Ett slag för CYBERPUNK

Grannar och granar å sido

För ett par år sedan läser jag en liten notis på framsidan i Metro (Stockholms gratistidning som bl.a. bidrar till ökad risk av grillfest i tunnelbanan (grillfest var för övrigt ett ord min gamla mattelärare använde för att benämna när vi skulle ha prov)) att man inte skulle slänga ut grannen på marken, med en bild under på en ganska ful och risig gran. Är det så vi benämner våra grannar? Ser de ut som granar allihopa? Var tvungen att saxa en konversation från dagens kväll:

Stormbyar says:
<---- fu="" kung="" span="">

FREE FREDRIK STRAGE says:
Kung pju

Stormbyar says:
soz, jag står borta p åandrasidanrummet

FREE FREDRIK STRAGE says:
SHITSHITSHIT

Stormbyar says:
okej, kan du slå ner mig granne och be dem sluta smälla i dörren?

FREE FREDRIK STRAGE says:
Jag slår gärna ner folks grannar.


Tror det är dags att bilda en klubb typ "Grannar mot Grannar" eller varför inte ett spel? Neighbour Fight II Turbo Ultra EX.

Förresten, jag kan TEKKENSPRÅK!

Over and out! \_/>_< \_/

Tack för att ni finns.

Det värsta jag vet med inlägg är att man alltid måste inleda dem med något. Nej, nu går vi rakt på sak. Jag har bara insett, de senaste dagarna hur mycket en god vän kan betyda, och därav måste flera goda vänner betyda väldigt mycket. Vill med andra ord bara säga, tack för att ni finns, ni vet vilka ni är, så ta åt er.

Och förresten, inlägg 100.

Känslan av maktlöshet

Känslan av att se någon försvinna ur dina armar,
känslan av gruppen som beslutar något utan att man blir tillfrågad,
känslan av att oro,
känslan av att tvingas kvar på en plats när man helst vill vara någon annanstans,
känslan av besvikelse,
känslan av okunskap,
känslan av att inte veta,
känslan av att någon kanske försvunnit föralltid,
känslan av tåg som stannat mitt i tunneln,
känslan av att stå i kö,
känslan av att inte våga,
känslan av rädsla,
känslan av att inte få tycka om,
känslan av att tvingas hata,
känslan av osäkerhet,
känslan av förvirring,
känslan av maktlöshet...

Grevens gåva

Det var en dyster morgon i Solista. Regnet låg tungt över marken, piskade mot taken och forsade som vattenfall över de öppna fälten. Ingen vågade sig ut, för de visste alla vad som var på gång. I åratal hade de väntat på att ännu en av dessa dagar skulle komma, en sån dag som var så nära domedagen man kunde komma. Och den kom ofta, alltför ofta.

"HAN ÄR PÅ VÄG!", vrålade någon och smällde igen porten till sitt hus. Ett skramlande hördes inifrån, sedan vart det lika tyst igen.

Åska började mullra och dåna i bakgrunden. Långt bort såg man så plötsligt en skuggbild av en häst med vad som till synes såg ut som en storvuxen man på dess rygg. Himlen lyste upp och åskan vrålade av hat utöver staden. Mannen red sakta in i staden och betraktade de tomma gatorna, de tysta husen, de mängder av ögon som i sin iver att se vad som pågick sneglade ut genom första möjliga glugg.

Mannen log ett ohyggligt leende, samtidigt som åskan dånade ner bakom honom. Bakom honom hängde något insvept i en massa tygstycken, fastsurrat kring hästen. Han vände sig om och ryckte loss detta något från hästen och slängde det våldsamt mot marken. Sedan skrattade han, och red vidare, ut ur staden, men när han nästan var vid andra sidan, så tvärstannade han och vände på hästen inför en full galopp rakt mot det ting hand nyss kastat på marken. Han grep tag i sitt svärd, och svingade det tvärs över tingesten så att tygstyckena delade på sig, sedan försvann han skrattandes ur staden, ackompanjerat av åskans mullrande, och regnet som piskade mot väggarna.

Tygstyckena gled ner och landade på marken. Nu visade det sig vad som hade legat inbäddat i detta. En ung flicka låg där nu helt orörlig, kortvuxen men såg ändå ut att vara bra mycket äldre än man kunde tro. Hon hade mörkt kortvuxet hår och var klädd i ytterst vackra kläder, men vilka hade blivit söndertrasade av någon anledning.

