreställningen i Final Fantasy VI

TV-Spelsmysterier Del 1

2010-06-21T18:57:00.004+02:00

1. Varför i hela friden går Mario inte bara runt alla gombas när de kommer stormandes mot honom?

2. Vad exakt sitter blocken fast i? Varför kan Mario inte bara klättra upp på sidan i stället för att smälla huvudet rätt i?

3. Och för oss hälso- och sjukvårdsfolk. Varför får Mario inte hjärnblödning av att smälla huvudet i solida stenblock? Vem ska då hångla med prinsessan Flugsvamp i slutet?

CosBilder big time

2010-05-31T17:56:00.005+02:00

Utan kommentarer

Test

2010-01-01T23:27:00.001+01:00

Gott nytt år

2010-01-01T23:17:00.005+01:00

En tribut till de som inte kunde följa ända till 2010, och en tribut till de som slåss i motvind.

Disneys negativa idealbilder

2009-11-27T13:01:00.004+01:00

Appropå ingenting surfade jag obekymrat in på Dubbningshemsidan och möttes av en bild på en något uppfräshad version av Tingeling (inte låten av Henrik Dorsin utan den lilla etriga älvan från Peter Pan). Det tragiska är hur formatet på Tingeling inte ändrats märkbart på de 56 år som gått sedan filmen hade urpremiär världen över. Bilden visar en pinnsmal Barbie-liknande figur utan några skavanker, rynkor eller annat som många ytliga individer tycks störa sig på.

Jag fattar inte hur det kommer sig att samhället ser så illa ut än idag. En sak att fotomodeller ser ut som de gör, det är deras problem, de är ju för det mesta inte (tror jag i varje fall) riktade till barn och tonåringar där risken för ätstörningar och depression pga fel syn på sitt utseende rimligen borde vara som värst.

Men sen kommer den hord av media riktad till just denna ovanstående målgrupp. Jag menar, vad är det för sätt att visa barn pinnsmala brudar och muskulösa herrar i barnfilmer? Nog för att det kanske är ett sätt att uttrycka könsroller, men det ger ju fler negativa signaler än de eventuellt positiva.

Jag måste själv erkänna hur ytlig jag varit under min uppväxt, hur jag reagerade så fort någon skilde sig ur den så djupt rotade idealbild som finns i samhället. Det var innan jag insåg att mycket av personen man möter finns på insidan, även om många klär sig för att utstråla en viss personlighet.

Något annat som just kom till minnes är de tidningar som är riktade till barn och ungdomar, tror en av dem heter Julia (?), vars omslag pryds av 10-12-åringar beklädda med smink och vitmålade tänder. Jag ställde frågan på ett forum om varför kvinnor sminkar sig och många svarade att utan smink känner de sig ofräscha, vilket jag med facit i hand kan förstå om de nu är så inrotade att man måste sminka sig när man fortfarande är barn. Men jag kan ändå inte förstå hur man kan känna sig fräsch av att kleta in en massa fett och kemikalier i ansiktet.

Nedan ett par bilder.

Frånvaro

2009-11-16T16:54:00.003+01:00

Till er som undrar var jag håller hus (på internet), oroa er inte, jag lever än. Problemet är att min dator totalhavererade i dagarna, från att ha fungerat i princip felfritt till att inte starta överhuvudtaget. Har anlitat hjälp men vette tusan när det blir klart. Tills vidare får jag snylta på Idas dator så länge.

För brådskande ärenden borde de flesta av er känna till mina kontaktuppgifter ;)

Bai bai Ackbar!

Potatismos!

2009-09-21T17:57:00.001+02:00

Woho, jag får potatismos ikväll!

För övrigt, alla jäkla kvinnohatare, våldsmän, våldtäktsmän, barnmisshandlare, sexuella utnyttjare, massmördare, lögnhalsar, psykiatriker, snåljåpar, pengargalningar, känslokalla puckon, dra åt flanders! Ni gör mig så förbannad, punkt!

Don't throw in the handduk

2009-09-05T22:43:00.002+02:00

Vill med detta inlägg ge en handfull kramar och hoppfullhet till ett par personer (utan inbördes ordning), vet inte om det betyder något men jag tänker på er och vet ni har det tufft just nu, men försök håll ut, bortom mörkret finns ett ljus.

Magnus "Sokkan" Alaeus
Simon Lundström
Ida Fransson
Agneta Fransson

Vad kostar ett liv?

2009-08-20T13:29:00.002+02:00

Känns som tårarna aldrig till ta slut, sömnen aldrig vill bli mindre orolig, mörkret aldrig vill bli mindre skrämmande.

Jag frågar mig själv, vad kostar egentligen ett liv?
Ända sen Pappa gick bort har mamma tjatat om att det ska bli pengar över från alla försäkringar och allt vad det är, men vad spelar det för roll egentligen? Hade jag fått välja hade jag hellre gått fattig hela livet och haft Pappa vid liv. Jag vet inte vad mamma tänker egentligen. Det har inte varit ett telefonsamtal utan prat om pengar.

Dagens samhälle tycks vara byggt av pengar framför överlevnad. Har man inga pengar är man inget värd, har man pengar kan man kosta på superläkare och operationer som skulle kunna rädda livet på någon som behöver det mer.

Det läskiga med begravningar och nte minst dödsfall är att man av någon märklig anledning tycks bli mer mån om andra. Frågan är varför det ska krävas något så fruktansvärt för att komma fram till något sådant...

Till världens bästa Pappa

2009-07-17T21:07:00.002+02:00

Som från ingenstans nåddes jag av beskedet av att min pappa lämnat jordelivet i dagarna. Det var för många oväntat med tanke på de planer och drömmar han hade för framtiden, som han skulle uppleva när han blivit bättre. Men någonting hände och nu finns han inte mer. Många säger att det han gjorde var dumt och egoistiskt, jag kan förvisso hålla med dem men då jag själv befunnit mig i mörkrets ruiner många gånger förstår jag mycket väl att det i värsta fall kan sluta så. Ända sen mamma och pappa separerade har jag på något sätt alltid tyckt synd om honom, därför har det varit svårt att vara direkt arg på honom, trots att han gjort saker som fått en att gå i taket många gånger.

Jag kommer alltid minnas honom som den glada, humoristiska och lite speciella pappa han varit. Nu får han väl äntligen träffa sin pappa som så hastigt rycktes ifrån honom för flera år sedan, en person jag aldrig hann träffa i livet, kanske snarare om en massa evigheter när man själv trillar av pinnen. Frågan är om man åldras i himlen, skulle vara konstigt att presentera sig själv som ens barnbarn och dyka upp som en gammal gam.

Det finns mycket att skriva, och det är mycket han lämnar efter sig. Jag är glad att jag fick chans att träffa honom innan det hände, tråkigt är dock att jag aldrig insåg hur pass illa det verkligen var.

Mer kan jag inte göra nu än att sörja och hoppas att han har det bättre där han är nu.

Vila i frid, världens bästa pappa, vi saknar dig.

Kanter

2009-07-07T18:17:00.002+02:00

Det här med kanter, alltså, vad är det som är så farligt med sånt? Varje gång en ny limpa skivad bröd dyker upp i skafferiet så är det alltid någon som hoppar över kanten (vart landar man då egentligen?), varför? Är den så farlig? Är det typ där som bagaren eventuellt mest är och petar med sina fingrar? Vad är egentligen kanten? Somliga verkar vilja definiera det som den yttersta brödbiten, den som är så att säga ytterst när paketet är oöppnat. Men vad händer då om kanten saknas? Då blir det ju en ny kant. Om man skulle gå och dissa alla relativa kanter på brödet, då borde det väl innebära att brödet inte finns? Att man i princip endast betalade lönen åt någon stackars bagare i vartusan de nu jobbar, (gissningsvis Brasilien där Eldorado verkar importera en hel del, så andra lär väl apa efter dem).

Kusligt...

Sen det där med pizza. Har mött många som ständigt klagar på pizzakanten, som instinktivt skär bort den och äter det som blir över (då syftar vi som kant på den upphöjda halvbrända degbit som sitter ytterst på pizzan). Hur blir det då om man säger att man inte vill ha kanten, skär bort den och börjar äta innehållet? Då har man i princip börjat äta på kanten ändå.

Varför denna ohyggliga kantskräck? Har det något med att det rimmar på tant? Typ sådanna som petar fingret i ryggen på en i matköer? Eller är vi så rädda att trilla ner från dem att vi gör allt vi kan för att eliminera dem?

Tänk om kanter inte existerade, allting satt ihop i en evig oändlighet. Kusligt...

Hjortronsylt

2009-06-17T19:49:00.003+02:00

Det smakar som hjortronsylt, även om det ser väldigt ihoppressat ut...

Hyllning till världens erövrare

2009-06-17T12:22:00.004+02:00

Tänkte göra en hyllning till personer som jag uppskattar högt i denna värld, utan inbördes rangordning (även kallad hjärnstorm, om jag glömt någon så skyller jag på mitt dåliga minne -.-, listan uttökas efter hand)

Allan Edwall

Astrid Lindgren

Hayao Miyazaki

Ida Fransson

Markus Ekström

Agneta Fransson

Patrik Bejner

Cornelis Vreeswijk

Kjell Skog

Caroline Asp

Jag själv

Jag blir så förbaskad

2009-05-28T13:31:00.002+02:00

Det var ett väldans tjat om provsprängningar i Nordkorea på sistone, varför blir det alltid sånt tjat så fort en gammal "sovjetstat" gör något? Åhnej, Nordkorea har byggt ett torn, vi måste skicka våra spionplan dit och kontrollera säger USA. Jag har då aldrig hört något på nyheterna när USA provspränger kärnvapen och skjuter missiler, har de fått tillåtelse av farbror polisen att göra så? Varför gör världen skillnad på USA och Nordkorea när de i princip gjort likvärdiga saker i den bemärkelsen? USA lär ju även ha bidragit med mer skada i och med bombning av diverse länder, Afgahnistan, Irak, Japan (för att inte glömma Hiroshima och Nagasaki).

Jag minns hur ilskan kokade inom mig när jag läste om hur efter koreakriget USA och Sovjet tog varsin del av Korea och fostrade landet och dess befolkning därefter. Nu i efterhand har jag då aldrig hört att någon av länderna vill ta på sig ansvaret för dem, att ens förena dem till det Korea som en gång i tiden var ett och samma land och inte två sidor av samma mynt.

Det är samma som i Israel-Palestina-konflikten (som medierna av någon anledning väljer att endast benämna Palestina-konflikten). Efter andra världskriget tyckte länderna så synd om judarna (observera att jag inte vill främja någon form av hets mot folkgrupp i och med detta) så de tilldelades en landremsa i nordöstra kanten av Europa som då benämndes Israel. Att det redan bodde folk där var tydligen inget de hade i tankarna och när Israel sedan av någon anledning fick för sig att börja gripa åt sig ännu mera mark, då tyckte England som var huvudansvarig i det hela att de inte hade med saken att göra och lät länderna själva ta hand om allt. Ansvarslöst någon?

Blir så förbaskad hur USA kan sitta där och stödja ett land som bombar och skjuter oskyldiga människor, visst gör Palestina precis likadant men varför i helsefyr måste alla jämt och ständigt ge tillbaka? När kan de inse att hämnd inte löser ett dugg, någon måste lägga ner stridsyxan, vare sig det är Israel eller Palestina, och USA borde i helsefyr vara neutrala i min mening, om de nu så gärna vill vara världspoliser. Jag minns för drygt tio år sedan hur det höll på att bli fred mellan länderna, hur premiärminister Rabbin stod och höll tal och var på väg att ena länderna, då kommer nån idiot och skjuter honom av den anledningen att han inte ville ha fred, hur i h#/!(/#()!/#)(!/)#/)( kan man vara så dum? Då drog ju genast striderna igång igen.

Och sen alla bosättningar, överallt på palestinernas områden, varför? Hur skulle USA reagera om en skock Mexicanare började bygga hus mitt i Texas? Då skickar de väl atombomber på dem och kallar dem för terrorister, för det är väl så världen fungerar idag. Är man inte på USA's sida då är man terrorist. Jippi, jag är visst en terrorist, vad häftigt, nu blir man svartlistad också, kommer de skicka spioner efter mig nu?

Jag minns en gång jag läste i tidningen om en incident på en Norsk flygplats där en flygledare missat att ett spionplan från USA skulle landa där, vad har USA med sina plan i Norge att göra? Sluta slösa bränsle och förstör naturen och håll er på er sida Atlanten om jag får be. Inte vill de underteckna Kyotoavtalet mot att minska utsläppen heller, snåla jädra typer...

Ibland har jag funderat på att vilja bygga en egen ö ute i havet och bilda en egen liten stat, men så dök mardrömmen upp i huvudet och jag såg USA med tjugotusen kärnvapenladdade båtar som ockuperar området kring ön och vänligt men bestämt säger "Hi, you wanna be with us or you wanna be with the terrorists? Whatever you say we're gonna send some spyplanes to look after you to make sure you're safe and sound (egentligen: to make sure you don't do any terrorist business)". Nog för att jag kan vara lite negativ ibland men den där tanken kunde liksom inte lämna mig. Hu, så hemskt. Jag undrar hur världen sett ut om alla kontententer satt ihop i en enda klump och det bara fanns ett land... Sug på den du, Bush, din föredetting!

Jikes.

2009-05-25T18:28:00.006+02:00

Den var snygg (men inte snyggare än Ida förståss). Måste skaffa mig nån dag när jag får råd igen...

Och Markus, du är inte bortglömd, glöm inte det.

Din mamma

2009-05-09T11:42:00.004+02:00

Det är svårt att påbörja och framförallt formulera ett inlägg som känns som att avsluta en epok i mangasverige. Att slutligen säga farväl till Markus var tungt, sorgligt men ändå lättande på något sätt, när man satt i kyrkan kunde man som Häger sa känna närvaron av Markus, kunde ana hans kommentarer om de papperflygplan vi så respektfullt la på kistan, antagligen med förundrade blickar från släktingar, något jag dock aldrig brydde mig om att tänka på, mina tankar fanns enbart hos Markus. Någon sa något om hur typiskt Markus det skulle varit om det stått "din mamma" utskrivet på kistan, men med respekt för släktingar som kanske inte kände till den sidan av honom hade det nog varit lite i överkant.

Fast å andra sidan fanns det fler än oss mangafolk som kände till hans användande av GULD i många sammanhang, vilket med viss förvåning kom till mångas kännedom.

Det var så kusligt hur man ibland kunde se honom med sin väldigt speciella gångstil, med sin påse i handen och den svarta huvtröjan på sig, hur han spontant skrek din mamma eller sug kuk som avskedsfras innan dörrarna på tåget slogs igen.

Det som känns så oerhört kusligt är att man inte kan tro att något sådant skulle hända Markus, det kommer nog alltid vara en viss förundran kring vad som hände de sista veckorna innan allt tog sin vändning. Det känns oerhört kusligt när jag blickar tillbaka på tiden, hur det kändes som om Täbygänget gled ifrån varandra mer och mer, när alla for ut över land och klot på egna äventyr, att flytta från Stockholm kändes lite som att överge honom i ett hus som jag förstod att han helst av allt ville bort från fortare kvickt.

Många beskriver hur han var annorlunda den sista månaden, så på sätt och vis är jag glad att bilderna av när vi skildes åt för vad som skulle visa sig bli sista gången i den här materiella världen finns kvar istället för de som hade blivit av när han verkade tyna bort.

