Hemma igen

Nu har drygt en vecka gått sen jag tänkte skriva ett inlägg att jag kommit hem igen. Har i vilket fall varit iväg och rest i Rumänien med en grupp på 14 andra pensionärer m.m. Vart en massa supande (nej jag drack inte) och jobbiga vägar i minibuss (jösses).
Igår kväll (natt) satt jag och kollade på typ första mangafilmen på tre veckor. Varför? Jag typ jobbar för mycket. Varför? Jo SAS strejkar, och jag får inget jobb. *Suck* Sitta hemma och uggla.
Igår såg jag då Alkoholistfamiljen (äks. Apelsingatan), varpå jag stöter på en scen där Madoka gladeligen bjuder in unge Kazuya i duschen. Är det nått typ japanskt beteende? Tycker folk ter sig så generade så fort en kille kliver in i samma rum annars... F.ö. förstår jag inte vad i hela friden den röda tråden i serien är. Det känns som typ Urusei Yatsura, saker händer och sen i nästa avsnitt har de aldrig hänt. Jag har tappat räkningen för hur många gånger Hikaru fått sitt hjärta krossat serien igenom...
Ja jösses pasta

Moahahahahahahahahahahahahaha

Jag är så nöjd, de missade tåget, bara för att jag envisades med att inte ta mig längre in i tåget, för att nån bylöpp stod mitt ivägen. Och inte kom den där sura tanten förbi mig nerför trappan, sååååå nöjd, så ägda ni blev, jädra Stockholmare som tror att ni får som ni vill bara ni sträcker ut väskan genom dörren.
Låt bli min sfär, håll er så jäkla undan och be bloody quiet.

Tack.

Död åt SL

Jag blir så förbaskad, först missar jag bussen, trotts att jag kutar viftandes med kortet i handen sticker bussen iväg som går en gång i halvtimmen, skulle han ha sin rast eller? Tåget är sent, och missar nästa buss precis. När jag ska planera en alternativ väg finns det ingen karta, utan en minimal otydbar karta över Stockholms län, jahaja, jag vet att jag är nånstans på den där pricken som ev. liknar ett sandkorn. På SL-center har de ingen aning utan ger mig bara en nersupen karta från tidigt 00-tal, tack, bra där, och enligt den går 141.an fortfarande utanför huset.

Dagen då världen blev ett

Det var redan när jag kom till Japan som jag insåg hurpass läskigt påverkade omvärlden blivit av västvärldens trender, kläder, kroppsspråk och för att inte tala om rutiner. Jag tittar i bakgrunden på en bild från afrika där ett flertal infödda personer går klädda i sånt man normalt ser i skyltfönstren nere vid Plattan, då talar jag inte om att personerna i frågan om skulle vara nerbantade till pinnar, utan det är själva kläderna som känns väldigt västerländskt. Naturligtvis är det upp till var människa att avgöra om de vill gå klädda i jeans, cykelbyxor eller vad det nu kan tänkas vara. Vad jag menar är att det känns som om mycket påverkats av just västvärlden, och sällan tvärtom. Beror detta på ett medvetet tvång som kristna purister gjorde på medeltiden eller ett spontant "jag-vill-vara-västerländsk"-syndrom?

Problemet med många människor är just det där att vara som alla andra, modeflugor, att ha samma "inne"-skor, samma tråkiga kavaj som alla andra i sin trapp och dessutom klippa sig som varenda kotte på Stureplan redan gjort. Följer man inte detta så blir man utstött, på ett eller annat sätt. Det är likväl på nätforum...
"Jag ser att du läser Expressen, därför får inte du vara med".
Osv...
Vad jag frågar mig är mer eller mindre, varför?
Vad är det som är så häftigt att vara som alla andra? Vågar ingen vara sig själv? Är det för att kunna identifera sig med eller bli accepterad av en entyckande grupp eller vadå?

Personligen går jag runt i mina vanliga svarta kläder, färgar mitt hår svart, lila, grönt, gult, eller vad f*n jag vill. Jag är bara så trött på skiten. När damen i luren på glasögonaffären sa "det är inne med tjocka bågar" höll jag nästan på att smälla på luren (men eftersom det är emot min natur så...)
Vill jag ha knallrosa bågar så fine, vill jag bo i Krusbärsholm så fine, vill jag köra en smurfgrönlackad audi så fine, men så skit i det, det är mitt problem, inte ditt.
Jag bryr mig inte om dig random person 31 som måste ha den där Fila-jackan, så länge du inte bryr dig om min Musse Pigg-jacka. Jag gråter nästan av att se folket på emotrappan på plattan, så annorlunda, så ovanligt, så udda, så häftigt...

Jag tror f*n jag ska bli svartrockare, precis som hon i den där boken, hon är min idol, min själsfrände. Hade gärna brevat om hon inte varit fiktiv. Fasen vad underbart det vore... *Suck*
Jag önskar jag vore en fiktiv karaktär, och kunde gifta mig med andra fiktiva typer, fast å andra sidan vill jag inte gifta mig, det är sånt där överdrivet tjaffs. Å andra sidan vore det inte helt fel att bli av Ami-chan och springa på äventyr i nån noll-space jungel.
Får drömma lite till, och kanske födas som en japan i nästa liv, eller varför inte en delfin, de vet iaf när vogonerna kommer...

Dräggel, stan é full av dräggel..

Asså jag blir så trött på folk, dessa j*vla cyklister som inte vet vad som är höger eller vänster...