Jag blir så förbaskad

Det var ett väldans tjat om provsprängningar i Nordkorea på sistone, varför blir det alltid sånt tjat så fort en gammal "sovjetstat" gör något? Åhnej, Nordkorea har byggt ett torn, vi måste skicka våra spionplan dit och kontrollera säger USA. Jag har då aldrig hört något på nyheterna när USA provspränger kärnvapen och skjuter missiler, har de fått tillåtelse av farbror polisen att göra så? Varför gör världen skillnad på USA och Nordkorea när de i princip gjort likvärdiga saker i den bemärkelsen? USA lär ju även ha bidragit med mer skada i och med bombning av diverse länder, Afgahnistan, Irak, Japan (för att inte glömma Hiroshima och Nagasaki).

Jag minns hur ilskan kokade inom mig när jag läste om hur efter koreakriget USA och Sovjet tog varsin del av Korea och fostrade landet och dess befolkning därefter. Nu i efterhand har jag då aldrig hört att någon av länderna vill ta på sig ansvaret för dem, att ens förena dem till det Korea som en gång i tiden var ett och samma land och inte två sidor av samma mynt.

Det är samma som i Israel-Palestina-konflikten (som medierna av någon anledning väljer att endast benämna Palestina-konflikten). Efter andra världskriget tyckte länderna så synd om judarna (observera att jag inte vill främja någon form av hets mot folkgrupp i och med detta) så de tilldelades en landremsa i nordöstra kanten av Europa som då benämndes Israel. Att det redan bodde folk där var tydligen inget de hade i tankarna och när Israel sedan av någon anledning fick för sig att börja gripa åt sig ännu mera mark, då tyckte England som var huvudansvarig i det hela att de inte hade med saken att göra och lät länderna själva ta hand om allt. Ansvarslöst någon?

Blir så förbaskad hur USA kan sitta där och stödja ett land som bombar och skjuter oskyldiga människor, visst gör Palestina precis likadant men varför i helsefyr måste alla jämt och ständigt ge tillbaka? När kan de inse att hämnd inte löser ett dugg, någon måste lägga ner stridsyxan, vare sig det är Israel eller Palestina, och USA borde i helsefyr vara neutrala i min mening, om de nu så gärna vill vara världspoliser. Jag minns för drygt tio år sedan hur det höll på att bli fred mellan länderna, hur premiärminister Rabbin stod och höll tal och var på väg att ena länderna, då kommer nån idiot och skjuter honom av den anledningen att han inte ville ha fred, hur i h#/!(/#()!/#)(!/)#/)( kan man vara så dum? Då drog ju genast striderna igång igen.

Och sen alla bosättningar, överallt på palestinernas områden, varför? Hur skulle USA reagera om en skock Mexicanare började bygga hus mitt i Texas? Då skickar de väl atombomber på dem och kallar dem för terrorister, för det är väl så världen fungerar idag. Är man inte på USA's sida då är man terrorist. Jippi, jag är visst en terrorist, vad häftigt, nu blir man svartlistad också, kommer de skicka spioner efter mig nu?

Jag minns en gång jag läste i tidningen om en incident på en Norsk flygplats där en flygledare missat att ett spionplan från USA skulle landa där, vad har USA med sina plan i Norge att göra? Sluta slösa bränsle och förstör naturen och håll er på er sida Atlanten om jag får be. Inte vill de underteckna Kyotoavtalet mot att minska utsläppen heller, snåla jädra typer...

Ibland har jag funderat på att vilja bygga en egen ö ute i havet och bilda en egen liten stat, men så dök mardrömmen upp i huvudet och jag såg USA med tjugotusen kärnvapenladdade båtar som ockuperar området kring ön och vänligt men bestämt säger "Hi, you wanna be with us or you wanna be with the terrorists? Whatever you say we're gonna send some spyplanes to look after you to make sure you're safe and sound (egentligen: to make sure you don't do any terrorist business)". Nog för att jag kan vara lite negativ ibland men den där tanken kunde liksom inte lämna mig. Hu, så hemskt. Jag undrar hur världen sett ut om alla kontententer satt ihop i en enda klump och det bara fanns ett land... Sug på den du, Bush, din föredetting!