Jag och många fler är nog ense om att världen inte kommer bli sig lik utan honom, inga konvent kommer vara så roliga som de varit förr, inga Täbymöten lär bli som förr och idén att återuppta söndagsvisningarna lär vara förgånget.

Den dagen vi andra mangakaifolk står inför slutet lär med viss förhoppning dröja ett tag, men tills dess att vi åter får träffa Markus får vi försöka göra allt vi kan för att inte glömma bort karln. Som jag sa till Ida dagen efter jag fick beskedet då solen plötsligt tittade fram, att det säkert är Markus som hälsar på, även om han fick bestämma nog hellre skulle framträda i form av snöflingor. Vi får väl se vad som sker.

Tack för den tid du förgyllde våra liv Markus, vila i frid, så ses vi.

Orättvist

2009-05-05T12:33:00.005+02:00

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, eller skriva. Igår fick jag ett av de mest tragiska besked jag någonsin tagit del av, Markus Ekström har lämnat oss. Har fruktansvärt svårt att förstå varför, även om jag känt på mig att något var fel de senaste veckorna.
Vi kommer sakna dig så fruktansvärt. Hoppas du har det bra var du än är, i våra tankar finns du alltid kvar.

Vila i frid.

Gränsen för vad en normal människa tål

2008-12-02T22:32:00.003+01:00

Nej nu får grannen tameköttfärs lägga ner, har hört dennes tv ekandes från deras förmodligen omöblerade rum rakt under mig sen i fredags eftermiddag. Antingen är det något jädrans spännande på tvn eller så har de bokstavligt talat somnat framför ratten *host*. Och för att bygga på det hela ännu mer så startade idag den utomordentligt knepiga kursen kulturmöten i vården som genast inleddes med en spontan gruppindelning och i slutändan hamnade man i en grupp som huserar i Eskilstuna och vars ena medlem vägrar åka till Stockholm för att sammanstråla i gruppen då "det är för dyrt". Tror inte damen att det är nog så dyrt för en annan att åka till Eskilstuna var och varannan dag för att lyssna på en dåligt påläst föreläsare som mummlar massa ramsor för sig själv när hon samtidigt ropar upp eleverna i klassen? Känns så lagom kul att lägga ut massa pengar på mat och hyra för att kunna få ihop sina praktiktimmar och sen höra att man inte är godkänd, igen. Nej snart går gränsen, jag har mina klipp kvar på min åkremsa och de ska gå till föreläsningar och seminarier, vill hon inte åka till Stockholm får hon väl investera i webkamera så man slipper vara den enda i grupp 6... (och det där var inte ett medvetet sexskämt).

Mitt nuvarande sinnestillstånd: Hälften vill vara ifred, hälften skriker efter sällskap, vad gör man? Ring P00lia...

Otroligt bra

2008-12-02T22:29:00.001+01:00

Säger bara, otroligt bra.

Mitt nuvarande sinnestillstånd:
Jag vill springa, men mina fötter rör sig inte, hjälp!

Det är en trappa!

2008-11-20T18:55:00.001+01:00

... och en riktigt konstig sådan...

Konsten att leva i en konserburk

2008-10-23T18:49:00.003+02:00

Precis avslutat en fyra veckors praktik på ett äldreboende. Måste säga att jag är grymt frustrerad. Jag förstår egentligen inte poängen med att vilja bo där, jag skulle hellre avlida i något annat och på någon annan plats än i ett rum där jag bott i x antal år och förmodligen inte rört på mig det minsta.
Det läskiga är hur det liksom är som om patienterna hålls med liv med hjälp av otaliga mediciner de får i sig var och varannan timme.
Jag undrar om de frågat de boende om de ens vill bo där, om de ens vill ha mediciner som kanske bara drar ut på deras lidande. Klart, finns ju den bunten som inte kan svara för sig själva, men hur kul är det egentligen att vara där, vara helt borta i huvudet, eller bara ligga nerpackad i en säng i flera år och äta mat ur ett sugrör dagarna i ända. Eller gå runt i korridorerna med sin rollator och inte veta vart du ska ta vägen. Jag säger då det.. Ska flytta till Tatooine så kanske någon kommer och påpekar att jag är galaxens sista hopp och att jag ska bli en sån där laserriddare...

Dagen då världen gick under

2008-10-23T18:39:00.003+02:00

Ville bara säga hur förvånad man blir över alla självgoda puckon som tycker det är roligt att skrämma slag på stackars spårvagnsförare ute på stan. Förstår inte poängen med att folk i princip nästan offrar sina liv för att hinna med spårvagnen på andra sidan, istället för att vänta ett par minuter på nästa.
Situationen var som sådan, vi är i station Årstaberg. Här finns en spårvagnshållplats. På den sidan jag står finns en platform för tåg mot Liljeholmen/Alvik och på andra sidan, om man går över spåren så finns tåg mot Gullmarsplan/Sickla. Såklart så stod då ett tåg mot Sickla där, men där tar inte detta slut, på avstånd hör man ett tåg komma som ska gå mot Alvik, och därmed korsa den lilla övergångsplatsen över spåren som man annars kan gå över. Tro det eller ej, folk springer över den här, fastän tåget är knappt 100 meter bort och närmar sig med världens fart. Tåget tutar, har aldrig hört dem använda den där tutan förrut, och är väl inte mer än 5-10 meter från tåget när den sista passerar. Är glad att jag slapp bli vittne till ännu ett av stockholms blodbad på spåren..

Fortsätt bak i bussen

2008-09-29T18:30:00.003+02:00

Men människor nu får ni väl skärpa er. För i helsefyr fortsätt bak i bussen!
Känns precis som någon oskriven regel att passagerare inte vill/orkar/kan gå vidare... nej glöm kan förresten, man kan alltid bara man vill, och orkar gör man alltid, det är bara viljan som saknas, för någon vilja att orka gå av bussen finns det väl, annars blir jag förvånad..

*Föreställer sig en hög passagerare som inte kommit av bussen för att de inte orkar*

En situation kan vara som sådan att på en dragspelsbuss så går alla bakåt en bit, rätt som det är ser tjejen framför mig sin väninna sitta på ett säte närmast gången och måste slaviskt stanna och krama om och sedan stå still, fortsätta prata och inte röra sig ur fläcken. Vips, alla får tränga sig förbi det lilla utrymmet som blir kvar fram till själva dragspelsdelen i bussen. Där "hoppar" alla över till andra sidan, men när det blir fullt där, då händer något. Folk liksom bara stannar, ungefär som om någon stod där fastän det faktiskt bara är luft. Blir som ett stort hål mitt i bussen, ingen rör sig, och den som ens vågar gå in i dragspelet, förpassas till utstötthet, eller det är i varjefall så man kan tolka det.

"Fortsätt bakåt i bussen", uttalat på diverse dialekter och eventuellt med eller utan svordomar.

Folk rör sig, hoppar in i den "förbjudna zonen" där ingen vågar gå.

Frågan är hur fasen detta mystiska fenomen uppkommer. Är folk rädda att inte nå till dörren? Sorry, men när du på ena sidan rör sig mot dörren kommer du inte förbi strömmen som pulserar åt andra hållet, bakåt i bussen.
Tror de att de ska sugas upp i något mystiskt svart hål? Sorry, men jag tvivlar på att SL kör bussar som avlägsnar folk inne i bussen, det får väktarna sköta genom att slänga av vissa "speciella" passagerade (även om ett svart hål vore rätt intressant).

Nu avslutar jag detta tragiska inlägg med en glad bild för att inte förlora stämningen från det tidigare inlägget.

Over and out.

Tro på änglar

2008-09-28T22:27:00.003+02:00

Det var mörkt, det sista ljus jag någonsin trodde skulle vägleda mig övergav mig när jag förlitade mig på det som mest.
Det var som om månen trillat ner, solen aldrig ville gå upp, förevigt vandra i ett tyst och ensamt mörker.
Var som om att stå på en klippa i detta mörker, tittandes ner på ett till synes avlägset ljus där nere i avgrunden, vända sig om tvekandes och se svaga strimmor av ljus som jag inte visste riktigt om de skulle förbli så eller försvinna för evigt och lura mig ner i mörkret igen.
Vände tillbaka, tittade ner och blundade. Kände hur marken blev till luft under fötterna, sedan hände något, det blev liksom ljust. Inte ljust som om någon tände lampan i ett kolsvart rum, inte ljust som när solen går upp, utan sådär lagom behagligt, lite som luciamorgon på dagis med alla barn som gick i vintermörkret med tända ljus och sjöng glada sånger.
När jag öppnade ögonen såg jag någon framför mig, hon var varm, vacker, log mot mig och sa något som fick mig att inse värdet av vissa saker som kom att förändra en hel del saker i min tillvaro.
Jag vet inte vad hon var, jag tvivlar på att hon var mänsklig, för de flesta i mänsklig skepnad jag mött har för det bara tagit mig ljupare in i mörkret. Kanske var hon en alv? Kanske var hon en ängel?
Men förresten förstår jag inte varför jag envisas med att säga "var", för den här personen finns, och hon är. Hon är det finaste jag vet på denna jord.

Jag är förvisso buddhist, men vem har sagt att inte buddhister får tro på saker, för nu tror jag mer än någonsin, nu tror jag på änglar, och mycket därtill.

Ta't lugnt

2008-09-18T23:05:00.003+02:00

Tänkte slå ett slag för "ta't lugnt" nu såhär med alla stressrelaterade sjukdomar i både akut och kronisk form som tar sig till uttryck i dagens moderna Sverige, eller tja, hela världen faktiskt med vissa undantag.

Stress är ett fenomen som lätt uppkommer i större städer såsom Stockholm, Göteborg, New York, London, Kapstaden, San Pommesfrites, etc. då dess invånare under påverkan av fenomenet tiden på ett eller annat sätt är försenade eller i allmänhet på väg någonstans.

Tid är ett sånt där mänskligt fenomen som uppfanns någon gång för massa hundra år sedan för att få folk att kunna organisera sig bättre. Tänk er dagens samhälle utan klockor, utan tid, man liksom bara gick upp när det var tillräckligt ljust, och när mörkret föll så hoppade man i säng (med rimliga marginaler med hänsyn till dygnslängden över året). Bussföraren Leif hoppar upp ur sängen, äter sin frukost, går lugnt till bussgaraget och hämtar ut en tom buss, kör lugnt iväg och stannar vid första hållplatsen. Där står en skock folk, de kliver på bussen, åker lugnt vidare (tänk om det dessutom bara är Leif som vägrar erkänna tidsfenomenet, tänk er reaktionerna på bussföraren då).

Hursomhelst, varför stressar ni så? Ärligt talat, jag vet att cancer är en av världens dödligaste sjukdomar men stress? Det lär ju kunna vara ett förstadie till en mängd olika allvarliga sjukdomar, både direkt och indirekt. Exempel:

* Gunilla vill ha sovmorgon varje dag, så hennes dagar startar med att stressa ur sängen, kasta i sig frukost (när hon hinner), springa till bussen, kasta sig mot jobbet och jäkta upp i hissen. Tänk vilka följder det kan bli, magsår, högt blodtryck, m.m. för att inte tala om trötthet och irritationsbenägenhet.

* Trevor ska vara intim med sin fru som tyvärr råkar vara smittad med hiv-virus. Tidigare har de använt skydd men Trevor är stressad och föreslår sin fru att ta p-piller efteråt så skydd blev det inget av, och blir smittad med hiv-virus.

Jag har ingen djupare koll på hurvida stress kan orsaka mutationer men det skulle i så fall innebära att stress kan vara en risk för cancer t.ex.

Läste för ett tag sedan ett blogginlägg om norrländska, där det klart hävdades att man ska prata... lång...samt...och...inte...ha...bråttom...
Så varför inte bara ta't lugnt. Gunilla kan be om ändrade arbetstider, eller så byter hon helt enkelt jobb till något där hon får kvällstjänst. Alternativt så får arbetsgivarna bli lite hyggligare mot att tågen och bussarna ibland kan vara sena, för ett sent tåg ökar stressen hos folk (vet själv hur enerverande ett tåg som bara står still kan vara, vetskapen om att tiden tickar och lektionsstart närmar sig är outhärdlig). När tåget väl kommer in till stationen sent så stressar Gunilla vidare mot sitt jobb och kommer precis i tid. Se vilken press hon har, vilket stress...

Brukar numer envisas med att ta't lugnt. Trippar inte nerför trappor som förr, utan ett steg i taget, vill någon gå förbi så får folk hoppas på att det dyker upp en lucka eller önska att de hade gått förbi mig innan trappan började. Springa till bussen är inte heller någon hit, det är inte precis som att bussarna slutar gå (vilket många verkar tro). Nog misstänker jag att folk retar sig som galningar på det här. De får de väl göra men det är verkligen inte mitt problem. Och om de får för sig att ens påpeka det i tal så lär jag gladeligen delge dessa ljushuvuden med påpekan om att jag tar det så lugnt jag vill.

Så följ med mig, och ni ska aldrig behöva vara hungriga mer...

Vill bort härifrån!

2008-09-15T01:26:00.002+02:00

Arrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrghhhhhhhhhhhh!

Jag blir tokig!

Jag vill bort härifrån!

Orkar inte med stan, vill inte bo i Eskilstuna, vill norrut, Stockholm är som en köttbulle i julgröten, som Piff utan Puff.

Orkar inte bo hemma, vill få vara ifred, få leva mitt liv, utan att folk ska lägga sig i. Inget emot att slippa hyra och få i princip gratis mat men till priset man måste betala värdesätter jag hellre att få komma iväg härifrån, snarast...

Varning varning... Boom

Lyssna med öronen världen

2008-09-15T00:55:00.002+02:00

Seriöst, börjar bli så trött på folk (med vissa undantag). Ni kan inte lyssna, eller tja, förmodligen lyssnar ni men inte fasen är det med öronen i varje fall, för det tycks inte komma till de rätta hörselnerverna precis. Vissa av er lyssnar med rätt sinnesorgan, och det tackar jag er för, ni kan känna er välkomna, ni vet vilka ni är, även om jag inte sagt det personligen, men ni andra, PLATS, sitt, håll käft och se nervösa ut.

I år efter år har jag gått och försökt få er att förstå vad jag säger, men ni har alltid uppfattat det efter egna önskemål, smak, tycke, lust, ork, whatever, alternativt påpekat att det är en småsak att lyssna på, att jag tjatar (varför? jo för att ni inte ville lyssna första gången till mina "småsaker"(som i mina ögon är mycket mer än bara småsaker)).

På sistone vågar man knappt öppna sin käft för då möts man av både det ena och det andra, samma gamla sak. Lämna mig ifred ber jag vissa av er om, men så fasiken heller, "hjälpa mig" vill ni, men ni inser inte att ni snarare "skälper". Inse att jag menar ifred med stort I, och inte ett ifred inom parentes. Och när ska ni lära er när ni är ute på för djupt vatten? Jag är förvånad att ni inte drunknat än bildligt talat. Och förresten, ett nej är ett nej, inte bara när det gäller våldtäkter, vill inte jag bli registrerad på random sida så vill jag inte det. Försök inte övertyga mig med massa funktioner som sägs vara bra. Drop it, or drop dead.

(Och vill återigen påminna om att detta bara gäller vissa, ni andra vet som sagt vilka ni är, förr eller senare, annars får ni väl fråga :P)

Bränn GW på bål!