Tystnaden var till synes evig, men det dröjde inte länge förrän människorna i staden smällde upp sina portar, fönster och traskade ut på gatorna igen. Regnet var plötsligt som bortblåst, åskan likaså. Ett par stycken vågade sig fram till flickan som låg på marken, men ingen verkade våga göra något. Det dröjde en lång stund innan en liten pojke tillslut böjde sig fram och vidrörde henne. Han flög tillbaka som ett skott, som om självaste blixten slagit ner i honom.

"Vad är det min pojk?", sa hans far förskräckt.
"D-det varmt", stammade pojken fram.
"Varmt?" Fadern skrattade "Äh, inte ska du väl bli rädd för varmt! Nu ska jag visa dig att det inte är så farligt med varmt!"
Han sträckte ut sin hand och vidrörde flickan men flög lika förskräckt tillbaka.
"Vid undergångens skapelse, hon är förhäxad! Greven har lämnat oss en demon!"

Folk såg panikslagna ut och sprang iväg in i sina hus och försvann. Men det var ett par som inte verkade övertygade, en grupp som vanligen höll på med trolldom, och som var de enda som vågade trotsa denna förhatlige greve som tydligen lämnat något så ondskefullt. En av dem, en äldre kvinna bad några att hämta ett par filtar. Hon fick hjälp att linda in sina armar i dem och böjde sig sedan ner för att lyfta upp flickan.

Folk såg förskräckt på genom sina fönster och tänkte väl att detta inte kunde sluta väl. Men inget allvarligt skedde. Kvinnan ryckte förvisso till lite men inte lika förfärligt som de tidigare hade gjort vid beröring. Det syntes dock att hon svettades avsevärt. Flickan tycktes avge enorma mängder värme av någon anledning.

De tog in henne i ett rum där en slags doktor satt. De konstaterade att hon hade skyhög feber, men kom samtidigt fram till att hennes kroppstemperatur skiljde sig markant från deras egen.
"Hon kan inte komma från vår värld", sa doktorn.
"Ska vi, förkasta henne?", undrade någon tvekande.
"Nej! Hon stannar här", sa kvinnan från tidigare. "Det är något speciellt med den här flickan, jag känner det inom mig. Tills dess vi rett ut det så ska hon förbli här"
"Men de övriga kommer att börja undra.."
"Så låt de undra!" Kvinnan vände sig mot doktorn "Kan du bota hennes feber?"
"Det kommer ta sin tid, men hon blir säkert på benen inom någon vecka"
Alla tittade på varandra, sedan satte doktorn igång med någon slags läkeprocedur och medicinering.
"Gå nu ut är ni snälla", sa doktorn. "Hon kommer behöva mycket vila och lugn och ro, så det blir bäst om hon stannar hos någon av er som bor i utkanten... Topana, du verkar manad ser jag?
Kvinnan från tidigare, som tydligen hette Topana svarade.
"Det blir nog bäst så"
"Då får du veta när du kan hämta henne senare", sa doktorn.

-------
En bra bit därifrån befann sig vår namnlöse hjälte på väg mot norr, eller åtminståne det som kändes som norr för honom. Han hade förvisso lärt sig att solen går upp i öster, så den logiken hade ju betytt att han vid soluppgången skulle haft solen till höger. Men hur tusan skulle man göra här, där det faktiskt fanns tre solar, var och en som gick upp från olika håll.

Vilket fall så gick han och gick och gick och gick och gick och gick och gick och gick. Och det var ungefär vad som hände de kommande dagarna. Förvisso vilade han ju såklart också, men det var inget intressant.

En vacker dag var han dock framme i byn Norrflodh, fast där fick han otroligt nog veta att Norrflodh helt enkelt var namnet på något helt annat än en vindriktning. Han hade hamnat långt sydväst i förhållande till ninjornas dal, helt otroligt. Men nu var det då dags att äntligen leta efter de beryktade häxorna. Och det mina vänner får ni höra nästa gång...

Fortsättning följer...

Legenden om häxorna i Norrflodh

Sist vi lämnade vår namnlöse hjälte för sisådär över ett halvår sedan blev han ledd till ninjornas dal där helt oväntat deras ärkefiender piraterna anföll. Utan deras hemliga vapen - sina elgitarrerer - verkade striden redan förlorad.