Jikes.

Den var snygg (men inte snyggare än Ida förståss). Måste skaffa mig nån dag när jag får råd igen...

Och Markus, du är inte bortglömd, glöm inte det.

Din mamma

Det är svårt att påbörja och framförallt formulera ett inlägg som känns som att avsluta en epok i mangasverige. Att slutligen säga farväl till Markus var tungt, sorgligt men ändå lättande på något sätt, när man satt i kyrkan kunde man som Häger sa känna närvaron av Markus, kunde ana hans kommentarer om de papperflygplan vi så respektfullt la på kistan, antagligen med förundrade blickar från släktingar, något jag dock aldrig brydde mig om att tänka på, mina tankar fanns enbart hos Markus. Någon sa något om hur typiskt Markus det skulle varit om det stått "din mamma" utskrivet på kistan, men med respekt för släktingar som kanske inte kände till den sidan av honom hade det nog varit lite i överkant.

Fast å andra sidan fanns det fler än oss mangafolk som kände till hans användande av GULD i många sammanhang, vilket med viss förvåning kom till mångas kännedom.

Det var så kusligt hur man ibland kunde se honom med sin väldigt speciella gångstil, med sin påse i handen och den svarta huvtröjan på sig, hur han spontant skrek din mamma eller sug kuk som avskedsfras innan dörrarna på tåget slogs igen.

Det som känns så oerhört kusligt är att man inte kan tro att något sådant skulle hända Markus, det kommer nog alltid vara en viss förundran kring vad som hände de sista veckorna innan allt tog sin vändning. Det känns oerhört kusligt när jag blickar tillbaka på tiden, hur det kändes som om Täbygänget gled ifrån varandra mer och mer, när alla for ut över land och klot på egna äventyr, att flytta från Stockholm kändes lite som att överge honom i ett hus som jag förstod att han helst av allt ville bort från fortare kvickt.

Många beskriver hur han var annorlunda den sista månaden, så på sätt och vis är jag glad att bilderna av när vi skildes åt för vad som skulle visa sig bli sista gången i den här materiella världen finns kvar istället för de som hade blivit av när han verkade tyna bort.

Jag och många fler är nog ense om att världen inte kommer bli sig lik utan honom, inga konvent kommer vara så roliga som de varit förr, inga Täbymöten lär bli som förr och idén att återuppta söndagsvisningarna lär vara förgånget.

Den dagen vi andra mangakaifolk står inför slutet lär med viss förhoppning dröja ett tag, men tills dess att vi åter får träffa Markus får vi försöka göra allt vi kan för att inte glömma bort karln. Som jag sa till Ida dagen efter jag fick beskedet då solen plötsligt tittade fram, att det säkert är Markus som hälsar på, även om han fick bestämma nog hellre skulle framträda i form av snöflingor. Vi får väl se vad som sker.

Tack för den tid du förgyllde våra liv Markus, vila i frid, så ses vi.

Orättvist

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, eller skriva. Igår fick jag ett av de mest tragiska besked jag någonsin tagit del av, Markus Ekström har lämnat oss. Har fruktansvärt svårt att förstå varför, även om jag känt på mig att något var fel de senaste veckorna.
Vi kommer sakna dig så fruktansvärt. Hoppas du har det bra var du än är, i våra tankar finns du alltid kvar.

Vila i frid.