2008-09-01T16:03:00.003+02:00

Nej nu får det fasen vara nog, orkar inte mer, i över 39 månader har jag ägt Guild Wars (Prophecies) ett så kallat MMORPG. Den här är dock av en lite annorlunda sort, nämligen att det är en engångsavgift för själva spelet och en aktiveringsnyckel som låser upp ett konto (till skillnad från t.ex. World of Warcraft där du betalar en summa varje månad) som du kan spela med när du vill och hur länge du vill (tills deras servrar någon dag går i konkurs) vilket i och för sig var bra då jag haft spelet liggandes i 2-3 år utan att ha petat på det.

Men! Där kommer kruxet, ingen trodde väl att folk kommer finnas kvar efter 2-3 år? Nej, otroligt nog fanns det det, men det beror väl främst på att det under åren kommit ut diverse expansioner som följer på den s.k. "avslutade" historien i Prophecies. Problemet i sig är att de är få, och de består inte av de vettiga MMORPG folk som en gång i världen fanns på denna jord, nej, de är typ i nedre tonåren, dricker förmodligen Fanta Light och snackar ett språk ingen förstår, utom de själva.

I och med en av expansionerna tillkom en liten funktion, nämligen heroes [hjältar], som skulle ersätta de tidigare "henchmen" (programmerade spelare som kunde tas med om ingen fanns online vid tillfället). Hjältarna kunde förses med olika uppsättningar av magier, vilket gjorde dem lite mer unika, problemet i sig var att antalet grupper i varje uppdrag med levande spelare minskade.

Ett läskigt exempel på detta var nu i förmiddags när jag kom in i en ganska tom stad, fanns fyra grupper med 8 spelare i varje (max i just den staden). Varje grupp bestod av en levande spelare, och resten var antingen hjältar eller "henchmen", försökte gå med i varje grupp men blev bara utkickad... vad är liksm problemet? Har de som tidigare gömt sig för fysisk social kontakt ute på gatan blivit skygga för kontakt på nätet? Vad är nästa steg? Rädda för sig själva?

Sen är det då åldersfördelningen igen, höll på i ett antal försök med ett par olika uppdrag med spelare. De flesta slutade i antingen att vi klarade det (sällsynt) eller blev dödade (ofta till följd av att någon eller några hoppade ur spelet mitt i uppdraget). Nu senast slutade det med att alla utom en dog, nämligen en munk (otroligt eftertraktad då denne kan hela och återuppliva döda gruppmedlemmar), men som efter en dispyt med någon i gruppen stack iväg så vi förlorade...

Ärligt talat, bränn skiten på bål, jag vill inte se den mer. Orka vänta på att alla mognar till och växer upp (om de nu gör det). Nu ska jag hålla mig till offline-spel istället, där slipper man iaf stöta på någon idiotisk medspelare som kickar en bara för att man råkar sakna en viss magi i sin samling...

Över och ut.

Slakta Squall

2008-07-17T17:30:00.002+02:00

Behöver jag säga mer? Han borde brännas på bål, jäkla emokaraktär..

Snape for president!

2008-07-16T21:53:00.003+02:00

Äntligen, äntligen är boken slut. Harry Potter bok 7, den enda i serien jag köpte hamnade precis i min försäljningshög efter att ha avslutat den. Jag tyckte den var helt okej i början, den höll, den höll, och så... hmm... ungefär som en sån där kort romans, man blir kär, gör massa saker och så glömmer man bort allt som hänt och flyttar till nordpolen.

Jag gissar på att hela världens Harry Potter dyrkare kommer vilja bränna mig levande nu, men jag säger bara min åsikt, precis som ni säger eran (även om den i så fall är en aning våldsam).

Personligen så hatar jag Harry Potter (nu snackar vi rentav karaktären) och hans två medkompanjoner. Jag tyckte om karaktärerna i början, de var helt klockrena, sen vette tusan vad som hände, det är trevligt med karaktärsutveckling men jag tycker Harry mot slutet fick en aning för mycket pms-chocker och aggressioner över allt och alla, vilket blivit en smula drygt. Ron har förvandlats till känslosam emo och Hermione är typ besserwisser. *Suck*

Det finns dock karaktärer jag i början skydde och snarare nu avgudar, för att nämna några, typ Draco, Kreacher, Snape, Bellatrix... (nej, Vol*host*mort är inte med här)

För att inte tala om de som i princip varit oförändrat omtyckta, Hagrid, Luna, m.fl...

Avslutningsvis, feta hyllningar till Severus Snape, vi saknar dig!

Kommentarer! !)#(!=)(#!#

2008-07-16T15:56:00.003+02:00

Men för i helsefyr, skriv kommentarer, hur ska jag veta att någon läser bloggen om ni inget skriver. Duh, känns som att titta in i en öken...

Tankar om Tobias Bjarneby och äventyret i Huddinge

2008-07-13T02:41:00.005+02:00

Jag trodde denna dag skulle bli som andra dagar, jag vaknar upp (valmar är ett intressant ord), kollar på morgonsoffan och gör något, men en kompis hade "inflyttningsfest" så tänkte åka dit, så drog iväg runt 3 tiden (kom inte iväg helt förrän halv fyra då personalen på postcentret här nere var n00bs så det tog evigheter att få iväg mitt paket jag skulle passa på att skicka). Lyckades hitta fram tillslut efter en massa väldans hit och dit. Vart en del tv-spelande och annat skoj, sen vid midnatt så var det dags att ge sig avåt hemmet igen. Hade ju tagit mig dit på cykel dumt nog så i mörkret skulle jag tillbaka den vägen.

Kom till Stuvsta, och så skogsvägen som går längs med tågspåret, men av någon anledning hade ljusspåret gått i kras så... det var kolmörkt. Ville verkligen inte ge mig in i det där så cyklade tillbaka till Stuvsta station. Nu hade jag att välja på att antingen cykla hem via Fruängen, eller ta sista tåget från stationen. Som tur var satt ingen i spärren så kunde lungt gå på utan att behöva köpa biljett. Men sen passerade klockan avgångstid (01:05), inget tåg kom. Tillslut försvann avgångstiden från informationsskärmen och nästa avgångstid 05:50 stod högst upp på listan... Efter ett tag hörde jag någon säga att tåget var en halvtimme sent, så gick och satte mig inne i värmen så länge, spärrvakten fortfarande lika frånvarande. Där stod en engelsk turist, som jag hjälpte få fram tidningar ur återvinningsbehållaren i. Senare kom även en väktare som skulle bomma igen stationen, men tillslut dök tåget upp, runt 01:38. Kom till Älvsjö och kunde lugnt cykla hem den sista biten.

Satte mig ner och surfade lite för att avreagera mig från kvällen, och upptäckte plötsligt Tobias Bjarneby, en riktig gammal barndomsidol (om än kanske fortfarande). Fast han har typ fått värsta solbrännan och skägget sen jag såg honom på bild sist. Jag har faktiskt pratat med karln i telefon en gång, under den tid då han fortfarande jobbade på Superplay. Då undrade jag var de gamla Zelda och Mario-serierna som gick i Nintendomagasinet (han var chefredaktör där ett tag innan tidningen i princip ersattes av Superpower (nu: Superplay)) tog vägen.

På något sätt känns han sådär riktigt förknippat med min bild av Nintendo, en sån där lite äldre person som är hip och häftig fastän han spelar tv-spel, en typ vad man ska kalla det, ur samhällets ögon "ofarlig spelnörd" eller kanske "innenörd", i varje fall är han tillräckligt cool för att vinna min respekt. Skulle inte ha något emot att träffa karln (och kanske dejta, bara för att :P (nej jag är straight, få inga idéer...)), jamenar, han gillar ju både Zelda och Nintendo precis som jag. På senare år har jag insett att det är två ting jag förmodligen kommer tycka om lika mycket som ens syskon vad som än händer. Ungefär därför kom jag fram till att tatuera in just Trekraften på axeln, den liksom passar där (bild kommer). Visst, hade kunnat ha den på handleden, precis som i spelen, men det blir lite för.. extremt. Syrran fick mig nästan att vilja pierca mig typ någonstans, men eftersom jag ska jobba i vården får man inte ha sånt på sig, tyvärr.

Skulle ärligt talat kunna sitta och prata om Zelda-spelen i evigheter, ärligt talat, så för att inte den här bloggservern ska översvämmas av konstiga vinklar på hur man kan se Zelda-spelen m.m. så.. bryter vi nog här. Tack och godnatt för denna gång!

Go go Ackman!

2008-07-11T19:01:00.003+02:00

Ja, ni som alltid undrat vem farao är Ackman, ni ska nu få veta. Han dök först upp för mig i en gammal Superplay tidning (på den tiden Tobias Bjarneby fortfarande huserade här). Sen har han bara funnits kvar, just den där meningen ni ser i rubriken, och så där lagom trevligt har den alltid funnits i bakhuvudet, tills den en dag ploppade fram helt sonika. Har dock varken spelat spelet i fråga eller ägt det så... men jag hoppas det är bra. I varje fall en BILD!

Ett slag för CYBERPUNK

2008-06-23T23:01:00.003+02:00

Grannar och granar å sido

2008-06-22T19:49:00.003+02:00

För ett par år sedan läser jag en liten notis på framsidan i Metro (Stockholms gratistidning som bl.a. bidrar till ökad risk av grillfest i tunnelbanan (grillfest var för övrigt ett ord min gamla mattelärare använde för att benämna när vi skulle ha prov)) att man inte skulle slänga ut grannen på marken, med en bild under på en ganska ful och risig gran. Är det så vi benämner våra grannar? Ser de ut som granar allihopa? Var tvungen att saxa en konversation från dagens kväll:

Stormbyar says:
<---- kung fu

FREE FREDRIK STRAGE says:
Kung pju

Stormbyar says:
soz, jag står borta p åandrasidanrummet

FREE FREDRIK STRAGE says:
SHITSHITSHIT

Stormbyar says:
okej, kan du slå ner mig granne och be dem sluta smälla i dörren?

FREE FREDRIK STRAGE says:
Jag slår gärna ner folks grannar.

Tror det är dags att bilda en klubb typ "Grannar mot Grannar" eller varför inte ett spel? Neighbour Fight II Turbo Ultra EX.

Förresten, jag kan TEKKENSPRÅK!

Over and out! \_/>_< \_/

Tack för att ni finns.

2008-04-15T18:12:00.003+02:00

Det värsta jag vet med inlägg är att man alltid måste inleda dem med något. Nej, nu går vi rakt på sak. Jag har bara insett, de senaste dagarna hur mycket en god vän kan betyda, och därav måste flera goda vänner betyda väldigt mycket. Vill med andra ord bara säga, tack för att ni finns, ni vet vilka ni är, så ta åt er.

Och förresten, inlägg 100.

Känslan av maktlöshet

2008-02-28T18:32:00.002+01:00

Känslan av att se någon försvinna ur dina armar,
känslan av gruppen som beslutar något utan att man blir tillfrågad,
känslan av att oro,
känslan av att tvingas kvar på en plats när man helst vill vara någon annanstans,
känslan av besvikelse,
känslan av okunskap,
känslan av att inte veta,
känslan av att någon kanske försvunnit föralltid,
känslan av tåg som stannat mitt i tunneln,
känslan av att stå i kö,
känslan av att inte våga,
känslan av rädsla,
känslan av att inte få tycka om,
känslan av att tvingas hata,
känslan av osäkerhet,
känslan av förvirring,
känslan av maktlöshet...

Grevens gåva

2008-02-28T13:36:00.003+01:00

Det var en dyster morgon i Solista. Regnet låg tungt över marken, piskade mot taken och forsade som vattenfall över de öppna fälten. Ingen vågade sig ut, för de visste alla vad som var på gång. I åratal hade de väntat på att ännu en av dessa dagar skulle komma, en sån dag som var så nära domedagen man kunde komma. Och den kom ofta, alltför ofta.

"HAN ÄR PÅ VÄG!", vrålade någon och smällde igen porten till sitt hus. Ett skramlande hördes inifrån, sedan vart det lika tyst igen.

Åska började mullra och dåna i bakgrunden. Långt bort såg man så plötsligt en skuggbild av en häst med vad som till synes såg ut som en storvuxen man på dess rygg. Himlen lyste upp och åskan vrålade av hat utöver staden. Mannen red sakta in i staden och betraktade de tomma gatorna, de tysta husen, de mängder av ögon som i sin iver att se vad som pågick sneglade ut genom första möjliga glugg.

Mannen log ett ohyggligt leende, samtidigt som åskan dånade ner bakom honom. Bakom honom hängde något insvept i en massa tygstycken, fastsurrat kring hästen. Han vände sig om och ryckte loss detta något från hästen och slängde det våldsamt mot marken. Sedan skrattade han, och red vidare, ut ur staden, men när han nästan var vid andra sidan, så tvärstannade han och vände på hästen inför en full galopp rakt mot det ting hand nyss kastat på marken. Han grep tag i sitt svärd, och svingade det tvärs över tingesten så att tygstyckena delade på sig, sedan försvann han skrattandes ur staden, ackompanjerat av åskans mullrande, och regnet som piskade mot väggarna.

Tygstyckena gled ner och landade på marken. Nu visade det sig vad som hade legat inbäddat i detta. En ung flicka låg där nu helt orörlig, kortvuxen men såg ändå ut att vara bra mycket äldre än man kunde tro. Hon hade mörkt kortvuxet hår och var klädd i ytterst vackra kläder, men vilka hade blivit söndertrasade av någon anledning.

Tystnaden var till synes evig, men det dröjde inte länge förrän människorna i staden smällde upp sina portar, fönster och traskade ut på gatorna igen. Regnet var plötsligt som bortblåst, åskan likaså. Ett par stycken vågade sig fram till flickan som låg på marken, men ingen verkade våga göra något. Det dröjde en lång stund innan en liten pojke tillslut böjde sig fram och vidrörde henne. Han flög tillbaka som ett skott, som om självaste blixten slagit ner i honom.

"Vad är det min pojk?", sa hans far förskräckt.
"D-det varmt", stammade pojken fram.
"Varmt?" Fadern skrattade "Äh, inte ska du väl bli rädd för varmt! Nu ska jag visa dig att det inte är så farligt med varmt!"
Han sträckte ut sin hand och vidrörde flickan men flög lika förskräckt tillbaka.
"Vid undergångens skapelse, hon är förhäxad! Greven har lämnat oss en demon!"

Folk såg panikslagna ut och sprang iväg in i sina hus och försvann. Men det var ett par som inte verkade övertygade, en grupp som vanligen höll på med trolldom, och som var de enda som vågade trotsa denna förhatlige greve som tydligen lämnat något så ondskefullt. En av dem, en äldre kvinna bad några att hämta ett par filtar. Hon fick hjälp att linda in sina armar i dem och böjde sig sedan ner för att lyfta upp flickan.

Folk såg förskräckt på genom sina fönster och tänkte väl att detta inte kunde sluta väl. Men inget allvarligt skedde. Kvinnan ryckte förvisso till lite men inte lika förfärligt som de tidigare hade gjort vid beröring. Det syntes dock att hon svettades avsevärt. Flickan tycktes avge enorma mängder värme av någon anledning.