Det dröjde inte länge innan ninjornas dal var fylld med pirater. De vällde in från alla möjliga håll. Beväpnade till fingerspetsarna. Alla ninjor slogs förgäves så gott de kunde men blev tillslut övermannade, och fick till sin fasa erkänna sitt nederlag.
Den namnlöse hjälten och den ninja som tidigare räddat honom ur ett tidigare bekymmersamt tillfälle stod långt bak i gruppen av de ninjor som nu stod som piraternas krigsfångar.
Långt bort såg de hur en lång skäggbeklädd man klev fram ur massan av pirater som stod samlade med vapnen hotfullt riktade mot ninjorna. Mannen saknade båda sina händer, istället satt två järnklor på deras plats. Han tittade tyst över området, över sina mannar, över sina fångar, och gjorde ett förskräckligt leende.
Men när han log, var det inte tänder man såg.. de var utbytta mot knivspetsar. Ett fruktansvärt bländande sken kom från hans mun när solen reflekterade sig i de sylvassa knivarna.

"God afton mina ovänner", fräste mannen. "Jag är kapten Huggtand, och ni är numer mina nya slavar. Tyvärr tillåter jag inga nej-sägare här, så vill ni behålla ert huvud på kroppen är det säkrast att ni... lyder"
Ett fruktansvärt kackel följde bland ninjorna. Huggtand flinade elakt men sa ingenting ungefär som om han helt väntat sig reaktionerna.
Den namnlösehjälten stod och tyst konfererade med den okände ninjan.
"Hur ska jag ta mig till häxorna nu tro?", viskade han
"Det finns en lönndörr, stor nog för två. Vi smyger iväg genast så ska jag leda dig dit"
De båda smög försiktigt iväg bort mot en buske i närheten. Ninjan tryckte på en närliggande sten och en dörr öppnades under busken.
"Fort ner", viskade ninjan.
Men så fort hjälten hade hoppat ner, dök en pirat upp och högg tag i ninjan.
"VAD IN I SJÄLVASTE ?!"
"SPRING!", skrek ninjan.
Hjälten sprang allt vad han orkade, så fort att han kände förskräcklig blodsmak i munnen. Han hörde dock ingen som verkade springa efter honom. Han blev orolig för vad som hänt ninjan och sprang försiktigt tillbaka och kikade upp genom dörröppningen. Där möttes han dock av en förskräcklig syn. Ninjan som precis hjälpt honom avrättades mitt framför ögonen på honom.
Han kände sig yr, illamående, förargad, ville nästan springa upp och göra något riktigt vidrigt, otäckt, obeskrivligt mot piraterna... Men han insåg att det var lönlöst...
Han måste ta sig vidare, hur svårt det än var.
När han så kom längre bort svor han att han en dag skulle hämnas den okände ninjan till varje pris. När än det skulle ske.
Nu var dock målet att ta sig till häxorna i norr.
Hur, det hade han ingen aning om, men det... får vi se i nästa del.. Och då får vi även veta hur det gått för prinsessan Yrvig.

Fortsättning följer...

Dagen då Arlanda blev vitt, eller, "fan vad kallt det blev"

Det började en morgon, tidigt i ottan. Det var mörkt, förjävligt jäkla mörkt, överallt, utom just i det där förbannade tåget, ljus som att gå rakt in i solen, värre än den där bussen som hade värsta inbyggd strobelight i taket. Herregud vad drygt. Och så kommer man där, förbi grinden där vakten som alltid är så seriös just idag var tvungen att jobba. På vägen möts man av vrålet från startande snöröjningsmaskiner (läs: monster), helt kaikolini, stora som jättar, inte vill man möta en sån där i en mörk gränd precis. Vår vanliga lilla gångväg hade naturligtvis som resten av området inte sandats, vilket innebar en väldigt hal åktur till kontoret.
Sedan var det bilarna då. Igenfrusna fönsterrutor och sikt som var lika med noll, puttra fram i 10 blås, jippi. Containerluckor som fick med våld öppnas våldsamt för att få bort all is som klistrat igen luckorna... Suck, och det här var bara början. Resten får fantiseras om. Men det var inte kul vill jag lova.
Snart så kommer dock fortsättningen på historien om den namnlöse hjälten och vad som hände med prinsessan Yrvig. Godnatt.

Dagen då en epok tog slut

Och så kom då dagen, dagen då episod 200 av vår allas Seglarmåne tog slut. En serie som följts av mig minst sedan sekelskiftet i vått och torrt, på tv, dvd, vhs och dajväx. Egentligen skulle jag kunna fylla det här inlägget med sidor av text för att uttrycka mina för stunden dallrande känslor, men det skulle ta orimlig tid att genomföra. Låt mig helt enkelt få säga, underbart.

