Nya skor

Ja tro det eller ej, jag har typ köpt nya skor, jävligt snygga saker. Trodde aldrig det skulle ske före jag fyllde nått tresiffrigt. Men ty oturen förband sig och gav mig en gapande högerfot (och en förkylning). Nu ska man väl ut i ovädret och hoppas att greppet inte försvinner.

Vägen till ninjornas dal

Senast vi lämnade den namnlöse hjälten blev han i princip indragen i vad som verkade vara ett kollektivt självmord. Med en mystisk ninja föll de båda handlöst mot marken, eller kanske inte.
Ty i de för oss vanliga dödliga finnes alltid dessa världar där allting som inte borde finnas, ske eller sägas faktiskt är av oanständig existens.

De båda hade nämligen fallit ner i ett sånt där mystiskt hål som vi typ hittar på sådär lagom mitt i pannkakan, allt för att inte göra en lång historia kort och undvika onödigt övervåld.

Skrikandes föll de båda genom hålet, ner i en sjö av väldigt otrevligt brunvaniljkrämigt vatten. Men tro så blöjvälj inte att det luktade vanilj, nä snarare mer åt rutten pannbiff med olivsallad doppad i det mest otrevliga man kan tänka sig.
"Tvi", sa ninjan och spottade ut vad denne nu fått i munnen.
Hjälten sa inget men såg ungefär lika äcklad ut, reste sig och hjälpte ninjan upp ur sjön av allmänna otrevligheter.
"Var är vi?", sa han undrande.
"Ingen aning", sa ninjan och rörde sig bortåt från platsen.
Hjälten lunkade efter i mörkret och kände sig fram. När ninjan tyckte han tog för lång tid tog han tag i hjältens arm och drog med honom genom grottan, så snabbt som hjälten nog aldrig vågat sig fram i en tvärmörk grotta.
Efter ett tag tycktes de närma sig något som liknade en öppning. Ivrigt tog de sig igenom den och möttes av något helt oväntat. En stor dal, fylld med grönska, konstiga träd och djur som klättrade omkring överallt. Varmt var det, varmt och fuktigt, och solen var på väg upp vilket gav omgivningen en något slags speciell färgsättning.
Helt oväntat började det dyka upp en massa typer i olikfärgade kläder. Många tycktes tydligt skifta beroende på vilken omgivning de hade kring sig, det tydligaste man såg var deras skuggor, annars kunde man mest ana att det var någon där.
"Äntligen tillbaka ser jag", sa den grönaste av dem.
"Vi hade tur", sa ninjan, men tystnade när han tittade på sina kläder.
"Jo jag ser det", sa en rödklädd.
"Var är vi?", undrade hjälten.
"Jaså minsan, en nykomling", sa den gröne ninjan ock skrockade för sig själv. "Då får jag passa på och välkomna dig till ninjornas dal."
"Kommer du också från utsidan måntro?", undrade den röde ninjan.
"Utsidan?", sa hjälten och såg osäker ut. "Jaså, ja man kan väl inte säga att jag kommer härifrån precis..."
"Vi hade en precis som du som påstod sig komma från någon helt annanstans"
Hjälten lyste upp.
"Berätta mer!", sa han ivrigt.
"Det var en flicka, med trasiga kläder, vacker som en blomma må jag säga."
"Är hon här menar du?"
"Njäe, tyvärr, de tog henne norrut, det är inte säkert nog här, plus att häxorna i norr vet bättre."
"Häxorna i norr..."
"Vi kan hjälpa dig på traven dit, men inte än på ett tag. Vi ligger i strid med pirater just nu, och våra elgitarrer är försvunna."
"Elgitarrer..?"
"Affärshemligheter", sa den gröne ninjan och såg hemlighetsfull ut.
Plötsligt rusade en knallblå ninja förbi och skrek:
"De är här! De är här! Till vapen allesamans, piraterna är här!!!"

Fortsättning följer...

Snö, snö, snö...