Gränsen för vad en normal människa tål

Nej nu får grannen tameköttfärs lägga ner, har hört dennes tv ekandes från deras förmodligen omöblerade rum rakt under mig sen i fredags eftermiddag. Antingen är det något jädrans spännande på tvn eller så har de bokstavligt talat somnat framför ratten *host*. Och för att bygga på det hela ännu mer så startade idag den utomordentligt knepiga kursen kulturmöten i vården som genast inleddes med en spontan gruppindelning och i slutändan hamnade man i en grupp som huserar i Eskilstuna och vars ena medlem vägrar åka till Stockholm för att sammanstråla i gruppen då "det är för dyrt". Tror inte damen att det är nog så dyrt för en annan att åka till Eskilstuna var och varannan dag för att lyssna på en dåligt påläst föreläsare som mummlar massa ramsor för sig själv när hon samtidigt ropar upp eleverna i klassen? Känns så lagom kul att lägga ut massa pengar på mat och hyra för att kunna få ihop sina praktiktimmar och sen höra att man inte är godkänd, igen. Nej snart går gränsen, jag har mina klipp kvar på min åkremsa och de ska gå till föreläsningar och seminarier, vill hon inte åka till Stockholm får hon väl investera i webkamera så man slipper vara den enda i grupp 6... (och det där var inte ett medvetet sexskämt).

Mitt nuvarande sinnestillstånd: Hälften vill vara ifred, hälften skriker efter sällskap, vad gör man? Ring P00lia...

Otroligt bra

Säger bara, otroligt bra.



Mitt nuvarande sinnestillstånd:
Jag vill springa, men mina fötter rör sig inte, hjälp!

Det är en trappa!

... och en riktigt konstig sådan...

Konsten att leva i en konserburk

Precis avslutat en fyra veckors praktik på ett äldreboende. Måste säga att jag är grymt frustrerad. Jag förstår egentligen inte poängen med att vilja bo där, jag skulle hellre avlida i något annat och på någon annan plats än i ett rum där jag bott i x antal år och förmodligen inte rört på mig det minsta.
Det läskiga är hur det liksom är som om patienterna hålls med liv med hjälp av otaliga mediciner de får i sig var och varannan timme.
Jag undrar om de frågat de boende om de ens vill bo där, om de ens vill ha mediciner som kanske bara drar ut på deras lidande. Klart, finns ju den bunten som inte kan svara för sig själva, men hur kul är det egentligen att vara där, vara helt borta i huvudet, eller bara ligga nerpackad i en säng i flera år och äta mat ur ett sugrör dagarna i ända. Eller gå runt i korridorerna med sin rollator och inte veta vart du ska ta vägen. Jag säger då det.. Ska flytta till Tatooine så kanske någon kommer och påpekar att jag är galaxens sista hopp och att jag ska bli en sån där laserriddare...

Dagen då världen gick under

Ville bara säga hur förvånad man blir över alla självgoda puckon som tycker det är roligt att skrämma slag på stackars spårvagnsförare ute på stan. Förstår inte poängen med att folk i princip nästan offrar sina liv för att hinna med spårvagnen på andra sidan, istället för att vänta ett par minuter på nästa.
Situationen var som sådan, vi är i station Årstaberg. Här finns en spårvagnshållplats. På den sidan jag står finns en platform för tåg mot Liljeholmen/Alvik och på andra sidan, om man går över spåren så finns tåg mot Gullmarsplan/Sickla. Såklart så stod då ett tåg mot Sickla där, men där tar inte detta slut, på avstånd hör man ett tåg komma som ska gå mot Alvik, och därmed korsa den lilla övergångsplatsen över spåren som man annars kan gå över. Tro det eller ej, folk springer över den här, fastän tåget är knappt 100 meter bort och närmar sig med världens fart. Tåget tutar, har aldrig hört dem använda den där tutan förrut, och är väl inte mer än 5-10 meter från tåget när den sista passerar. Är glad att jag slapp bli vittne till ännu ett av stockholms blodbad på spåren..

Fortsätt bak i bussen

Men människor nu får ni väl skärpa er. För i helsefyr fortsätt bak i bussen!
Känns precis som någon oskriven regel att passagerare inte vill/orkar/kan gå vidare... nej glöm kan förresten, man kan alltid bara man vill, och orkar gör man alltid, det är bara viljan som saknas, för någon vilja att orka gå av bussen finns det väl, annars blir jag förvånad..