På väg mot slutet

Avsnitt 197 avslutat. Tiden rinner ikapp. Över 6 år sedan jag tog första spadtaget på månen. Vinden blåser. Regnet faller. Kylan jämrar. Snart är det över. Tyvärr. Alltför nära. Kunde pågått i evigheter. Kunde dragit ut på det mer, men varför. Ändå är det så svårt att avsluta något så enkelt som en tecknad serie.
Ja jag säger då det. Så svårt att jag inte ens vet hur jag ska avsluta det här inlägge... *POFF*

Det är en trappa - RAJD DÖ LAJTNING says:
Länk kommer.

Tala med väggar

Varje dag händer det att jag står helt sonika och talar med en vägg. Helt tyst står den där, säger inget, hur mycket/litet och högt/lågt man än talar. Oftast är man glad att väggen inte tittar på en, för då ser man extra dum ut, ungefär som man sagt årets pinsamhet.
Ett exempel på detta fenomen är bl.a. det jag nyss råkat ut för, väktaren på ersättningsbussen. Jag har förmodligen hälsat och haft mig på typen sedan bussen började köra, och varje gång samma sak, han tittar upp i himlen som om det plötsligt börjat regna. Till slut gav jag upp. Men en dag, typ några veckor sedan så reagerade karln, tills idag, då är det samma skit. Ändå verkar han reagera på hur andra tilltalar honom...
På jobbet kan det vara likadant ibland, vissa personer, tyvärr hamnar man i ett helt lag i 8 timmar med dessa ibland. Det är ungefär som på posten, jag minns bara en tjej som faktiskt spontant tilltalade mig under kvällssorteringen, eller så drömde jag bara.
Så om någon tycker jag är för tyst, kanske skulle ta och spetsa öronen i fortsättningen, så kanske folk hör vad jag säger, eller åtminståne anstränga sig för att vilja höra. Det är inte alla, men ni vet säkert vilka ni är.

Klart slut.

Konsten att överleva i ett hajreservat utan att bita tillbaka

Ja jäklar. Den här bloggen utvecklar sig bara mer och mer till en hatisk hatdagbok mot allt och alla som av någon anledning korsar min väg på fel sida om övergångsstället.
Situationen är denna, man kan tydligen aldrig bli helt nöjd med vad man får nu för tiden. Överallt finns någon form av bortsprungen hajvalp, ett svart får, en grillad ost, eller vad man nu ska kalla det, i detta fallet på mitt jobb. Jag är glad över att ha ett jobb, även om det i sin tur innebär ett flertal dagar av allmän dötid (som borde gått till något bättre). Att jag samtidigt delvis förvandlats till en cynisk, schitzofren, tjatig stressmoj är väl en sak för sig..
Men för att återgå till saken. Jag har kort stubin. Å andra sidan brukar jag försöka hålla nollan (dvs inte gå bärserk så fort stubinen brinner av) i tid och otid. Idag skulle jag prova något nytt, pentra ett Lufthansa-plan. "Kör ut vagnarna till dörren" (märk att dörren kan vara vilken jäkla dörr som helst, flygplansdörr, dörr till plattan, dörr till terminalen...). Så jag kör ut den till dörren, dvs mitt i gaten.
Allt går bra tills jag plötsligt av person (vi kallar henne Yolp) som påpekar nått i stil med att jag gjort fel och att de fått flygvärdinnornas vrede över sig för att jag gjorde "fel" när jag körde ut den i gaten. Person (vi kallar henne Yolp2) hakar på och börjar tjaffsa och skrika, jag säger inget mer än att jag försöker försvara mig med att jag aldrig gjort det tidigare (det var jobbigt nog att försöka lära sig hur och var de förbannade soporna stod och att ens köra vagnen). Innan jag hinner yttra mig dock springer de två ut till bilen och sticker iväg (Yolp och Yolp2 slutar nämligen).
Det som är så förbannat irriterande är hur Yolp alltid ska försöka få hennes aggressiva klagomål (nåns fel är det, nån måste ju ta skiten, jag kan absolut inte leva med skammen att ha gjort fel, så nån gröngöling får ta skiten) att låta som en mer eller mindre vänlig påpekan om hur man kan arbeta på ett bättre sätt ("Nu vet du det iallafall").
Yolp2 är inte precis världens bästa människa heller, känns mer som en avplankad kopia av Akane fast en skadeglad variant. Yolp har tidigare jobbat på ett eget städföretag och verkar därför tro att hon har all rätt att bossa runt mig, trots att vi jobbat där exakt lika länge. Att hon dessutom konstant går omkring och skryter om allt kul som hänt henne (det jag säger verkar typ falla ut genom näsan på typen) och allt hemskt som _hon_ måste stå ut med.
Hade det inte varit för situationen på arbetsmarknaden och att jag i övrigt gillar mitt jobb hade jag förmodligen gett mig av redan innan de två kvarvarande timmarna tog slut.
Jag släpar mig 3 timmar mellan hem och jobb om dagarna, jag släpar kring på andras skit, men hennes kan hon behålla för sig själv.
Jag kan ryta tillbaka, när är frågan, men det kommer, om du nu vågar ryta på mig igen, jävla unge.