Varifrån kommer all denna förbaskade snö? Vågar ju knappt gå ut, skorna läcker (oj va läckert det var ute), Rut, 96 halkar ihjäl sig och bussar krockar. Och inget händer, ja det är tamebalba IKEA's fel. De borde uppfinna bord som sätter P för bilåkandet. Jag antar att all snö är payback för alla avgaser vi skickar upp i ingenstans. Jamen tänk er, glida omkring på ett bord, värsta hett. Kan man ju göra en serie om...

När gatan blev var mans ägo

"Ja jävlar..."
För att citera en karaktär ur Ulf Starks teatermanus som spelades upp en höstkväll i sjuan.

Jag frågar bara, vad är det som är så jättekul med att ta upp hela gatan man går på? Det fenomenet stötte jag minst sagt på innan Götgatan blev gågata. Alltid var det några som envist skulle gå i bredd och sola näsan. Nej men ärligt talat, är folk helt bortblåsta i huvudet?
Jag VILL INTE gå ute bland alla stora elaka bilar, copy cat? Någon fetlack tant hävdade envist att jag skulle cykla på "min" sida på årstabron är jag hänsynsfullt försökte undvika att cykla ner en massa gångtrafikanter, med solen i ögonen. Sen när började folk bry sig om regler du som inte ens hade cykelhjälm? Och var fasen är dina reflexer? Var glad om du klarar hyran med de böter du borde fått.
Det finns förvisso inga regler om att man får eller inte får ta upp hela gatan, däremot finns det två ord; respekt och hänsyn. Visst, jag kan sätta mig ner på gatan och placera upp mitt kokkök och tälta så alla blir spontant nermejade av lastbilar vid omkörningen, men hur snällt är det? (Onda samvetet säger: PAAAAAAAAAAAAAAAAAYBAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!!!!!!!!!!)

Sprängdeg..... PAUSFÅGEL!!!!!!!!!!!! FWUIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!!

Titta där dök min tjejkompis upp på nätet som jag inte pratat med på tre månader.

Folk må undra varför det bara består i evigheters klagan här. Ty om jag lät bli och skrev om blommor och kottar i skogen hade jag förmodligen fått för mig att atombomba hela Götgatan och den där tanten som så förvirrat trodde hon ägde stan idag, för att inte tala om alla som använde signalhornet på bussen i hopp om att jag skulle nollspaca mig bort så att de kunde nacka på personen framför mig vars fel det egentligen var eftersom han inte flyttade på sig när jag försökte släppa fram folk som skulle kliva av...... Ja jösses, länge leve demokratin, den finns ju ändå inte...

??????

Vem ända in i Rotulfs begagnade köttstycken är det som leker med subwåffern mitt i natten?!!?!?!??!

!!!!!!!!!!!

Men det var ett jäkla liv där uppe då då.
TYST!

Varför ska det vara så svårt...

Jag vill ju bara få mitt konto borttaget. Punkt slut. Jag hatar folk som skriver "äh, varför bry sig, låt den bara ligga istället" på frågan att jag vill veta hur jag ska ta bort det. Det känns så jäkla spydigt. Jag har ingen anledning, jag vill bara slippa hålla reda på femtioelva konton överallt, konton som jag inte ens använder, dessutom känns det ohyggligt osäkert att ha information liggandes på servrar man kanske glömmer bort, och sedan gör det ohyggligt svårt att spåra var allt skräp sedan kommer ifrån om tio år.
Ja jösses.... Förstår mig inte på folk ibland.