De tog in henne i ett rum där en slags doktor satt. De konstaterade att hon hade skyhög feber, men kom samtidigt fram till att hennes kroppstemperatur skiljde sig markant från deras egen.
"Hon kan inte komma från vår värld", sa doktorn.
"Ska vi, förkasta henne?", undrade någon tvekande.
"Nej! Hon stannar här", sa kvinnan från tidigare. "Det är något speciellt med den här flickan, jag känner det inom mig. Tills dess vi rett ut det så ska hon förbli här"
"Men de övriga kommer att börja undra.."
"Så låt de undra!" Kvinnan vände sig mot doktorn "Kan du bota hennes feber?"
"Det kommer ta sin tid, men hon blir säkert på benen inom någon vecka"
Alla tittade på varandra, sedan satte doktorn igång med någon slags läkeprocedur och medicinering.
"Gå nu ut är ni snälla", sa doktorn. "Hon kommer behöva mycket vila och lugn och ro, så det blir bäst om hon stannar hos någon av er som bor i utkanten... Topana, du verkar manad ser jag?
Kvinnan från tidigare, som tydligen hette Topana svarade.
"Det blir nog bäst så"
"Då får du veta när du kan hämta henne senare", sa doktorn.

-------
En bra bit därifrån befann sig vår namnlöse hjälte på väg mot norr, eller åtminståne det som kändes som norr för honom. Han hade förvisso lärt sig att solen går upp i öster, så den logiken hade ju betytt att han vid soluppgången skulle haft solen till höger. Men hur tusan skulle man göra här, där det faktiskt fanns tre solar, var och en som gick upp från olika håll.

Vilket fall så gick han och gick och gick och gick och gick och gick och gick och gick. Och det var ungefär vad som hände de kommande dagarna. Förvisso vilade han ju såklart också, men det var inget intressant.

En vacker dag var han dock framme i byn Norrflodh, fast där fick han otroligt nog veta att Norrflodh helt enkelt var namnet på något helt annat än en vindriktning. Han hade hamnat långt sydväst i förhållande till ninjornas dal, helt otroligt. Men nu var det då dags att äntligen leta efter de beryktade häxorna. Och det mina vänner får ni höra nästa gång...

Fortsättning följer...

Legenden om häxorna i Norrflodh

2007-12-20T20:14:00.000+01:00

Sist vi lämnade vår namnlöse hjälte för sisådär över ett halvår sedan blev han ledd till ninjornas dal där helt oväntat deras ärkefiender piraterna anföll. Utan deras hemliga vapen - sina elgitarrerer - verkade striden redan förlorad.

Det dröjde inte länge innan ninjornas dal var fylld med pirater. De vällde in från alla möjliga håll. Beväpnade till fingerspetsarna. Alla ninjor slogs förgäves så gott de kunde men blev tillslut övermannade, och fick till sin fasa erkänna sitt nederlag.
Den namnlöse hjälten och den ninja som tidigare räddat honom ur ett tidigare bekymmersamt tillfälle stod långt bak i gruppen av de ninjor som nu stod som piraternas krigsfångar.
Långt bort såg de hur en lång skäggbeklädd man klev fram ur massan av pirater som stod samlade med vapnen hotfullt riktade mot ninjorna. Mannen saknade båda sina händer, istället satt två järnklor på deras plats. Han tittade tyst över området, över sina mannar, över sina fångar, och gjorde ett förskräckligt leende.
Men när han log, var det inte tänder man såg.. de var utbytta mot knivspetsar. Ett fruktansvärt bländande sken kom från hans mun när solen reflekterade sig i de sylvassa knivarna.

"God afton mina ovänner", fräste mannen. "Jag är kapten Huggtand, och ni är numer mina nya slavar. Tyvärr tillåter jag inga nej-sägare här, så vill ni behålla ert huvud på kroppen är det säkrast att ni... lyder"
Ett fruktansvärt kackel följde bland ninjorna. Huggtand flinade elakt men sa ingenting ungefär som om han helt väntat sig reaktionerna.
Den namnlösehjälten stod och tyst konfererade med den okände ninjan.
"Hur ska jag ta mig till häxorna nu tro?", viskade han
"Det finns en lönndörr, stor nog för två. Vi smyger iväg genast så ska jag leda dig dit"
De båda smög försiktigt iväg bort mot en buske i närheten. Ninjan tryckte på en närliggande sten och en dörr öppnades under busken.
"Fort ner", viskade ninjan.
Men så fort hjälten hade hoppat ner, dök en pirat upp och högg tag i ninjan.
"VAD IN I SJÄLVASTE ?!"
"SPRING!", skrek ninjan.
Hjälten sprang allt vad han orkade, så fort att han kände förskräcklig blodsmak i munnen. Han hörde dock ingen som verkade springa efter honom. Han blev orolig för vad som hänt ninjan och sprang försiktigt tillbaka och kikade upp genom dörröppningen. Där möttes han dock av en förskräcklig syn. Ninjan som precis hjälpt honom avrättades mitt framför ögonen på honom.
Han kände sig yr, illamående, förargad, ville nästan springa upp och göra något riktigt vidrigt, otäckt, obeskrivligt mot piraterna... Men han insåg att det var lönlöst...
Han måste ta sig vidare, hur svårt det än var.
När han så kom längre bort svor han att han en dag skulle hämnas den okände ninjan till varje pris. När än det skulle ske.
Nu var dock målet att ta sig till häxorna i norr.
Hur, det hade han ingen aning om, men det... får vi se i nästa del.. Och då får vi även veta hur det gått för prinsessan Yrvig.

Fortsättning följer...

Dagen då Arlanda blev vitt, eller, "fan vad kallt det blev"

2007-11-14T21:15:00.001+01:00

Det började en morgon, tidigt i ottan. Det var mörkt, förjävligt jäkla mörkt, överallt, utom just i det där förbannade tåget, ljus som att gå rakt in i solen, värre än den där bussen som hade värsta inbyggd strobelight i taket. Herregud vad drygt. Och så kommer man där, förbi grinden där vakten som alltid är så seriös just idag var tvungen att jobba. På vägen möts man av vrålet från startande snöröjningsmaskiner (läs: monster), helt kaikolini, stora som jättar, inte vill man möta en sån där i en mörk gränd precis. Vår vanliga lilla gångväg hade naturligtvis som resten av området inte sandats, vilket innebar en väldigt hal åktur till kontoret.
Sedan var det bilarna då. Igenfrusna fönsterrutor och sikt som var lika med noll, puttra fram i 10 blås, jippi. Containerluckor som fick med våld öppnas våldsamt för att få bort all is som klistrat igen luckorna... Suck, och det här var bara början. Resten får fantiseras om. Men det var inte kul vill jag lova.
Snart så kommer dock fortsättningen på historien om den namnlöse hjälten och vad som hände med prinsessan Yrvig. Godnatt.

Dagen då en epok tog slut

2007-11-14T20:52:00.001+01:00

Och så kom då dagen, dagen då episod 200 av vår allas Seglarmåne tog slut. En serie som följts av mig minst sedan sekelskiftet i vått och torrt, på tv, dvd, vhs och dajväx. Egentligen skulle jag kunna fylla det här inlägget med sidor av text för att uttrycka mina för stunden dallrande känslor, men det skulle ta orimlig tid att genomföra. Låt mig helt enkelt få säga, underbart.

På väg mot slutet

2007-09-16T21:09:00.000+02:00

Avsnitt 197 avslutat. Tiden rinner ikapp. Över 6 år sedan jag tog första spadtaget på månen. Vinden blåser. Regnet faller. Kylan jämrar. Snart är det över. Tyvärr. Alltför nära. Kunde pågått i evigheter. Kunde dragit ut på det mer, men varför. Ändå är det så svårt att avsluta något så enkelt som en tecknad serie.
Ja jag säger då det. Så svårt att jag inte ens vet hur jag ska avsluta det här inlägge... *POFF*

2007-07-22T19:59:00.002+02:00

2007-07-22T19:48:00.000+02:00

Det är en trappa - RAJD DÖ LAJTNING says:
Länk kommer.

Tala med väggar

2007-07-14T14:17:00.000+02:00

Varje dag händer det att jag står helt sonika och talar med en vägg. Helt tyst står den där, säger inget, hur mycket/litet och högt/lågt man än talar. Oftast är man glad att väggen inte tittar på en, för då ser man extra dum ut, ungefär som man sagt årets pinsamhet.
Ett exempel på detta fenomen är bl.a. det jag nyss råkat ut för, väktaren på ersättningsbussen. Jag har förmodligen hälsat och haft mig på typen sedan bussen började köra, och varje gång samma sak, han tittar upp i himlen som om det plötsligt börjat regna. Till slut gav jag upp. Men en dag, typ några veckor sedan så reagerade karln, tills idag, då är det samma skit. Ändå verkar han reagera på hur andra tilltalar honom...
På jobbet kan det vara likadant ibland, vissa personer, tyvärr hamnar man i ett helt lag i 8 timmar med dessa ibland. Det är ungefär som på posten, jag minns bara en tjej som faktiskt spontant tilltalade mig under kvällssorteringen, eller så drömde jag bara.
Så om någon tycker jag är för tyst, kanske skulle ta och spetsa öronen i fortsättningen, så kanske folk hör vad jag säger, eller åtminståne anstränga sig för att vilja höra. Det är inte alla, men ni vet säkert vilka ni är.

Klart slut.

Konsten att överleva i ett hajreservat utan att bita tillbaka

2007-06-25T17:49:00.000+02:00

Ja jäklar. Den här bloggen utvecklar sig bara mer och mer till en hatisk hatdagbok mot allt och alla som av någon anledning korsar min väg på fel sida om övergångsstället.
Situationen är denna, man kan tydligen aldrig bli helt nöjd med vad man får nu för tiden. Överallt finns någon form av bortsprungen hajvalp, ett svart får, en grillad ost, eller vad man nu ska kalla det, i detta fallet på mitt jobb. Jag är glad över att ha ett jobb, även om det i sin tur innebär ett flertal dagar av allmän dötid (som borde gått till något bättre). Att jag samtidigt delvis förvandlats till en cynisk, schitzofren, tjatig stressmoj är väl en sak för sig..
Men för att återgå till saken. Jag har kort stubin. Å andra sidan brukar jag försöka hålla nollan (dvs inte gå bärserk så fort stubinen brinner av) i tid och otid. Idag skulle jag prova något nytt, pentra ett Lufthansa-plan. "Kör ut vagnarna till dörren" (märk att dörren kan vara vilken jäkla dörr som helst, flygplansdörr, dörr till plattan, dörr till terminalen...). Så jag kör ut den till dörren, dvs mitt i gaten.
Allt går bra tills jag plötsligt av person (vi kallar henne Yolp) som påpekar nått i stil med att jag gjort fel och att de fått flygvärdinnornas vrede över sig för att jag gjorde "fel" när jag körde ut den i gaten. Person (vi kallar henne Yolp2) hakar på och börjar tjaffsa och skrika, jag säger inget mer än att jag försöker försvara mig med att jag aldrig gjort det tidigare (det var jobbigt nog att försöka lära sig hur och var de förbannade soporna stod och att ens köra vagnen). Innan jag hinner yttra mig dock springer de två ut till bilen och sticker iväg (Yolp och Yolp2 slutar nämligen).
Det som är så förbannat irriterande är hur Yolp alltid ska försöka få hennes aggressiva klagomål (nåns fel är det, nån måste ju ta skiten, jag kan absolut inte leva med skammen att ha gjort fel, så nån gröngöling får ta skiten) att låta som en mer eller mindre vänlig påpekan om hur man kan arbeta på ett bättre sätt ("Nu vet du det iallafall").
Yolp2 är inte precis världens bästa människa heller, känns mer som en avplankad kopia av Akane fast en skadeglad variant. Yolp har tidigare jobbat på ett eget städföretag och verkar därför tro att hon har all rätt att bossa runt mig, trots att vi jobbat där exakt lika länge. Att hon dessutom konstant går omkring och skryter om allt kul som hänt henne (det jag säger verkar typ falla ut genom näsan på typen) och allt hemskt som _hon_ måste stå ut med.
Hade det inte varit för situationen på arbetsmarknaden och att jag i övrigt gillar mitt jobb hade jag förmodligen gett mig av redan innan de två kvarvarande timmarna tog slut.
Jag släpar mig 3 timmar mellan hem och jobb om dagarna, jag släpar kring på andras skit, men hennes kan hon behålla för sig själv.
Jag kan ryta tillbaka, när är frågan, men det kommer, om du nu vågar ryta på mig igen, jävla unge.

Raffaraffa...

2007-06-24T11:06:00.000+02:00

Ja då var det midsommar igen, och om det inte vore för att jag dels inte hade något bättre för sig (picnic i regn, nejtack) och att man fick lite extra OB hade jag nog inte jobbat den dagen.
Men sen kommer katastrofernas dagar. ALLT är stängt, biblioteket jag tänkte besöka, museet jag faktiskt hade tid att gå till för ovanlighetens skull, den japanesiska butiken vid rådis, stadshuset, tv-spelsbörsen (nej just ja den finns ju inte längre), webhallen, loppis, han som aldrig är hemma, osv.
Nähäne, och så är man förkyld, när det är sol, cykelväder och allt. Vad tusan ska man hitta på .

Inte blir det bättre av att man måste vara i säng vid 21-tiden för att slippa känna sig som en blyklump på MDorna* imorgon.
Inte blir det bättre av att det är varmt som bara telefonledning ute..
Ja Sakura har det säkert bra uppe i hyllan där det är kallt (I mitt rum är det alltid kallt). Här sitter man och hoppas på en nollspace fläkt att överleva dagen med. Får hoppas den följer med mig imorgon också....

*Flygplanstyp; en avlång sak med motorerna längst bak och ett pentry nästan mitt i kabinen.

En legend går i graven

2007-06-06T13:43:00.001+02:00

Teknik Tvspelsbörsen är död. Detta tragiska men ändå lättande beskedet fick jag nu på onsdags morgon. Den avled stilla i sin butik på Klarabergsgatan i centrala Stockholm. Tiotusentals konservativa nostalgiker sörjer denna plötsliga men kanske inte så oväntade händelse. En av 90-talets största legender har nu försvunnit hamnat på andra sidan brandväggen. Många minns denna rörelse som en del i den på 90-talet enorma begagnathandeln av data- och tv-spel som under många år fick kämpa hårt för sin överlevnad mot dåvarande Nintendo-monopoljätten Bergsala AB.
Sedan lågprisbutiker såsom Webhallen tagit över marknaden och många second hand-butiker har sökt sig till näthandeln har konkurrensen tagit i överhand vilket i sin tur lett till Tvspelsbörsens oundvikliga undergång.
Många minns än Tvspelsbörsens storhetstid när de ännu hade en butik kring Skanstull i södra Stockholm. Deras speciella pricksystem för prismärkning förblev väldigt speciellt fram tills de skrapade bort den konservativa yta de haft och satte dit "riktiga" prislappar på spelen istället.
Vart begagnathandeln är på väg i dagens dato är ännu osäkert, men förhoppningsvis lutar det inte åt framtida monopolisering av marknaden såsom många andra handelsbolag tycks luta åt idag.