Raffaraffa...

Ja då var det midsommar igen, och om det inte vore för att jag dels inte hade något bättre för sig (picnic i regn, nejtack) och att man fick lite extra OB hade jag nog inte jobbat den dagen.
Men sen kommer katastrofernas dagar. ALLT är stängt, biblioteket jag tänkte besöka, museet jag faktiskt hade tid att gå till för ovanlighetens skull, den japanesiska butiken vid rådis, stadshuset, tv-spelsbörsen (nej just ja den finns ju inte längre), webhallen, loppis, han som aldrig är hemma, osv.
Nähäne, och så är man förkyld, när det är sol, cykelväder och allt. Vad tusan ska man hitta på .

Inte blir det bättre av att man måste vara i säng vid 21-tiden för att slippa känna sig som en blyklump på MDorna* imorgon.
Inte blir det bättre av att det är varmt som bara telefonledning ute..
Ja Sakura har det säkert bra uppe i hyllan där det är kallt (I mitt rum är det alltid kallt). Här sitter man och hoppas på en nollspace fläkt att överleva dagen med. Får hoppas den följer med mig imorgon också....


*Flygplanstyp; en avlång sak med motorerna längst bak och ett pentry nästan mitt i kabinen.

En legend går i graven

Teknik Tvspelsbörsen är död. Detta tragiska men ändå lättande beskedet fick jag nu på onsdags morgon. Den avled stilla i sin butik på Klarabergsgatan i centrala Stockholm. Tiotusentals konservativa nostalgiker sörjer denna plötsliga men kanske inte så oväntade händelse. En av 90-talets största legender har nu försvunnit hamnat på andra sidan brandväggen. Många minns denna rörelse som en del i den på 90-talet enorma begagnathandeln av data- och tv-spel som under många år fick kämpa hårt för sin överlevnad mot dåvarande Nintendo-monopoljätten Bergsala AB.
Sedan lågprisbutiker såsom Webhallen tagit över marknaden och många second hand-butiker har sökt sig till näthandeln har konkurrensen tagit i överhand vilket i sin tur lett till Tvspelsbörsens oundvikliga undergång.
Många minns än Tvspelsbörsens storhetstid när de ännu hade en butik kring Skanstull i södra Stockholm. Deras speciella pricksystem för prismärkning förblev väldigt speciellt fram tills de skrapade bort den konservativa yta de haft och satte dit "riktiga" prislappar på spelen istället.
Vart begagnathandeln är på väg i dagens dato är ännu osäkert, men förhoppningsvis lutar det inte åt framtida monopolisering av marknaden såsom många andra handelsbolag tycks luta åt idag.

Pelle Penna, Netro

Hemma igen

Nu har drygt en vecka gått sen jag tänkte skriva ett inlägg att jag kommit hem igen. Har i vilket fall varit iväg och rest i Rumänien med en grupp på 14 andra pensionärer m.m. Vart en massa supande (nej jag drack inte) och jobbiga vägar i minibuss (jösses).
Igår kväll (natt) satt jag och kollade på typ första mangafilmen på tre veckor. Varför? Jag typ jobbar för mycket. Varför? Jo SAS strejkar, och jag får inget jobb. *Suck* Sitta hemma och uggla.
Igår såg jag då Alkoholistfamiljen (äks. Apelsingatan), varpå jag stöter på en scen där Madoka gladeligen bjuder in unge Kazuya i duschen. Är det nått typ japanskt beteende? Tycker folk ter sig så generade så fort en kille kliver in i samma rum annars... F.ö. förstår jag inte vad i hela friden den röda tråden i serien är. Det känns som typ Urusei Yatsura, saker händer och sen i nästa avsnitt har de aldrig hänt. Jag har tappat räkningen för hur många gånger Hikaru fått sitt hjärta krossat serien igenom...
Ja jösses pasta

Moahahahahahahahahahahahahaha

Jag är så nöjd, de missade tåget, bara för att jag envisades med att inte ta mig längre in i tåget, för att nån bylöpp stod mitt ivägen. Och inte kom den där sura tanten förbi mig nerför trappan, sååååå nöjd, så ägda ni blev, jädra Stockholmare som tror att ni får som ni vill bara ni sträcker ut väskan genom dörren.
Låt bli min sfär, håll er så jäkla undan och be bloody quiet.