Tornet bortom alla tvivel

Den namnlöse hjälten vaknade upp i ett fruktansvärt mörker. Han mindes absolut ingenting av vad som hade hänt, bara en ruskig känsla av att han inte var bland vänner. Han försökte resa sig men kände en fruktansvärd smärta i huvudet, och satte sig snabbt ner igen. Det var som om hela rummet flög omkring och vägrade stanna.
Hjälten blundade och försökte tänka på något annat. Det gick efter en till synes evighets tid, men avbröts hastigt av ett otrevligt dunkande någonstans ifrån.
"Opp mied dieg!", skrek en röst som tydligen hade svårt med uttal.
Hjälten stönade och försökte än en gång resa sig, men blev denna gång avbruten av något hårt som träffade honom i magen.
"Et niu!", skrek samma röst varpå en kraftig smäll hördes bortom rummet han befann sig i. Fotsteg hördes som sakta avtog och tillslut tystnade.
Den namnlöse hjälten tog sig mirakulöst upp och plockade upp vad det nu var som givit honom en sån förfärlig magsmärta. Han kände något kallt och kladdigt och slängde genast bort det han höll i. Försiktigt luktade han på handen och smakade lite av det som fastnat. Snabbt spottade han ut det och såg rysligt illamående ut.
Istället försökte han sig på att lokalisera sig i rummet. Det verkade helt tomt då han trots sina försiktighetsåtgärder inget klev på under hela rundvandringen. Tillslut kom han fram till något som liknade ett fönster. Därifrån såg han en stor fullmåne som lyste upp stora delar av området.
Han drömde sig bort och märkte inte hur någon stirrade honom rakt i ögonen.
"Hej på dig du.", sa en okänd röst precis framför honom.
Hjälten ryckte till och lade plötsligt märke till ett par ögon som tittade på honom en halv armlängd ifrån honom, och for skräckslaget tillbaka in i rummet.
"V-vem är du?", stammade han.
"Jag bara tog en sväng förbi här, tyckte du såg lite bortblåst ut"
"Bortblåst? Du skrämde nästan livet ur mig..."
Personen i fråga hoppade ner från fönstret och in i rummet. Något som likade en kortvuxen ninja traskade fram till honom. Ninjan sträckte ut sin hand för att hjälpa honom på fötter igen.
"Kom, vi måste härifrån. Torpa är allt annat än skoningslös."
"M-men.."
Ninjan drog iväg honom mot fönstret. I samma ögonblick for dörren upp. Där stod självaste Greve Torpa med vakter och betraktade den för honom helt oväntade händelsen.
"Vafalls!? Ta fast dem! De får inte lämna detta torn på några som helst villkor!!"
Vakterna rusade mot dem, samtidigt som ninjan drog med hjälten till fönstret.
"Nu eller aldrig", skrek ninjan och drog med honom ut genom öppningen.
Tillsammans föll de båda ut ur tornet och bortom greve Torpas synfält. Han och vakterna trängdes i fönstret och försökte se var de tog vägen, men de var uppenbarligen försvunna...

Fortsättning följer...

"Världen är underbar..."

"Ja verkligen..."
"Världen är underbar..."
"Hördu, har du hakat upp dig?"
"...ibland iaf..."
"Du var mig en pratglad en."
Trevligt att det finns små ljuspunkter i detta eviga nattsvarta mörker...

Dagen då Tiphares återvände..

Det kom som en chock beskedet om vår nye justitieministers glädjebesked att vi ska bli förevigt avlyssnade i myndigheters vinstsyfte. Plötsligt kan du bli av med körkortet för att du råkade säga något i telefon, och vipps fick du inte jobba kvar längre för att du mejlade din kompis om chefens "bajen"strumpor..
Vi träder nu in i en ny era, en era av terrorism, personlighetsspioneri, miljökatastrofer och övervåld. Vi vet alla att de enda terrorister som finns håller till i ett land uppdelade på 50 stater. Jag såg med sorg hur Nordkorea gav efter för jänkarlands förtryck att avskaffa kärnvapen. Jag ser med sorg hur Iran uttalar sig vara ännu ett av dessa förtryckta länder som jänkarland vill få trilla av pinnen i jakt på total världskontroll. Ty visso den kanske inte mest vettiga person sagt detta men president Putin verkar vara en av få som vågat sätta sig emot deras till synes eviga terrorism.
'Vem bryr sig' säger någon, 'har ju varit så här i alla år, orka ändra på det som redan är'.
Tyvärr lär det bli ändring hur man än gör, ändring i värsta fall åt fel håll. Sedan president Bush kom till makten har dussintals oskyldiga människor fått sätta livet till, och han har mage att kräva dit fler som ska offras för vad tusan hans förbannade j*vla ideologi är för något.
Det är vad jag kallar maktmissbruk.