Pelle Penna, Netro

Hemma igen

2007-05-27T19:23:00.001+02:00

Nu har drygt en vecka gått sen jag tänkte skriva ett inlägg att jag kommit hem igen. Har i vilket fall varit iväg och rest i Rumänien med en grupp på 14 andra pensionärer m.m. Vart en massa supande (nej jag drack inte) och jobbiga vägar i minibuss (jösses).
Igår kväll (natt) satt jag och kollade på typ första mangafilmen på tre veckor. Varför? Jag typ jobbar för mycket. Varför? Jo SAS strejkar, och jag får inget jobb. *Suck* Sitta hemma och uggla.
Igår såg jag då Alkoholistfamiljen (äks. Apelsingatan), varpå jag stöter på en scen där Madoka gladeligen bjuder in unge Kazuya i duschen. Är det nått typ japanskt beteende? Tycker folk ter sig så generade så fort en kille kliver in i samma rum annars... F.ö. förstår jag inte vad i hela friden den röda tråden i serien är. Det känns som typ Urusei Yatsura, saker händer och sen i nästa avsnitt har de aldrig hänt. Jag har tappat räkningen för hur många gånger Hikaru fått sitt hjärta krossat serien igenom...
Ja jösses pasta

Moahahahahahahahahahahahahaha

2007-05-09T11:39:00.000+02:00

Jag är så nöjd, de missade tåget, bara för att jag envisades med att inte ta mig längre in i tåget, för att nån bylöpp stod mitt ivägen. Och inte kom den där sura tanten förbi mig nerför trappan, sååååå nöjd, så ägda ni blev, jädra Stockholmare som tror att ni får som ni vill bara ni sträcker ut väskan genom dörren.
Låt bli min sfär, håll er så jäkla undan och be bloody quiet.

Tack.

Död åt SL

2007-05-09T11:18:00.000+02:00

Jag blir så förbaskad, först missar jag bussen, trotts att jag kutar viftandes med kortet i handen sticker bussen iväg som går en gång i halvtimmen, skulle han ha sin rast eller? Tåget är sent, och missar nästa buss precis. När jag ska planera en alternativ väg finns det ingen karta, utan en minimal otydbar karta över Stockholms län, jahaja, jag vet att jag är nånstans på den där pricken som ev. liknar ett sandkorn. På SL-center har de ingen aning utan ger mig bara en nersupen karta från tidigt 00-tal, tack, bra där, och enligt den går 141.an fortfarande utanför huset.

Dagen då världen blev ett

2007-05-05T20:14:00.000+02:00

Det var redan när jag kom till Japan som jag insåg hurpass läskigt påverkade omvärlden blivit av västvärldens trender, kläder, kroppsspråk och för att inte tala om rutiner. Jag tittar i bakgrunden på en bild från afrika där ett flertal infödda personer går klädda i sånt man normalt ser i skyltfönstren nere vid Plattan, då talar jag inte om att personerna i frågan om skulle vara nerbantade till pinnar, utan det är själva kläderna som känns väldigt västerländskt. Naturligtvis är det upp till var människa att avgöra om de vill gå klädda i jeans, cykelbyxor eller vad det nu kan tänkas vara. Vad jag menar är att det känns som om mycket påverkats av just västvärlden, och sällan tvärtom. Beror detta på ett medvetet tvång som kristna purister gjorde på medeltiden eller ett spontant "jag-vill-vara-västerländsk"-syndrom?

Problemet med många människor är just det där att vara som alla andra, modeflugor, att ha samma "inne"-skor, samma tråkiga kavaj som alla andra i sin trapp och dessutom klippa sig som varenda kotte på Stureplan redan gjort. Följer man inte detta så blir man utstött, på ett eller annat sätt. Det är likväl på nätforum...
"Jag ser att du läser Expressen, därför får inte du vara med".
Osv...
Vad jag frågar mig är mer eller mindre, varför?
Vad är det som är så häftigt att vara som alla andra? Vågar ingen vara sig själv? Är det för att kunna identifera sig med eller bli accepterad av en entyckande grupp eller vadå?

Personligen går jag runt i mina vanliga svarta kläder, färgar mitt hår svart, lila, grönt, gult, eller vad f*n jag vill. Jag är bara så trött på skiten. När damen i luren på glasögonaffären sa "det är inne med tjocka bågar" höll jag nästan på att smälla på luren (men eftersom det är emot min natur så...)
Vill jag ha knallrosa bågar så fine, vill jag bo i Krusbärsholm så fine, vill jag köra en smurfgrönlackad audi så fine, men så skit i det, det är mitt problem, inte ditt.
Jag bryr mig inte om dig random person 31 som måste ha den där Fila-jackan, så länge du inte bryr dig om min Musse Pigg-jacka. Jag gråter nästan av att se folket på emotrappan på plattan, så annorlunda, så ovanligt, så udda, så häftigt...

Jag tror f*n jag ska bli svartrockare, precis som hon i den där boken, hon är min idol, min själsfrände. Hade gärna brevat om hon inte varit fiktiv. Fasen vad underbart det vore... *Suck*
Jag önskar jag vore en fiktiv karaktär, och kunde gifta mig med andra fiktiva typer, fast å andra sidan vill jag inte gifta mig, det är sånt där överdrivet tjaffs. Å andra sidan vore det inte helt fel att bli av Ami-chan och springa på äventyr i nån noll-space jungel.
Får drömma lite till, och kanske födas som en japan i nästa liv, eller varför inte en delfin, de vet iaf när vogonerna kommer...

Dräggel, stan é full av dräggel..

2007-05-04T20:20:00.000+02:00

Asså jag blir så trött på folk, dessa j*vla cyklister som inte vet vad som är höger eller vänster...

Dropp... dropp... dropp...

2007-04-20T08:15:00.000+02:00

... sa mannen om kranen.

Jag tänker inte klaga på vädret, för det vet jag att jag kommer få äta upp. Däremot att grannen har mage att jäklas med en klockan halv sju på morgonen. Enda sedan jag yrvaket besökte badrummet tills jag gick en halvtimme senare stod någon ovanför och smattrade med jag vet inte vad i golvet. "Smatter... smatter... smatter..." Tänk er själva, en så liten sak kan blir så otroligt irriterande, jamenar, om man skulle samla ihop alla dessa smattranden i en ask och slänga ut dem, tänk vilket vrål det skulle bli, ungefär som att försöka välta berg.
Jag är nog inte ensam om att ha det, ty jag vet att minst två personer på denna jord har det, nämligen kort stubin. Jag skulle säkert palla med ett smatter ibland. Runt lunchtid är det dock värst, jag vet inte om det är hissen som landar på spontan våning (den hörs, tro mig), eller om grannen smäller igen en dörr, eller om grannen smäller ner en låda på golvet. Frågar man så får man typ höra att "jag var tvungen att dansa..", måste va en riktigt våldsam dans isf...

I Metro ska man tydligen försöka på sig att ragga på bussen, låter riktigt hett, kanske man skulle prova på någon gång, iförd värsta cosplay-dräkt eller nått, kanske Sakuras chockrosa catsuit O.o. Tror jag börjar tappa här...

God morgon Stockholmare.. Må ni dö i eviga skrattplågor.. *Suck*

När Morga kom till stan

2007-04-02T08:27:00.001+02:00

Ja då satt man här igen, mitt ute i värsta förorten, alltid lika jäkla roligt. Nog för att jag brukar klara av det mesta en tidig måndagsmorgon trots att jag alltid är lika trög i huvudet. Trots gubben som slänger den där genmanipulerade DN-saken i ansiktet på en vid Aspudden, och trots alla 32 ungar som kutade fram och tillbaka i vagnen fram till Bredäng (var tog personalen vägen?). Men så sitter man här, och hör ett jädrans överljud överallt, ljud ljud ljud, någons telefon ringer, och DÄR, snyt dig människa, argh. Vad trött jag blir.
Sitter och går igenom AMS konstiga intressetest, och förmodligen kommer den informera mig glatt att jag borde jobba med IT...
Börjar låta som Marvin, fasen vad drygt allt blev...

Nischernas återkomst

2007-03-27T22:12:00.000+02:00

Jag skulle nästan önska att någon plötsligt fick ett allvarligt fel i huvudet och fick för sig att människan skulle förintas. Farao vad trevlig, jag vill att folk ger f*n i rymden, stanna på denna simpla nerdränkta, dynghög till planet som ni gjort den till och håll tyst. Ja jösses.
Aldrig har jag varit med om maken till opartisk lärobok. I genmanipuleringskapitlet framstår det som att djuren vill bli manipulerade, försökade, undersökta och kartlagda på detta sätt. Och börjar djur göra motstånd, ja då kommer en massa lagförslag eller så kommer försvaret och förintar dem. Och kommer en alien och undersöker människor ja då blir det ett jäkla liv...
Och du Condolezza Rice ... jag vet var din brevlåda bor ...

Våren är kommen

2007-03-11T10:58:00.000+01:00

Jahaja då var det typ slut på vintern och våren är igång. Som alltid tror alla svenskar att det är 20 grader och tar av sig alla kläder så man själv ser helt kokobäng ut bara för att man inga andra jackor har. Alltid lika förbannat svårt att välja rätt kläder, att gå i vinternjackan är nog ingen höjdare, dels för att jag tydligen drar på mig allt för mycket uppmärksamhet ("öh, var kom isberget ifrån?") och dels för att jag nästan drog på mig feber häromdagen bara för att det var så varmt.
Min andra jacka då? Eh, den är typ byggd för 10 plus minst. Om man dessutom har den i kombination med mössa och halsduk plus vantar ser man inte kul ut. ("vafan, han har mössa, kommer han från Island eller?"). Ja jag har mössa, låt mig ha min mössa, jag är ingen galen rappare för det, jag försöker inte se ut som jag vill kaxa upp mig, jag vill bara ha min mössa, punkt slut. Och jag tänker ha halsduk också, för jag orkar inte bli förkyld mer. Vänta åtminståne minst 7 månader (gärna mer, eller helst aldrig).
Nu ska jag ta mig ut, på balkongen var det typ varmt, jag kan säkert steka ägg på den (förutsatt att ägget inte går ut innan hösten), och det är på tok för varmt för min stora jädrans jacka från panikköping. Men varför... varför kan det inte bara bli POFF smällkallt eller kokhett på en dag? Skulle vara så vansinnigt mycket enklare.
Man kanske skulle flytta till ekvatorn, varmt året om, inga årstider att bry sig om, varken sommar eller vinter, bara allmänt sol. Visste ni förresten att på nordpolen kan det vara kolmörkt i flera månader på vintrarna. Värsta ballt, tänk vad mycket vampyrer det lär finnas där...

Eniro - Vi vet var du bor!

2007-03-09T10:01:00.000+01:00

Och så var det då fredag igen. Alla dessa förbannade fredagar. Som alltid döljer den nästa hurhäliska vecka med något skynke som i folkmun kallas helg. Helg ja, då folk brukar sova till typ tolv, och på söndagen inse att "jädrar, jag ska upp om fem timmar och är fortfarande klarvaken". Ty jag läro förhoppningsvis slippa detta då jag tycks tvärvakna kl sju varenda morgon, något som uppenbarligen tvärmördat min normala sömnrytm då jag inte helt oväntat bestraffats av ondskans makter (säkert nån hög (höhöhöhh... jag är hö....hö hö h....höööööög) politiker som bossar över helgen) och möts av förskräckelsen vid morgonens ansiktstvätt med en rinnande flod av rött vatten. Jag har verkligen inte läst någon läbbigt avklädd tidning de senaste timmarna innan och defenitivt inte sett något väldigt avklätt i badrummet.
Jag är bra glad att detta aldrig inträffade i Japan. Jag fick det en gång spontant i Slussen, i eftermiddagsrusning, cirkus 100 från hemmet. Problemet är att man då måste möta alla dryga södra latin elever som naturligtvis lägger märke till det varpå jag panikslagen kutade in i första bästa butik.
"Hej, får jag låna toaletten?", viftandes med en nerblodad hand...
Klockan är strax efter tio, börjar inse att man kanske borde ha gjort något vettigt de senaste tre timmarna förrutom att äta frukost och glo på den där fult 3d-animerade barnserien på Nickelodeon...
Dags att stiga upp med andra ord, snart är det dags för lunch.
Väl mött gott folk,
Ni som fortfarande bryr er...

Gungstolen är SÅLD!

2007-03-05T13:28:00.001+01:00

Men herregösta vilken knölig dag. Upp tidigt, ner för backen, cyklist som cyklar på trottoaren och vägrar flytta på sig (glad att jag inte passade på att harkla mig när bilen körde förbi). Hinner precis med tåget och lyckas få en referens. Men egentligen borde detta betyda nått i stil med att nästa halvan av dagen kommer resultera i totalt vanvridet kaos.
Hell sh*t. Vad gör man... Dags att rensa skafferiet?

Morrhår

2007-03-02T16:38:00.000+01:00

Jag måste ha gjort något väldigt ondskefullt om nätterna. Ty jag förstår inte varför folk tycks framstå så onda. Jag har gett er mitt förtronde, jag öppnar dörrar, kliver åt sidan, ler, ändå får jag bara en iskall hand i nacken.
Är det bara jag eller är det nått som har hänt?

Död åt Comhem

2007-03-01T22:37:00.000+01:00

Jag blir så lack. Varför. Vaaaaaaaaaaaaaarför? Vad har jag gjort er? Jag hatar er. I tid och evighet. De stal den, min sssöte...

Nya skor

2007-02-28T08:58:00.000+01:00

Ja tro det eller ej, jag har typ köpt nya skor, jävligt snygga saker. Trodde aldrig det skulle ske före jag fyllde nått tresiffrigt. Men ty oturen förband sig och gav mig en gapande högerfot (och en förkylning). Nu ska man väl ut i ovädret och hoppas att greppet inte försvinner.

Vägen till ninjornas dal

2007-02-27T13:38:00.000+01:00

Senast vi lämnade den namnlöse hjälten blev han i princip indragen i vad som verkade vara ett kollektivt självmord. Med en mystisk ninja föll de båda handlöst mot marken, eller kanske inte.
Ty i de för oss vanliga dödliga finnes alltid dessa världar där allting som inte borde finnas, ske eller sägas faktiskt är av oanständig existens.

De båda hade nämligen fallit ner i ett sånt där mystiskt hål som vi typ hittar på sådär lagom mitt i pannkakan, allt för att inte göra en lång historia kort och undvika onödigt övervåld.