Tack.

Död åt SL

Jag blir så förbaskad, först missar jag bussen, trotts att jag kutar viftandes med kortet i handen sticker bussen iväg som går en gång i halvtimmen, skulle han ha sin rast eller? Tåget är sent, och missar nästa buss precis. När jag ska planera en alternativ väg finns det ingen karta, utan en minimal otydbar karta över Stockholms län, jahaja, jag vet att jag är nånstans på den där pricken som ev. liknar ett sandkorn. På SL-center har de ingen aning utan ger mig bara en nersupen karta från tidigt 00-tal, tack, bra där, och enligt den går 141.an fortfarande utanför huset.

Dagen då världen blev ett

Det var redan när jag kom till Japan som jag insåg hurpass läskigt påverkade omvärlden blivit av västvärldens trender, kläder, kroppsspråk och för att inte tala om rutiner. Jag tittar i bakgrunden på en bild från afrika där ett flertal infödda personer går klädda i sånt man normalt ser i skyltfönstren nere vid Plattan, då talar jag inte om att personerna i frågan om skulle vara nerbantade till pinnar, utan det är själva kläderna som känns väldigt västerländskt. Naturligtvis är det upp till var människa att avgöra om de vill gå klädda i jeans, cykelbyxor eller vad det nu kan tänkas vara. Vad jag menar är att det känns som om mycket påverkats av just västvärlden, och sällan tvärtom. Beror detta på ett medvetet tvång som kristna purister gjorde på medeltiden eller ett spontant "jag-vill-vara-västerländsk"-syndrom?

Problemet med många människor är just det där att vara som alla andra, modeflugor, att ha samma "inne"-skor, samma tråkiga kavaj som alla andra i sin trapp och dessutom klippa sig som varenda kotte på Stureplan redan gjort. Följer man inte detta så blir man utstött, på ett eller annat sätt. Det är likväl på nätforum...
"Jag ser att du läser Expressen, därför får inte du vara med".
Osv...
Vad jag frågar mig är mer eller mindre, varför?
Vad är det som är så häftigt att vara som alla andra? Vågar ingen vara sig själv? Är det för att kunna identifera sig med eller bli accepterad av en entyckande grupp eller vadå?

Personligen går jag runt i mina vanliga svarta kläder, färgar mitt hår svart, lila, grönt, gult, eller vad f*n jag vill. Jag är bara så trött på skiten. När damen i luren på glasögonaffären sa "det är inne med tjocka bågar" höll jag nästan på att smälla på luren (men eftersom det är emot min natur så...)
Vill jag ha knallrosa bågar så fine, vill jag bo i Krusbärsholm så fine, vill jag köra en smurfgrönlackad audi så fine, men så skit i det, det är mitt problem, inte ditt.
Jag bryr mig inte om dig random person 31 som måste ha den där Fila-jackan, så länge du inte bryr dig om min Musse Pigg-jacka. Jag gråter nästan av att se folket på emotrappan på plattan, så annorlunda, så ovanligt, så udda, så häftigt...

Jag tror f*n jag ska bli svartrockare, precis som hon i den där boken, hon är min idol, min själsfrände. Hade gärna brevat om hon inte varit fiktiv. Fasen vad underbart det vore... *Suck*
Jag önskar jag vore en fiktiv karaktär, och kunde gifta mig med andra fiktiva typer, fast å andra sidan vill jag inte gifta mig, det är sånt där överdrivet tjaffs. Å andra sidan vore det inte helt fel att bli av Ami-chan och springa på äventyr i nån noll-space jungel.
Får drömma lite till, och kanske födas som en japan i nästa liv, eller varför inte en delfin, de vet iaf när vogonerna kommer...

Dräggel, stan é full av dräggel..

Asså jag blir så trött på folk, dessa j*vla cyklister som inte vet vad som är höger eller vänster...