Vad är det som hänt egentligen..?

De har bytt ut BR-Leksaker-gubben!! Ja jäklar, det var som faraos brinnande sköldpaddor. Jag trodde aldrig de skulle sjunka så lågt. Så jädrans lågt. Men nu har det hänt, den tidigare så klassiska BR-Leksaker-maskoten. Istället står där en massa förbaskade ettor och nollor. Jag talar om en 3d-rendrerad figur, jamenar, var tog charmen med cellanimering vägen? Först åt skiten upp Stor & Liten, sedan avlivades rösten (som f.ö. spelades av Annica Smedius), och nu kommer de och avlivar sann trogen cellanimering...
Det är med viss tragik man zappar förbi dagens barnprogram. Björne blir utbytt och låter som en nerdrogad kanin, det visas hjärtlösa serier animerade i nått sunkigt 3.e-parts program och "vad är det fär för jäkla stolpskott?! Var är Arne Weise?!".
Sedan TV4 envist plockade bort Junior för drygt åtta år sen har världen bara fallit utför. Trean började banta ner sitt guld på morgonen, och Cartoon Network fick för sig att ersätta alla program med sunkiga B-serier som Dexter's Lab och Jonny Bravo. Jag saknar verkligen tiden när Claes af Geijerstam hallåade i Cartoon, och då det inte var helt självklart att programmet skulle kunna förstås av alla, (dvs innan allt dubbades).
Jag vill inte kalla mig konservativ, och samtidigt är jag alltifrån liberal. Kanske är det något i min undre värld som slåss för en totalrenovering av tillvaron, och slåss febrilt mot någon annan syn på saken som hellre såg att Arne Weise satt där, år ut och år in, att samma gamle Per-Erik stod och presenterade vädret tills han såg ut som en mer eller mindre Gandalf 2.
Jag har läst nånstans att människor alltid stått skräckslagna inför förändringar. Så varför lades då Junior ner? Och var i helsefyr tog BR-gubben vägen?
Vad är det som hänt egentligen..?

Är det nu man ska sätta på vinterdäcken..

Ja det får jag verkligen hoppas att man inte ens behöver tänka idag. Som de flesta nog vet är det redan sen ett par månader vinterhjulstvång så ut och skotta, ner och kör igång däcken och hoppas på att du kommer längre än 3 meter. Jag insåg just var all snö tagit vägen, den har typ lagrats i nått mystiskt moln som tog ett par månvarv runt jordklotet, och sedan *POFF* satte doktor Grym igång sin maskin som gjorde att Stockholm dränktes i vit snö. Vänta bara, imorgon kommer resten. Var fasen pepparrot är Räddningspatrullen när man behöver dem?... Ja just ja, SVT dumpade dem för typ fjorton år sen... Nu går de väl omkring på gatorna och tigger ost eller vem vet vad. Eller har de gått solo, typ Oskar startar resebyrån "Australian Travelsh!" uttalad med värsta crocodile dundee dealekt. Pärlan blir chefsprogrammerare på Rattle. Piff och Puff de typ.. blir lite tända och gifter sig eller nått. Ett av många sätt på hur man kan se det. Man kan ju säkert också anta att allt sprängdes och Robotnik tog över allt.
Jösses vad jag saknar Sonic. Vill typ plocka fram min gamla Mega Drajv och köra igång det, fast då inser man väl direkt att det spelats allt för många gånger och man redan vet exakt hur man ska spöa boss xyz och ta sig förbi det "omöjliga" hoppet i värld 5. Sonic filmen var en jäkla enorm pinsamhet, det enda som verkar lovande sedan Sonic övergick i den tredje dimensionen är det senast utkomna spelet till, vad var det, Playstation 3? Det enda jag stör mig på är att något som liknar en människa dyker upp ett flertal tillfällen. Tyvärr kopplar jag det alltför gärna till den mindre intressanta Sonic serie som kom upp på trean efter sagan om Domedagsprojektet. Förvisso lär det kännas mer bekvämt för vissa att ha med minst en männsklighet i en serie som annars fylls av antromorfiska allmänheter...