Skrikandes föll de båda genom hålet, ner i en sjö av väldigt otrevligt brunvaniljkrämigt vatten. Men tro så blöjvälj inte att det luktade vanilj, nä snarare mer åt rutten pannbiff med olivsallad doppad i det mest otrevliga man kan tänka sig.
"Tvi", sa ninjan och spottade ut vad denne nu fått i munnen.
Hjälten sa inget men såg ungefär lika äcklad ut, reste sig och hjälpte ninjan upp ur sjön av allmänna otrevligheter.
"Var är vi?", sa han undrande.
"Ingen aning", sa ninjan och rörde sig bortåt från platsen.
Hjälten lunkade efter i mörkret och kände sig fram. När ninjan tyckte han tog för lång tid tog han tag i hjältens arm och drog med honom genom grottan, så snabbt som hjälten nog aldrig vågat sig fram i en tvärmörk grotta.
Efter ett tag tycktes de närma sig något som liknade en öppning. Ivrigt tog de sig igenom den och möttes av något helt oväntat. En stor dal, fylld med grönska, konstiga träd och djur som klättrade omkring överallt. Varmt var det, varmt och fuktigt, och solen var på väg upp vilket gav omgivningen en något slags speciell färgsättning.
Helt oväntat började det dyka upp en massa typer i olikfärgade kläder. Många tycktes tydligt skifta beroende på vilken omgivning de hade kring sig, det tydligaste man såg var deras skuggor, annars kunde man mest ana att det var någon där.
"Äntligen tillbaka ser jag", sa den grönaste av dem.
"Vi hade tur", sa ninjan, men tystnade när han tittade på sina kläder.
"Jo jag ser det", sa en rödklädd.
"Var är vi?", undrade hjälten.
"Jaså minsan, en nykomling", sa den gröne ninjan ock skrockade för sig själv. "Då får jag passa på och välkomna dig till ninjornas dal."
"Kommer du också från utsidan måntro?", undrade den röde ninjan.
"Utsidan?", sa hjälten och såg osäker ut. "Jaså, ja man kan väl inte säga att jag kommer härifrån precis..."
"Vi hade en precis som du som påstod sig komma från någon helt annanstans"
Hjälten lyste upp.
"Berätta mer!", sa han ivrigt.
"Det var en flicka, med trasiga kläder, vacker som en blomma må jag säga."
"Är hon här menar du?"
"Njäe, tyvärr, de tog henne norrut, det är inte säkert nog här, plus att häxorna i norr vet bättre."
"Häxorna i norr..."
"Vi kan hjälpa dig på traven dit, men inte än på ett tag. Vi ligger i strid med pirater just nu, och våra elgitarrer är försvunna."
"Elgitarrer..?"
"Affärshemligheter", sa den gröne ninjan och såg hemlighetsfull ut.
Plötsligt rusade en knallblå ninja förbi och skrek:
"De är här! De är här! Till vapen allesamans, piraterna är här!!!"

Fortsättning följer...

Snö, snö, snö...

2007-02-27T13:22:00.000+01:00

Varifrån kommer all denna förbaskade snö? Vågar ju knappt gå ut, skorna läcker (oj va läckert det var ute), Rut, 96 halkar ihjäl sig och bussar krockar. Och inget händer, ja det är tamebalba IKEA's fel. De borde uppfinna bord som sätter P för bilåkandet. Jag antar att all snö är payback för alla avgaser vi skickar upp i ingenstans. Jamen tänk er, glida omkring på ett bord, värsta hett. Kan man ju göra en serie om...

När gatan blev var mans ägo

2007-02-22T21:58:00.000+01:00

"Ja jävlar..."
För att citera en karaktär ur Ulf Starks teatermanus som spelades upp en höstkväll i sjuan.

Jag frågar bara, vad är det som är så jättekul med att ta upp hela gatan man går på? Det fenomenet stötte jag minst sagt på innan Götgatan blev gågata. Alltid var det några som envist skulle gå i bredd och sola näsan. Nej men ärligt talat, är folk helt bortblåsta i huvudet?
Jag VILL INTE gå ute bland alla stora elaka bilar, copy cat? Någon fetlack tant hävdade envist att jag skulle cykla på "min" sida på årstabron är jag hänsynsfullt försökte undvika att cykla ner en massa gångtrafikanter, med solen i ögonen. Sen när började folk bry sig om regler du som inte ens hade cykelhjälm? Och var fasen är dina reflexer? Var glad om du klarar hyran med de böter du borde fått.
Det finns förvisso inga regler om att man får eller inte får ta upp hela gatan, däremot finns det två ord; respekt och hänsyn. Visst, jag kan sätta mig ner på gatan och placera upp mitt kokkök och tälta så alla blir spontant nermejade av lastbilar vid omkörningen, men hur snällt är det? (Onda samvetet säger: PAAAAAAAAAAAAAAAAAYBAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!!!!!!!!!!)

Sprängdeg..... PAUSFÅGEL!!!!!!!!!!!! FWUIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!!

Titta där dök min tjejkompis upp på nätet som jag inte pratat med på tre månader.

Folk må undra varför det bara består i evigheters klagan här. Ty om jag lät bli och skrev om blommor och kottar i skogen hade jag förmodligen fått för mig att atombomba hela Götgatan och den där tanten som så förvirrat trodde hon ägde stan idag, för att inte tala om alla som använde signalhornet på bussen i hopp om att jag skulle nollspaca mig bort så att de kunde nacka på personen framför mig vars fel det egentligen var eftersom han inte flyttade på sig när jag försökte släppa fram folk som skulle kliva av...... Ja jösses, länge leve demokratin, den finns ju ändå inte...

??????

2007-02-20T22:57:00.001+01:00

Vem ända in i Rotulfs begagnade köttstycken är det som leker med subwåffern mitt i natten?!!?!?!??!

!!!!!!!!!!!

2007-02-19T00:07:00.001+01:00

Men det var ett jäkla liv där uppe då då.
TYST!

Varför ska det vara så svårt...

2007-02-18T23:36:00.000+01:00

Jag vill ju bara få mitt konto borttaget. Punkt slut. Jag hatar folk som skriver "äh, varför bry sig, låt den bara ligga istället" på frågan att jag vill veta hur jag ska ta bort det. Det känns så jäkla spydigt. Jag har ingen anledning, jag vill bara slippa hålla reda på femtioelva konton överallt, konton som jag inte ens använder, dessutom känns det ohyggligt osäkert att ha information liggandes på servrar man kanske glömmer bort, och sedan gör det ohyggligt svårt att spåra var allt skräp sedan kommer ifrån om tio år.
Ja jösses.... Förstår mig inte på folk ibland.

Tornet bortom alla tvivel

2007-02-16T23:47:00.000+01:00

Den namnlöse hjälten vaknade upp i ett fruktansvärt mörker. Han mindes absolut ingenting av vad som hade hänt, bara en ruskig känsla av att han inte var bland vänner. Han försökte resa sig men kände en fruktansvärd smärta i huvudet, och satte sig snabbt ner igen. Det var som om hela rummet flög omkring och vägrade stanna.
Hjälten blundade och försökte tänka på något annat. Det gick efter en till synes evighets tid, men avbröts hastigt av ett otrevligt dunkande någonstans ifrån.
"Opp mied dieg!", skrek en röst som tydligen hade svårt med uttal.
Hjälten stönade och försökte än en gång resa sig, men blev denna gång avbruten av något hårt som träffade honom i magen.
"Et niu!", skrek samma röst varpå en kraftig smäll hördes bortom rummet han befann sig i. Fotsteg hördes som sakta avtog och tillslut tystnade.
Den namnlöse hjälten tog sig mirakulöst upp och plockade upp vad det nu var som givit honom en sån förfärlig magsmärta. Han kände något kallt och kladdigt och slängde genast bort det han höll i. Försiktigt luktade han på handen och smakade lite av det som fastnat. Snabbt spottade han ut det och såg rysligt illamående ut.
Istället försökte han sig på att lokalisera sig i rummet. Det verkade helt tomt då han trots sina försiktighetsåtgärder inget klev på under hela rundvandringen. Tillslut kom han fram till något som liknade ett fönster. Därifrån såg han en stor fullmåne som lyste upp stora delar av området.
Han drömde sig bort och märkte inte hur någon stirrade honom rakt i ögonen.
"Hej på dig du.", sa en okänd röst precis framför honom.
Hjälten ryckte till och lade plötsligt märke till ett par ögon som tittade på honom en halv armlängd ifrån honom, och for skräckslaget tillbaka in i rummet.
"V-vem är du?", stammade han.
"Jag bara tog en sväng förbi här, tyckte du såg lite bortblåst ut"
"Bortblåst? Du skrämde nästan livet ur mig..."
Personen i fråga hoppade ner från fönstret och in i rummet. Något som likade en kortvuxen ninja traskade fram till honom. Ninjan sträckte ut sin hand för att hjälpa honom på fötter igen.
"Kom, vi måste härifrån. Torpa är allt annat än skoningslös."
"M-men.."
Ninjan drog iväg honom mot fönstret. I samma ögonblick for dörren upp. Där stod självaste Greve Torpa med vakter och betraktade den för honom helt oväntade händelsen.
"Vafalls!? Ta fast dem! De får inte lämna detta torn på några som helst villkor!!"
Vakterna rusade mot dem, samtidigt som ninjan drog med hjälten till fönstret.
"Nu eller aldrig", skrek ninjan och drog med honom ut genom öppningen.
Tillsammans föll de båda ut ur tornet och bortom greve Torpas synfält. Han och vakterna trängdes i fönstret och försökte se var de tog vägen, men de var uppenbarligen försvunna...

Fortsättning följer...

"Världen är underbar..."

2007-02-16T22:45:00.001+01:00

"Ja verkligen..."
"Världen är underbar..."
"Hördu, har du hakat upp dig?"
"...ibland iaf..."
"Du var mig en pratglad en."
Trevligt att det finns små ljuspunkter i detta eviga nattsvarta mörker...

Dagen då Tiphares återvände..

2007-02-16T21:20:00.001+01:00

Det kom som en chock beskedet om vår nye justitieministers glädjebesked att vi ska bli förevigt avlyssnade i myndigheters vinstsyfte. Plötsligt kan du bli av med körkortet för att du råkade säga något i telefon, och vipps fick du inte jobba kvar längre för att du mejlade din kompis om chefens "bajen"strumpor..
Vi träder nu in i en ny era, en era av terrorism, personlighetsspioneri, miljökatastrofer och övervåld. Vi vet alla att de enda terrorister som finns håller till i ett land uppdelade på 50 stater. Jag såg med sorg hur Nordkorea gav efter för jänkarlands förtryck att avskaffa kärnvapen. Jag ser med sorg hur Iran uttalar sig vara ännu ett av dessa förtryckta länder som jänkarland vill få trilla av pinnen i jakt på total världskontroll. Ty visso den kanske inte mest vettiga person sagt detta men president Putin verkar vara en av få som vågat sätta sig emot deras till synes eviga terrorism.
'Vem bryr sig' säger någon, 'har ju varit så här i alla år, orka ändra på det som redan är'.
Tyvärr lär det bli ändring hur man än gör, ändring i värsta fall åt fel håll. Sedan president Bush kom till makten har dussintals oskyldiga människor fått sätta livet till, och han har mage att kräva dit fler som ska offras för vad tusan hans förbannade j*vla ideologi är för något.
Det är vad jag kallar maktmissbruk.

Vad är det som hänt egentligen..?

2007-01-30T20:58:00.000+01:00

De har bytt ut BR-Leksaker-gubben!! Ja jäklar, det var som faraos brinnande sköldpaddor. Jag trodde aldrig de skulle sjunka så lågt. Så jädrans lågt. Men nu har det hänt, den tidigare så klassiska BR-Leksaker-maskoten. Istället står där en massa förbaskade ettor och nollor. Jag talar om en 3d-rendrerad figur, jamenar, var tog charmen med cellanimering vägen? Först åt skiten upp Stor & Liten, sedan avlivades rösten (som f.ö. spelades av Annica Smedius), och nu kommer de och avlivar sann trogen cellanimering...
Det är med viss tragik man zappar förbi dagens barnprogram. Björne blir utbytt och låter som en nerdrogad kanin, det visas hjärtlösa serier animerade i nått sunkigt 3.e-parts program och "vad är det fär för jäkla stolpskott?! Var är Arne Weise?!".
Sedan TV4 envist plockade bort Junior för drygt åtta år sen har världen bara fallit utför. Trean började banta ner sitt guld på morgonen, och Cartoon Network fick för sig att ersätta alla program med sunkiga B-serier som Dexter's Lab och Jonny Bravo. Jag saknar verkligen tiden när Claes af Geijerstam hallåade i Cartoon, och då det inte var helt självklart att programmet skulle kunna förstås av alla, (dvs innan allt dubbades).
Jag vill inte kalla mig konservativ, och samtidigt är jag alltifrån liberal. Kanske är det något i min undre värld som slåss för en totalrenovering av tillvaron, och slåss febrilt mot någon annan syn på saken som hellre såg att Arne Weise satt där, år ut och år in, att samma gamle Per-Erik stod och presenterade vädret tills han såg ut som en mer eller mindre Gandalf 2.
Jag har läst nånstans att människor alltid stått skräckslagna inför förändringar. Så varför lades då Junior ner? Och var i helsefyr tog BR-gubben vägen?
Vad är det som hänt egentligen..?

Är det nu man ska sätta på vinterdäcken..

2007-01-21T12:46:00.001+01:00

Ja det får jag verkligen hoppas att man inte ens behöver tänka idag. Som de flesta nog vet är det redan sen ett par månader vinterhjulstvång så ut och skotta, ner och kör igång däcken och hoppas på att du kommer längre än 3 meter. Jag insåg just var all snö tagit vägen, den har typ lagrats i nått mystiskt moln som tog ett par månvarv runt jordklotet, och sedan *POFF* satte doktor Grym igång sin maskin som gjorde att Stockholm dränktes i vit snö. Vänta bara, imorgon kommer resten. Var fasen pepparrot är Räddningspatrullen när man behöver dem?... Ja just ja, SVT dumpade dem för typ fjorton år sen... Nu går de väl omkring på gatorna och tigger ost eller vem vet vad. Eller har de gått solo, typ Oskar startar resebyrån "Australian Travelsh!" uttalad med värsta crocodile dundee dealekt. Pärlan blir chefsprogrammerare på Rattle. Piff och Puff de typ.. blir lite tända och gifter sig eller nått. Ett av många sätt på hur man kan se det. Man kan ju säkert också anta att allt sprängdes och Robotnik tog över allt.
Jösses vad jag saknar Sonic. Vill typ plocka fram min gamla Mega Drajv och köra igång det, fast då inser man väl direkt att det spelats allt för många gånger och man redan vet exakt hur man ska spöa boss xyz och ta sig förbi det "omöjliga" hoppet i värld 5. Sonic filmen var en jäkla enorm pinsamhet, det enda som verkar lovande sedan Sonic övergick i den tredje dimensionen är det senast utkomna spelet till, vad var det, Playstation 3? Det enda jag stör mig på är att något som liknar en människa dyker upp ett flertal tillfällen. Tyvärr kopplar jag det alltför gärna till den mindre intressanta Sonic serie som kom upp på trean efter sagan om Domedagsprojektet. Förvisso lär det kännas mer bekvämt för vissa att ha med minst en männsklighet i en serie som annars fylls av antromorfiska allmänheter...