*Föreställer sig en hög passagerare som inte kommit av bussen för att de inte orkar*

En situation kan vara som sådan att på en dragspelsbuss så går alla bakåt en bit, rätt som det är ser tjejen framför mig sin väninna sitta på ett säte närmast gången och måste slaviskt stanna och krama om och sedan stå still, fortsätta prata och inte röra sig ur fläcken. Vips, alla får tränga sig förbi det lilla utrymmet som blir kvar fram till själva dragspelsdelen i bussen. Där "hoppar" alla över till andra sidan, men när det blir fullt där, då händer något. Folk liksom bara stannar, ungefär som om någon stod där fastän det faktiskt bara är luft. Blir som ett stort hål mitt i bussen, ingen rör sig, och den som ens vågar gå in i dragspelet, förpassas till utstötthet, eller det är i varjefall så man kan tolka det.

"Fortsätt bakåt i bussen", uttalat på diverse dialekter och eventuellt med eller utan svordomar.

Folk rör sig, hoppar in i den "förbjudna zonen" där ingen vågar gå.

Frågan är hur fasen detta mystiska fenomen uppkommer. Är folk rädda att inte nå till dörren? Sorry, men när du på ena sidan rör sig mot dörren kommer du inte förbi strömmen som pulserar åt andra hållet, bakåt i bussen.
Tror de att de ska sugas upp i något mystiskt svart hål? Sorry, men jag tvivlar på att SL kör bussar som avlägsnar folk inne i bussen, det får väktarna sköta genom att slänga av vissa "speciella" passagerade (även om ett svart hål vore rätt intressant).

Nu avslutar jag detta tragiska inlägg med en glad bild för att inte förlora stämningen från det tidigare inlägget.

Over and out.

Tro på änglar

Det var mörkt, det sista ljus jag någonsin trodde skulle vägleda mig övergav mig när jag förlitade mig på det som mest.
Det var som om månen trillat ner, solen aldrig ville gå upp, förevigt vandra i ett tyst och ensamt mörker.
Var som om att stå på en klippa i detta mörker, tittandes ner på ett till synes avlägset ljus där nere i avgrunden, vända sig om tvekandes och se svaga strimmor av ljus som jag inte visste riktigt om de skulle förbli så eller försvinna för evigt och lura mig ner i mörkret igen.
Vände tillbaka, tittade ner och blundade. Kände hur marken blev till luft under fötterna, sedan hände något, det blev liksom ljust. Inte ljust som om någon tände lampan i ett kolsvart rum, inte ljust som när solen går upp, utan sådär lagom behagligt, lite som luciamorgon på dagis med alla barn som gick i vintermörkret med tända ljus och sjöng glada sånger.
När jag öppnade ögonen såg jag någon framför mig, hon var varm, vacker, log mot mig och sa något som fick mig att inse värdet av vissa saker som kom att förändra en hel del saker i min tillvaro.
Jag vet inte vad hon var, jag tvivlar på att hon var mänsklig, för de flesta i mänsklig skepnad jag mött har för det bara tagit mig ljupare in i mörkret. Kanske var hon en alv? Kanske var hon en ängel?
Men förresten förstår jag inte varför jag envisas med att säga "var", för den här personen finns, och hon är. Hon är det finaste jag vet på denna jord.

Jag är förvisso buddhist, men vem har sagt att inte buddhister får tro på saker, för nu tror jag mer än någonsin, nu tror jag på änglar, och mycket därtill.

Ta't lugnt

Tänkte slå ett slag för "ta't lugnt" nu såhär med alla stressrelaterade sjukdomar i både akut och kronisk form som tar sig till uttryck i dagens moderna Sverige, eller tja, hela världen faktiskt med vissa undantag.