Alla dessa förbaskade j*kla människor

Jag blir ibland bara så jäkla trött på vissa människor. Jag har säkert tagit upp det tidigare, dussintals gånger, alla dessa förbaskade j*kla människor. Min dag var ganska trevlig tills kvällningen då jag halv ont anandes utsattes för indirekt stöld. Någon går väldigt nära brevid mig på väg till tunnelbanespärrarna, när jag vänder mig för att gå in och dra kortet (dessa var av den senaste modellen, dvs de som åker isär) tvärstannar personen och ställer sig bakom mig, när jag går in försöker hon på något iskallt vidrigt sätt smita igenom. Precis innan dörren vänder jag mig om, frågar vad i h*lv*te hon sysslar med, och får ett fjantigt "öh!?" till svar varpå hon knuffar undan mig, sliter tag i dörren och smiter förbi iaf, rusar ner till tåget och skriker något ohörbart innan hon försvinner.
Jag hade inte haft något emot det om det inte var för att jag betalade 600 j*vla kronor för mitt kort, hon har uppenbarligen inte haft för avsikt att betala något alls. Det kallar jag verkligen stöld. Det som skrämmer mig än är att staden består av mängder av dessa illvilliga idioter som förmodligen vid nästa möte kommer få sig en stor propp, eller förhoppningsvis en väktare som slänger ner denne i golvet, alternativt skyller på att jag borde setat hemma istället.
Personligen tycker jag alla Stockholmare kan dra dit pepparn växer (Med vissa undantag). Om någon anser mig dra alla över en kam, ta då tag i närmsta Stockholms-typ och släng denne i marken och fråga "Va ända in i Jonnys skafferi sysslar du med?!".
Det var allt för idag. Och må du ondskefulla plankare som förstörde min kväll brinna i skärselden i evighet

Greve Torpa och Gröndalen

Den namnlöse hjälten slog upp ögonen och insåg genast att han inte var hemma. Senast vi lämnade honom förkastades han och prinsessan Yrvig in i porten till andra sidan, en mystisk värld var ingen sägs kunna återvända från. Hjälten tittade sig omkring men såg ingen Yrvig, bara mörker. Överallt mörker, knappt man kunde se handen framför sig.
Han reste sig och försökte irriterat komma på vad han skulle ta vägen, ty det verkade inte finnas något annat än platt yta och mörker...
'Är du vilse lille vän?', sa någon bakom honom.
Hjälten tvärvände sig om och möttes av en kortvuxen figur som stirrade honom rakt i ögonen. En blixt slog ner någonstans och lyste upp omgivningen för en stund, varpå man såg mannens vanställda ansiktsform. Ärr, sår och rester av stelnat blod var det mesta man kunde urskilja, men absolut inte ville minnas.
'Nå? Ut med språket, vad gör du här?', sa en annan röst.
'Lägg ner ditt sabla skitsnack och säg nått!', sa en tredje.
Någon ryckte tag i hjälten och vände honom mot sig.
'Du ska inte vara här...', sa han och än en gång fick hjälten se det fruktansvärt vanställda ansiktet.
'Släpp mig din...!', fräste hjälten och siktade en spark rakt i solar plexus.
Personen ryckte tag i en kniv och kastade sig över hjälten, men något fick honom att avbryta aktionen.
'Wret!!', väste någon i bakgrunden. 'Hur många gånger har jag sagt åt dig, låt bli bortfallingar!'
En lång mörkklädd man gick med bestämda steg och lyfte undan Wret och hjälpte den namnlöse hjälten på fötter igen.
'Så vad är du för en då?', väste mannen.
Hjälten sa först ingenting, men när han precis skulle öppna munnen avbröts han.
'Jaså du tänker förbli hemlig! Men då ska du veta, att den som hemlighåller sig för Greve Torpa av Gröndalen, den har hemligiserat för sista gången!'