Alla dessa förbaskade j*kla människor

2007-01-16T00:57:00.000+01:00

Jag blir ibland bara så jäkla trött på vissa människor. Jag har säkert tagit upp det tidigare, dussintals gånger, alla dessa förbaskade j*kla människor. Min dag var ganska trevlig tills kvällningen då jag halv ont anandes utsattes för indirekt stöld. Någon går väldigt nära brevid mig på väg till tunnelbanespärrarna, när jag vänder mig för att gå in och dra kortet (dessa var av den senaste modellen, dvs de som åker isär) tvärstannar personen och ställer sig bakom mig, när jag går in försöker hon på något iskallt vidrigt sätt smita igenom. Precis innan dörren vänder jag mig om, frågar vad i h*lv*te hon sysslar med, och får ett fjantigt "öh!?" till svar varpå hon knuffar undan mig, sliter tag i dörren och smiter förbi iaf, rusar ner till tåget och skriker något ohörbart innan hon försvinner.
Jag hade inte haft något emot det om det inte var för att jag betalade 600 j*vla kronor för mitt kort, hon har uppenbarligen inte haft för avsikt att betala något alls. Det kallar jag verkligen stöld. Det som skrämmer mig än är att staden består av mängder av dessa illvilliga idioter som förmodligen vid nästa möte kommer få sig en stor propp, eller förhoppningsvis en väktare som slänger ner denne i golvet, alternativt skyller på att jag borde setat hemma istället.
Personligen tycker jag alla Stockholmare kan dra dit pepparn växer (Med vissa undantag). Om någon anser mig dra alla över en kam, ta då tag i närmsta Stockholms-typ och släng denne i marken och fråga "Va ända in i Jonnys skafferi sysslar du med?!".
Det var allt för idag. Och må du ondskefulla plankare som förstörde min kväll brinna i skärselden i evighet

Greve Torpa och Gröndalen

2007-01-05T00:32:00.000+01:00

Den namnlöse hjälten slog upp ögonen och insåg genast att han inte var hemma. Senast vi lämnade honom förkastades han och prinsessan Yrvig in i porten till andra sidan, en mystisk värld var ingen sägs kunna återvända från. Hjälten tittade sig omkring men såg ingen Yrvig, bara mörker. Överallt mörker, knappt man kunde se handen framför sig.
Han reste sig och försökte irriterat komma på vad han skulle ta vägen, ty det verkade inte finnas något annat än platt yta och mörker...
'Är du vilse lille vän?', sa någon bakom honom.
Hjälten tvärvände sig om och möttes av en kortvuxen figur som stirrade honom rakt i ögonen. En blixt slog ner någonstans och lyste upp omgivningen för en stund, varpå man såg mannens vanställda ansiktsform. Ärr, sår och rester av stelnat blod var det mesta man kunde urskilja, men absolut inte ville minnas.
'Nå? Ut med språket, vad gör du här?', sa en annan röst.
'Lägg ner ditt sabla skitsnack och säg nått!', sa en tredje.
Någon ryckte tag i hjälten och vände honom mot sig.
'Du ska inte vara här...', sa han och än en gång fick hjälten se det fruktansvärt vanställda ansiktet.
'Släpp mig din...!', fräste hjälten och siktade en spark rakt i solar plexus.
Personen ryckte tag i en kniv och kastade sig över hjälten, men något fick honom att avbryta aktionen.
'Wret!!', väste någon i bakgrunden. 'Hur många gånger har jag sagt åt dig, låt bli bortfallingar!'
En lång mörkklädd man gick med bestämda steg och lyfte undan Wret och hjälpte den namnlöse hjälten på fötter igen.
'Så vad är du för en då?', väste mannen.
Hjälten sa först ingenting, men när han precis skulle öppna munnen avbröts han.
'Jaså du tänker förbli hemlig! Men då ska du veta, att den som hemlighåller sig för Greve Torpa av Gröndalen, den har hemligiserat för sista gången!'

Fortsättning Följer...

"Åhhh.... Jag blir så förbaskad"

2007-01-01T14:27:00.000+01:00

Då var det typ nyår igen, denna gång blev det en av de värsta kvällarna i mitt liv. Det som från början var en trevlig kväll på Katarinavägen vart totalt kaotiskt förvridet till intetheten. Hade man istället tagit den där krångliga omvägen hade jag inte bara sluppit nästan få en dörr i huvudet. Jag hade förmodligen kunnat sitta ner som folk, och sluppit vara livrädd för poliser. Jag förstår inte vitsen med att sitta och trycka på och på tills något allvarligt nästan händer. Jag var minsan glad som tog mig ur den där folkmassan som i princip täckte hela Södermalmstorg. Men att inte det räckte. En kaxig och sur polis rycker tag i mig och säger de mest otrevliga saker och får det att se ut som om jag bryter mot lagen när jag i själva verket gör allt i min makt för att ta mig bort från platsen. Man vet ju aldrig vad som kunnat hänt, hon hade mycket väl kunnat få för sig att släpa in mig till polisbilen och slå mig både gul och blå, jamenar man har ju liksom hört en del om poliser under sina dagar...
Jag kan ju bara hoppas jag vågar mig i närheten av en sådan igen.
Gott Nytt J*vla År

Lantis ni narumon

2006-12-27T00:26:00.000+01:00

Då var man ännu en gång hemma från landet, mitt i ingenstans, bara träden, börjarna och fullmånen som sällskap. Bussen passerar som mest en gång i timmen, i rusningstid. Bilar kommer, men ingen verkar en suck till att sakta in och kolla läget. Det är typ öken. Alla känner alla, det är tretton mil till grannen och livsmedel inhandlas eventuellt på Statoil, eftersom Hemköp flyttade till nån större ort.
Och vipps börjar tant Ulla skrika då pendeln inte kommer på pricken, Stefan missar sin hockeyträning och repar lacken på tre parkerade bilar för att hinna förbi signalen som börjat visa gult. Postbilen kommer två minuter för tidigt vilket får Rut att spränga sönder närmsta affär och sno åt sig dagskassan på köpet.

Då var det jul igen

2006-12-21T15:44:00.001+01:00

Eller nästan iaf. Av någon märklig anledning började det typ snöa, och av någon märklig anledning så stannade den också kvar. Mycket trevligt, men mindre trevlig att det tog över 24 timmar innan den snabbt stelnade snön blev sandad. Ännu kan man utan problem glida nerför backen till torget med den fem träd stora skogen genom att sätta sig på skorna.
Mer trevligt att det för en gångs skulle blev lite... kyligt. För en gångs skull kan man använda en "normal" jacka utan att se ut som nyss hemkommen från en solsemester på Nordpolen.

Avslutningsvis en historia hörd för inte så länge sen på en strand mitt i stan.

En hund och hans husse står vid stranden. Hussen verkar aningen påverkad och springer på en stor träpinne på vägen. Han tar den, och slänger iväg den ut i vattnet. Vad gör hunden? Jo, självklart springer han ut i vattnet, simmar bort och hämtar den och lämnar framför husse sin. Husse blir aslack och skriker
"ge fan i pinnen!"
varpå han slänger iväg den i vattnet igen. Och inte helt oväntat sticker hunden iväg och hämtar den igen.
"men ge fan i den där pinnen"
Skriker husse och hur länge det fortsatte vet ingen med säkerhet än idag.

Och så ett julkort från Tomten som önskar en riktigt god hjul.

2006-12-12T12:34:00.001+01:00

Varför är det så sjukt konstiga människor på denna jord kan man fråga sig...
Här har vi en bild f.ö....

Då var det dags igen... Eller, det var en gång....

2006-12-03T22:59:00.001+01:00

Den så ytterst sällsynta hysteriskt läskiga sjukdomen, Seglar-febern är tillbaka. Något som bara inträffar en gång på ett antal års mellanrum. Det gäller med andra ord att hålla sig så långt bort från vatten som möjligt. Detta innebär även att all form av seglar-kring-saker äro lika värda som guld och silver ute i en öken av tomhet.

Det lär ha varit över 10 år sedan Sailor Moon gick upp i rutan, och ännu lär TV4s ledning sky oss månseglare som pesten. Men för att vara riktigt snäll kanske man ska skicka ett julkort till dem i fortsättningen varje år, med en diskret önskan att få Sailor Moon i rutan igen (undertecknat Sailor Tomten). Femman ska vi inte ens tala om. Femman hör till en av världens värstingar, ty jag känner inte till någon kanal som agerar vampyr och repriserar allt och alla...

För mig är det helt okänt när jag såg på serien för första gången (jag är helt säker på att det var på Junior-tiden iaf) men det är cirkus 5,5 år sedan serien drog mig rakt in i mangasverige. Det var tider det. Det hela var en ren slump, jag skulle till Göteborg och nattade över hos en släktings sommarstuga (låg halvvägs dit). Morgonen där får jag höra att det går barnprogram på den där ståendes svart-vita tv'n, och tro det eller ej, det är Sailor Moon i rutan, närmare bestämt avsnitt 34. Detta avsnitt som lär vara det mest avslöjande av dem alla, ungefär, här händer i princip allt.

När jag senare kom till Göteborg hade de en gemensam tv där men tyvärr vågade jag aldrig se på serien (det närmsta jag kom var Pokemon som gick precis innan). Först när jag åter kom till Stockholm fick jag bara för mig att spela in serien på band. Det tog förvisso ett tag innan omgivningen ville acceptera mitt val av avgudning men det fick de helt enkelt leva med.
När jag senare via SuperPowers (nu SuperPlay) lyckades hitta butiker med manga inköpte jag i omgångar alla de kassettband fyran spydde ur sig (med fel omslag och allt). Detta var på den tiden då video fortfarande fanns kvar på SFBokhandeln. Tack vare en mycket trevlig Jenny Hannula lyckades jag dessutom anförskaffa mig de avsnitt jag aldrig fått tag på annars (då köpkassetterna bara räckte till och med avsnitt 18). Lyckades även komma i kontakt med vissa likasinnade via forumet Svmoon (som ännu lever dock nu ej lika aktivt) samt Olav F. Andersens (översättaren) lilla mailinglista (vars server tyvärr försvann).
Då serien fortfarande pågick på fyran under denna tid var det ofta mycket tid för diskussioner kring både innehåll och översättningar (*harkel*) (Hörru Luna har inte du köpt nån bingolott?). En annan oersättlig man som inte bör förglömmas är Åke "Rosen" Rosenius, mannen bakom 'Sailor Moon På Svenska' (som så gladeligen tog över domänen sailormoon.se).
Det som gjort Sailor Moon till Sailor Moon för mig är mycket Annelie Bergs (plus bortglömt efternamn) förtjänst, men inte att förglömma de andra medverkande; Annica Smedius, Maria Weisby, Iréne Lindh, Charlotte Ardai-Jennerfors, Louise Raeder, Fredrik Dolk, Staffan Hallerstam, Sanna Ekman, Olav F Andersen, Anna Norberg, Ewamaria Björkström och Dick Eriksson. (Det här skulle kunna fortsätta hela dagen...)
Efter allt har jag kommit fram till att det finns bara en kvinna på denna jord som kan få mig att komma ner på jorden, hon har blått hår, talar japanska och heter Ami Mizuno. Ami forever.

Anza Forever!

2006-12-01T01:43:00.001+01:00

Konsten att beröra

2006-11-29T14:12:00.001+01:00

Jag undrar om det finns något som kan beröra en person så pass mycket som musik. När iprenmannen sjunger blir vi galna av skräck och gömmer oss bakom soffan och när kyrkorgeln spelas på väg upp till Ganondorf blir man livrädd. När sedan stränginstrumenten drar igång fälls tårarna och när slutbossdemonen traskar in till ljudet av timpani-trummor sitter varenda kotte på helspänn.

Nyss hörde jag en av världens sorgligaste musikallåtar; Sorezore no Elegy framförd av Oyama Anza. Det var varjefall tillräckligt för att få mig på fall.

Jag lider med dig Anza, det hoppas jag ni andra också gör..

Den Andra Sidan

2006-11-28T14:29:00.000+01:00

Furst Aingus stötte svärdet rakt mot den namnlöse hjälten men blev inte helt oväntat parerad och vacklade bakåt. De båda sted i flera minuter, båda vid flertal tillfällen en hårsmån från döden. Men så hände något. Aingus slängde ifrån sig sitt svärd och sträckte upp armarna i luften.
"Du har besegrat mig, min vän", skrattade han otäckt. "Seså, förgör mig nu så jag slipper detta eviga lidande..."
Den namnlöse hjälten släppte sitt svärd även han.
"Jag kan inte ge mig på en försvarslös person, även hur ond han än må vara"
"Du är modig ser jag, men tydligen inte helt förberedd"
Ett moln av blixtar kom farande mot den namnlöse hjälten. Aingus hade riktat sina otäcka händer rakt mot honom och var sekunderna från att förgöra honom.
"Nej! Aingus snälla du, gör det inte", skrek prinsessan Yrvig från andra sidan gallret.
Aingus slutade och vände sig mot prinsessan.
"Vad kan du ge mig i utbyte mot hans liv, prinsessa?"
"Låt honom gå, han vill mig bara väl"
"Om jag släpper honom, måste du lova mig en sak, att du svarar ja på min fråga jag snart ska ställa dig!"
Prinsessan såg på den namnlöse hjälten, samtidigt kände hon hur tårarna rann. Hon ville aldrig någonsin gifta sig med denna mörkrets furste, men hon ville heller inte se oskyldiga drabbas.
"S-som du vill."
"Ett mycket klokt val, men som du säkert förstår kan jag inte släppa honom fri i denna värld. En dag återvänder han och utkräver sin hämnd. Jag tänker skicka honom till den andra sidan."
"N-nej! Du får inte!"
"Säg nu farväl till din vän här, detta blir det sista du ser av honom."
Furst Aingus pekade med armen mot den namnlöse hjälten. Denne visste knappt vad som försegick när han plötsligt omgavs av ett lysande sken och började sväva upp i luften. Prinsessan såg förtvivlat på hur han långsamt suddades ut framför. Då såg hon Aingus' svärd ligga i närheten. Hon sträckte sig så gott hon kunde för att nå det, och lyckades tillslut få tag i det. Direkt kastade hon svärdet rakt mot furst Aingus som i nästa ögonblick ryckte till. Den namnlöse hjälten blev hängandes i luften och såg förvirrat på vad som utspelade sig framför.
Aingus sa inte ett ord utan stirrade förskräckt på prinsessan. Hon hade lyckats träffa honom rakt i axeln, källan för all hans magi. När den nu var skadad skulle det inte dröja länge innan hans livskraft tog slut. Kort därefter föll han ihop.
Den namnlöse hjälten föll ner till marken men reste sig snabbt och tog ett svärd för att sedan försöka få sönder gallret. Prinsessan försökte även hon så gott hon kunde och tillslut lyckades hon komma igenom det. Hon hoppade upp och kramade om den namnlöse hjälten.
"Åh jag är så tacksam för att du kom, jag trodde hoppet var helt ute.."
"Det var nog något som ledde mig hit... tror jag"
"Följ med mig tillbaka till mitt hemland, jag är säker på att du kommer bli väl välkomnad!"
Plötsligt mullrade det i hela rummet. Ett otäckt ekande skratt for omkring i tornet.
"Det blir ingenting av det prinsessa", sa en alltför välbekant röst. Det lät dock nu mer som om hans röst kom överallt ifrån.
Både prinsessan och den namnlöse hjälten vände sig förskräckta mot furst Aingus kvarlevor. Den hade rest sig och stod vacklande med armarna hängandes livlösa som en zombie. Med sina hemskaste magiska krafter började han ännu en gång skicka den namnlöse hjälten till den andra sidan. Prinsessan å andra sidan grep hårt tag 0m honom i hopp om att hålla honom kvar i denna värld.
Plötsligt blixtrade det till och i nästa ögonblick var både prinsessan och den namnlöse hjälten borta...

Fortsättning följer...