Fortsättning Följer...

"Åhhh.... Jag blir så förbaskad"

Då var det typ nyår igen, denna gång blev det en av de värsta kvällarna i mitt liv. Det som från början var en trevlig kväll på Katarinavägen vart totalt kaotiskt förvridet till intetheten. Hade man istället tagit den där krångliga omvägen hade jag inte bara sluppit nästan få en dörr i huvudet. Jag hade förmodligen kunnat sitta ner som folk, och sluppit vara livrädd för poliser. Jag förstår inte vitsen med att sitta och trycka på och på tills något allvarligt nästan händer. Jag var minsan glad som tog mig ur den där folkmassan som i princip täckte hela Södermalmstorg. Men att inte det räckte. En kaxig och sur polis rycker tag i mig och säger de mest otrevliga saker och får det att se ut som om jag bryter mot lagen när jag i själva verket gör allt i min makt för att ta mig bort från platsen. Man vet ju aldrig vad som kunnat hänt, hon hade mycket väl kunnat få för sig att släpa in mig till polisbilen och slå mig både gul och blå, jamenar man har ju liksom hört en del om poliser under sina dagar...
Jag kan ju bara hoppas jag vågar mig i närheten av en sådan igen.
Gott Nytt J*vla År

Lantis ni narumon

Då var man ännu en gång hemma från landet, mitt i ingenstans, bara träden, börjarna och fullmånen som sällskap. Bussen passerar som mest en gång i timmen, i rusningstid. Bilar kommer, men ingen verkar en suck till att sakta in och kolla läget. Det är typ öken. Alla känner alla, det är tretton mil till grannen och livsmedel inhandlas eventuellt på Statoil, eftersom Hemköp flyttade till nån större ort.
Och vipps börjar tant Ulla skrika då pendeln inte kommer på pricken, Stefan missar sin hockeyträning och repar lacken på tre parkerade bilar för att hinna förbi signalen som börjat visa gult. Postbilen kommer två minuter för tidigt vilket får Rut att spränga sönder närmsta affär och sno åt sig dagskassan på köpet.

Då var det jul igen

Eller nästan iaf. Av någon märklig anledning började det typ snöa, och av någon märklig anledning så stannade den också kvar. Mycket trevligt, men mindre trevlig att det tog över 24 timmar innan den snabbt stelnade snön blev sandad. Ännu kan man utan problem glida nerför backen till torget med den fem träd stora skogen genom att sätta sig på skorna.
Mer trevligt att det för en gångs skulle blev lite... kyligt. För en gångs skull kan man använda en "normal" jacka utan att se ut som nyss hemkommen från en solsemester på Nordpolen.

Avslutningsvis en historia hörd för inte så länge sen på en strand mitt i stan.

En hund och hans husse står vid stranden. Hussen verkar aningen påverkad och springer på en stor träpinne på vägen. Han tar den, och slänger iväg den ut i vattnet. Vad gör hunden? Jo, självklart springer han ut i vattnet, simmar bort och hämtar den och lämnar framför husse sin. Husse blir aslack och skriker
"ge fan i pinnen!"
varpå han slänger iväg den i vattnet igen. Och inte helt oväntat sticker hunden iväg och hämtar den igen.
"men ge fan i den där pinnen"
Skriker husse och hur länge det fortsatte vet ingen med säkerhet än idag.

Och så ett julkort från Tomten som önskar en riktigt god hjul.