2006-11-28T14:20:00.001+01:00

VM i Kioskvältning

2006-11-28T13:51:00.000+01:00

Oj jösses vad det small där.
"Har du sett min mössa?"
Titta där börjar det snöa popcorn.
"Jahaja, få se på biljetten"
Nu kommer valen igen.
"Om du var en mask, vilken färg skulle du ha då? Lila, smurfblå eller shåjårosa?"
Musikaler är häftiga.
"Tsukini kawatte, oshiokyo!"
Man kanske skulle placerat sig i underhållningsbranchen.
"Sailor Moon min vän...."
Eller varför inte teater.
"Kan man köpa brända nudlar på Hötorget?"
Jag undrar vilken planet Pluto kommer från.
"Jag ska ge henne så hon blir både gul och blå!"
Jag vill se mer Seglar-musikal, nu!
"Gooooooooooooda grejjer!!!"
Haha, nu knarkar Pluto igen.
"Knarkar gammel-smurfen?"
Jag gillar hur Pluto bryts och klipps in med en luddrig sak i papper
"Nästa uppehåll, Huddinge Centrum, Huddinge Centrum"
När ska min dräkt bli klar då..
"Jag köper den direkt"
Nu small det igen.
"Vi har just nu förseninga på samtliga linjer på grund av elfel"
Connex my ass...
"...och jag ska straffa dig, i månens namn"
Men herregud, vad gör du på balkongen Sven?
"Konya wa hurricane! Anata ni hurricane..."
Ovanstående låt är så bra att man inte kan lyssna sönder den.
"Nyheterna, med Lotta Mossberg"
Borde inte Kalle Anka kallas för blottare?
"Ett sjömonster åt upp min glass!!!! Ett sjömonster åt upp min glass"
Censur ska bort.
"I am your FATHER..."
Kan vi inte dubba Mr.Bean?
"Om sju svanar åt en sjuk svan, vad hände med den sjunde?"
Får mattelärarna bidrag från Konsum?
"Om Lisa har tre ica-äpplen och köper två äpplen på konsum, hur många har hon då?"
Get the point?
"Svaret är naturligtvis två, de på ica köpta äpplena är självklart för gamla"
När kommer DO?

2006-11-21T15:10:00.001+01:00

"Vilken häck! Här ska klippas!"

Tecknat skrämmer mig

2006-11-21T14:40:00.000+01:00

...och för att inte tala om alla röstskådisar som är med. Jag satt nyss och asgarvade åt hur farfarn i Hey Arnold låter.
"OMG Det är LUNA!"
"Och hon sitter på ett PIANO!"
På tal om ingenting. Ärligt talat avskyr jag flapflop, dels för att tangentbordet känns lika hoptryckt som det är att sitta och försöka köra en gammal Toyota, dels så är det en liten ruta under tangenterna som reagerar så fort man andas på den, dvs, stup i kvarten råkar jag komma åt den och så flyttas textmarkören till nån helt annanstans.

"Vi kommer å ha en flygel på taket"

Louise Raeder måste ärligt talat vara en av de bästa röstskådisar jag hört, nog för att hon i princip alltid rollbesätts till alla tänkbara gamla gummor och läskiga häxor.

Landvärldens Slamkrypare

2006-11-15T13:52:00.000+01:00

Jag har säkert tagit upp tidigare otaliga gånger, med och utan text, min irritation över dagens landlevande varelser, och då menar jag inte hunden, inte katten, inte kaninen som knaprar på morötter utan människan. Var dag kliver jag på samma roliga tunnelbana, och varje dag är det samma mindre roliga människor som åker med den. Av någon märklig anledning är det fruktansvärt attraktivt att få sitta ner, och då ska man helst placera sin kompis; skinnväskan Arne brevid på sätet, gärna i sällskap med en och annan ICA-kasse. När man då helt självklart försöker diskret indirekt sätta sig på Arne och ICA-kassarna eller råkar nämna något så obetydligt som "ursäkta" så får man en irriterad blick över att tant Rita måste ha både Arne och kompani i knäet. Det var ju fruktansvärt jobbigt att flytta dem två tiondels meter. Men det var tydligen inte lika jobbigt att kasta sig in i tåget, preja undan alla tänkbara hinder (läs: människor) och göra en frivolt rakt ner på sittplatsen.
För att gå vidare är det tydligen också väldigt viktigt att man om det inga sittplatser finns måste stå brevid sin polare och mala på om sina nyinköpta skor, tipsextra eller vem vet vad, samtidigt som man illvilligt blockerar gången för varenda människa som ska förbi. Och om man råkar knuffa till dem bara för att man annars inte hade kommit igenom den minimala springa som lämnas öppen så får man ett aggresivt "jävla unge" på sig.
En annan väldigt intressant detalj är hur så många måste stå i hörnen vid dörrarna, gärna precis i de dörrar som är öppna så att inga andra kommer in. Sedan är det ju dessa som gärna lutar sig över hållaren så att man tvingas stå och hoppas slippa ramla på okänd person då tåget plötsligt tvärstannar mitt i tunneln.
Och så slutligen har vi alla hysteriska idioter som så förbaskat kräver få kliva på innan avstigande ens hunnit uppfatta vilken färg det är på dörrarnas insida. Jamenar, inte flyttar de på sig precis, de står liksom där, blockerar för avstigande och tror bestämt att dessa ska flytta sig så att de kan kliva på. Tyvärr lär det inte hända så mycket i den vagnen om jag ska kliva av där. Jag har nämligen lärt mig att folk tydligen inte vågar gå in i någon som står still. Står man liksom bara där och väntar på att de ska flytta sig, så gör de tydligen det. Detsamma när man går på en smal gata.
Innan Götgatsbacken blev gågata så var trottoarerna smala precis så att två personer kunde gå där. Kommer man då och möter tjocka släkten på 138 stycken som ska mot Slussen har man inte en chans utan tvingas omedvetet ut i gatan fylld med bilar. Står man istället helt still, ungefär som Lucia gjorde så kommer de med största sannolikhet att gör allt för att undvika kontakt med en, ungefär som om man var väldigt smittsam med något läskigt virus. Och hade någon överhuvudtaget råkat fått för sig att knuffa till mig så hade jag förmodligen ryckt tag i männskan och skrikit nått väldigt mindre roligt. Samma möjlighet har man inte om man indirekt tvingas ut i gatan av någon omärkbar anti-magnetisk kraft....
Man kanske ska söka jobb som lyktstolpe.

Regnväder my ass

2006-11-11T17:55:00.000+01:00

Det finns inget värre än regnväder och helger. Dels kan man inte göra ett vett hemma för man blir för trött, och dels är alla eventuella helgöppna affärer proppfulla med drägglande stockholmare eller eventuellt vilsna turister som egentligen skulle till Sweizch. Tyvärr är jag en vädermänniska och mitt humör blir oftast lika roligt som regnvädret självt. Har redan nästan skällt ut två juppinalle-idioter som envisades med att inte se "förbudet" om mobiltelefon på biblioteket. Dessutom har jag blivit personligt påhoppad av någon jag aldrig känt och aldrig lär känna, varpå mitt humör sjunkit ytterligare sedan jag råkade vakna kring mitt på dagen.
Plus att nu grannen ovanför har fått för sig att leka okänd lek och kuta tvärs över lägenheten om och om igen sedan en kvart tillbaka. Snart drar väl bergsprängaren igång och då får man väl inte en blund i ögonen....
Det enda som saknas är väl strömavbrott. Frågan är då hur i hela friden jag ska få mitt kvällsté och kunna se den filmen jag tänkte... Vev-tv någon? (Nej det var inte ett skämt)

Över och ut...

2006-11-10T16:20:00.001+01:00

Världen behöver fler som honom

Mörkrets Furste

2006-11-10T00:30:00.000+01:00

'Du var mig en riktigt dåraktig en', skrattade furst Aingus.
'Släpp genast ut prinsessan härifrån', vrålade den namnlöse hjälten. 'Jag förstår inte vad för ont du vill henne'
'Ont? Ha ha ha... Hon ska hållas fången tills dess att vårt giftemål blir av!'
'Man ska inte tvinga någon till något de egentligen inte vill, det borde väl du ha lärt dig.'
'Nu känner jag igen dig, det var du som försökte hindra mig den där dagen för tretton år sedan.'

*Tillbakablick*

Regnet föll och åskan mullrade som aldrig någonsin tidigare den så ödesdigra dagen då riket blev som förbytt. Den intet ont anande namnlöse hjälten som då var en helt vanlig ung bonde knappt invigd i målbrottet passerade av okänd anledning förbi slottet Regimir när portarna slogs upp med ett vrål. Ut kom en ung flicka med långt hår springandes, efterföljd av vakter stridandes mot en storvuxen man. Mannen hade ett otäckt utseende och var helt klädd i svart. I handen ett svärd format som den mörkaste korp. Trots att han verkade fullt inne i stridandet med sina motståndare var hans blick fullt fixerad på en person, ljusets prinsessa som förgäves försökte undkomma honom.
Med ett kraftigt hugg sänkte han de kvarvarande vakterna och gick med raska steg ifatt prinsessan. Den namnlöse hjälten som hittils tett sig stel av skräck rusade plötsligt fram, tog sitt enda medhavda redskap och kastade sig på den fruktade mannen. Mannen vred sin hatiska blick mot hjälten och föll omkull på marken. Hjälten stod kvar och kippade efter andan, och blev alldeles stel av skräck när mannen plötsligt reste sig.
'Antar att du inte vet vem du har gett dig på', väste han.
'Är det du som jagar flickan?'
Mannen svarade inte, men bytte ut sitt av ilska förvridna ansikte till ett som kunnat få vilken dobbelspelare som helst att fly av skräck.
'Vad vill du henne?', skrek den namnlöse hjälten.
'Hehe, jag ska äkta henne, vare sig hon vill eller ej.'
'Man ska inte tvinga någon till nått de inte vill!'
'Lägg dig inte i det här, snorvalp, håll dig till dina egna lortiga sysslor.'
Den storvuxne mannen vände sig och gick raskt iväg åt det håll prinsessan sprungit.
'Kom bara ihåg en sak, med furst Aingus leker man inte, om man vill föra det vidare..'
Sedan den dagen satt namnet furst Aingus kvar i den namnlöses minne, och så skulle det förbli, tills den dagen då han lyckades besegra honom, eller själv gå under.

Ett klingande eko hördes när de båda fienderna lösgjorde sina svärd och blev ståendes till en orkester av smatter, åskknallar och vindsus. Sedan tog båda sats och kastade sig mot varandra, i hopp om att kliva levandes därifrån...

Fortsättning följer...

Plastic Pack

2006-11-08T15:41:00.000+01:00

Jahaja, då var det sommar igen då. Plus 6 grader, solen skiner, snön finns... inte, backen är hal som glas (men det är säkert tjäran som fräser upp ur asfalten (eller var det tjälen som gick?)). Rent hypotetiskt skulle man kunna läsa "SOMMAREN ÄR HÄR" i åtta olika varianter på löpsedlarna staden över, samt i någon liten notis i Dagens Industri typ "sommaren kom, glassen tog slut, kaos på börsen när glassaktierna steg över möjlig måttenhet" tätt inbakad mellan nyheten om att kattmat är hett på börsen och att varmkorven kommer ha förbrukats till 2086 om ingen gör något, och att jorden kommer dränkas i högar av rymdskrot som plötsligt bara "får för sig" att ramla ner sådär precis i samma sekund. Dessutom finnes en notis om att en forskare räknat ut den exakta tiden för hur länge man ska gäspa för att bli riktigt riktigt förbaskat trött och sedan därefter kunna somna ståendes. Det handlar om en exakt tid på nån miljontedels sekund, och därför vill mannen bakom experimentet självklart inleda försöken genom att bli säljare på Jysk.

För övrigt säljes ett yttests sällsynt plastic pack på guldgruvan Jpqueen, så passa på innan den försvinner.

Är det redan jul?

2006-11-04T14:47:00.000+01:00

Jag fick bara för mig det när jag tittade ut genom fönstret imorse.. Har fått för mig att det bara snöar kring jul, annars är det antingen stekhett, lövhalka eller snöblask (förrutom januari då man inte kan gå utanför dörren). I bakgrunden går någon värdelös tv-serie och framför mig hörs en av världens mest sällsynta låtar; sluttemat till "Pingvinen och Lyckostenen", en film jag förmodligen hade gillat mer om jag sett den för typ tio år sen. Mannen som gjorde denna ligger även bakom mästerverket "Secret of Nimh". Tragiskt nog lever inte röstskådespelerskan som låg bakom rösten till Mrs. Brisby.

Tills nästa gång...
(Detta är f.ö. tredje gången jag skriver samma jädrans text, detta för att blogger hela tiden loggar ut mig...)

Charmtroll

2006-10-30T17:06:00.000+01:00

Jag vet inte det jag. Fått för mig att kontorsbelysning är sådär allmänt charmig, ändå är jag inte så förtjust i tanken att befinna mig mer än nödvändigt inom dess lysradie (heter det så..?). Kan inte vara många på denna jord som håller med mig. Kanske ska starta en klubb för 'bortsprungna individer vars huvudmål i livet är att invadera och byta ut all belysning mot permanent kontorsbelysning' (BIVHiLÄATIoBYABMPK). Med andra ord borde jag om deras mål går i uppfyllelse alltså förevigt gömma mig mig all tillgänglighet av mörka vrår. Man kanske skulle byta ut solen mot en glödlampa. Ingen skulle nog märka nått, det är ju ändå vinter, så det ska ju va typ kallt, och klagar de på kylan i sommar så får väl nån hagalen forskare hävda att växthuseffekten har gift sig (eng: elope) med ozonlagret och flytt till Mars. Vipps vill alla NASA-människor flytta all uppmärksamhet dit, innan glödlampan bränner sönder jordytan och alla slukas upp av ondsinta rymdmonster med punkmumins som växer från hakan.
På tal om ingenting så var det väldigt blött idag. Kanske ska ta med ett paraply iaf, det kan ju faktiskt komma en störtskur, och innan man vet ordet av så dränks gamla stans tunnelbana med sötvatten.
Tjena liksom...

2006-10-23T23:27:00.000+02:00

Jag gillar när vinden blåser håret men inte när det piskar regnet i ansiktet.
Jag gillar att se små ljus i djupaste mörker, men inte när ljuset blir för stort.
Jag gillar människor som tackar för något så litet som en upphållen dörr, men inte när man får den i ansiktet.
Jag gillar när människor lyssnar, men inte när någon går därifrån.
Jag gillar tystnad, men inte när det blir för tyst.
Jag gillar musik, men inte när det går i överdrift.
Jag gillar att få vara den jag är, men inte när de stirrar som hökar.
Jag gillar att skriva, något som säkert synes här...

Klocktornets dunkel

2006-10-23T16:32:00.000+02:00

Den namnlöse hjälten har precis äntrat det östra klocktornet i hopp om att rädda den stackars prinsessan Yrvig. Han har ingen aning om vad som väntar honom, och det har förvisso inte hans ärkefiende furst Aingus heller någon aning om. Ett otäckt knarrande möter honom då han med darrande steg kliver upp för det första trappsteget. Bakom honom hörs även ett kusligt klirrande. Med en vacker pirruett drar han sitt svärd och förvandlar den tidigare ondsinta vakten bakom till en hög av metallbitar.
Pustande fortsätter han uppför trappan. Regnet smiter in genom de öppna gluggarna i väggarna och gör vissa steg helt livsfarliga att beträda, inte nog för att de blir hala utan även trappsteget själv fräts sönder av det mystiska regnvattnet.
Halvvägs upp i tornet hör han ett skräckslaget snyftande längre upp. Glädefyllt kutar han upp för trapporna men möts nästan genast av en stor järngrind, till synes utan varken gängor eller lås. Glädjen blev kortvarig för får namnlöse hjälte som förtvivlat sätter sig ner med ryggen mot grinden. Men plötsligt hörs ett skratt. Ett skratt som ekar överallt i tornet och får blodet att isa i kroppen på hjälten. Han tittar ner och tittar då skräckslaget rakt in i ögonen på furst Aingus...

Fortsättning följer...