Varför är det så sjukt konstiga människor på denna jord kan man fråga sig...
Här har vi en bild f.ö....

Då var det dags igen... Eller, det var en gång....

Den så ytterst sällsynta hysteriskt läskiga sjukdomen, Seglar-febern är tillbaka. Något som bara inträffar en gång på ett antal års mellanrum. Det gäller med andra ord att hålla sig så långt bort från vatten som möjligt. Detta innebär även att all form av seglar-kring-saker äro lika värda som guld och silver ute i en öken av tomhet.

Det lär ha varit över 10 år sedan Sailor Moon gick upp i rutan, och ännu lär TV4s ledning sky oss månseglare som pesten. Men för att vara riktigt snäll kanske man ska skicka ett julkort till dem i fortsättningen varje år, med en diskret önskan att få Sailor Moon i rutan igen (undertecknat Sailor Tomten). Femman ska vi inte ens tala om. Femman hör till en av världens värstingar, ty jag känner inte till någon kanal som agerar vampyr och repriserar allt och alla...

För mig är det helt okänt när jag såg på serien för första gången (jag är helt säker på att det var på Junior-tiden iaf) men det är cirkus 5,5 år sedan serien drog mig rakt in i mangasverige. Det var tider det. Det hela var en ren slump, jag skulle till Göteborg och nattade över hos en släktings sommarstuga (låg halvvägs dit). Morgonen där får jag höra att det går barnprogram på den där ståendes svart-vita tv'n, och tro det eller ej, det är Sailor Moon i rutan, närmare bestämt avsnitt 34. Detta avsnitt som lär vara det mest avslöjande av dem alla, ungefär, här händer i princip allt.

När jag senare kom till Göteborg hade de en gemensam tv där men tyvärr vågade jag aldrig se på serien (det närmsta jag kom var Pokemon som gick precis innan). Först när jag åter kom till Stockholm fick jag bara för mig att spela in serien på band. Det tog förvisso ett tag innan omgivningen ville acceptera mitt val av avgudning men det fick de helt enkelt leva med.
När jag senare via SuperPowers (nu SuperPlay) lyckades hitta butiker med manga inköpte jag i omgångar alla de kassettband fyran spydde ur sig (med fel omslag och allt). Detta var på den tiden då video fortfarande fanns kvar på SFBokhandeln. Tack vare en mycket trevlig Jenny Hannula lyckades jag dessutom anförskaffa mig de avsnitt jag aldrig fått tag på annars (då köpkassetterna bara räckte till och med avsnitt 18). Lyckades även komma i kontakt med vissa likasinnade via forumet Svmoon (som ännu lever dock nu ej lika aktivt) samt Olav F. Andersens (översättaren) lilla mailinglista (vars server tyvärr försvann).
Då serien fortfarande pågick på fyran under denna tid var det ofta mycket tid för diskussioner kring både innehåll och översättningar (*harkel*) (Hörru Luna har inte du köpt nån bingolott?). En annan oersättlig man som inte bör förglömmas är Åke "Rosen" Rosenius, mannen bakom 'Sailor Moon På Svenska' (som så gladeligen tog över domänen sailormoon.se).
Det som gjort Sailor Moon till Sailor Moon för mig är mycket Annelie Bergs (plus bortglömt efternamn) förtjänst, men inte att förglömma de andra medverkande; Annica Smedius, Maria Weisby, Iréne Lindh, Charlotte Ardai-Jennerfors, Louise Raeder, Fredrik Dolk, Staffan Hallerstam, Sanna Ekman, Olav F Andersen, Anna Norberg, Ewamaria Björkström och Dick Eriksson. (Det här skulle kunna fortsätta hela dagen...)
Efter allt har jag kommit fram till att det finns bara en kvinna på denna jord som kan få mig att komma ner på jorden, hon har blått hår, talar japanska och heter Ami Mizuno. Ami forever.

Anza Forever!