Stress är ett fenomen som lätt uppkommer i större städer såsom Stockholm, Göteborg, New York, London, Kapstaden, San Pommesfrites, etc. då dess invånare under påverkan av fenomenet tiden på ett eller annat sätt är försenade eller i allmänhet på väg någonstans.

Tid är ett sånt där mänskligt fenomen som uppfanns någon gång för massa hundra år sedan för att få folk att kunna organisera sig bättre. Tänk er dagens samhälle utan klockor, utan tid, man liksom bara gick upp när det var tillräckligt ljust, och när mörkret föll så hoppade man i säng (med rimliga marginaler med hänsyn till dygnslängden över året). Bussföraren Leif hoppar upp ur sängen, äter sin frukost, går lugnt till bussgaraget och hämtar ut en tom buss, kör lugnt iväg och stannar vid första hållplatsen. Där står en skock folk, de kliver på bussen, åker lugnt vidare (tänk om det dessutom bara är Leif som vägrar erkänna tidsfenomenet, tänk er reaktionerna på bussföraren då).

Hursomhelst, varför stressar ni så? Ärligt talat, jag vet att cancer är en av världens dödligaste sjukdomar men stress? Det lär ju kunna vara ett förstadie till en mängd olika allvarliga sjukdomar, både direkt och indirekt. Exempel:

* Gunilla vill ha sovmorgon varje dag, så hennes dagar startar med att stressa ur sängen, kasta i sig frukost (när hon hinner), springa till bussen, kasta sig mot jobbet och jäkta upp i hissen. Tänk vilka följder det kan bli, magsår, högt blodtryck, m.m. för att inte tala om trötthet och irritationsbenägenhet.

* Trevor ska vara intim med sin fru som tyvärr råkar vara smittad med hiv-virus. Tidigare har de använt skydd men Trevor är stressad och föreslår sin fru att ta p-piller efteråt så skydd blev det inget av, och blir smittad med hiv-virus.

Jag har ingen djupare koll på hurvida stress kan orsaka mutationer men det skulle i så fall innebära att stress kan vara en risk för cancer t.ex.

Läste för ett tag sedan ett blogginlägg om norrländska, där det klart hävdades att man ska prata... lång...samt...och...inte...ha...bråttom...
Så varför inte bara ta't lugnt. Gunilla kan be om ändrade arbetstider, eller så byter hon helt enkelt jobb till något där hon får kvällstjänst. Alternativt så får arbetsgivarna bli lite hyggligare mot att tågen och bussarna ibland kan vara sena, för ett sent tåg ökar stressen hos folk (vet själv hur enerverande ett tåg som bara står still kan vara, vetskapen om att tiden tickar och lektionsstart närmar sig är outhärdlig). När tåget väl kommer in till stationen sent så stressar Gunilla vidare mot sitt jobb och kommer precis i tid. Se vilken press hon har, vilket stress...

Brukar numer envisas med att ta't lugnt. Trippar inte nerför trappor som förr, utan ett steg i taget, vill någon gå förbi så får folk hoppas på att det dyker upp en lucka eller önska att de hade gått förbi mig innan trappan började. Springa till bussen är inte heller någon hit, det är inte precis som att bussarna slutar gå (vilket många verkar tro). Nog misstänker jag att folk retar sig som galningar på det här. De får de väl göra men det är verkligen inte mitt problem. Och om de får för sig att ens påpeka det i tal så lär jag gladeligen delge dessa ljushuvuden med påpekan om att jag tar det så lugnt jag vill.

Så följ med mig, och ni ska aldrig behöva vara hungriga mer...

Vill bort härifrån!

Arrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrghhhhhhhhhhhh!

Jag blir tokig!

Jag vill bort härifrån!

Orkar inte med stan, vill inte bo i Eskilstuna, vill norrut, Stockholm är som en köttbulle i julgröten, som Piff utan Puff.

Orkar inte bo hemma, vill få vara ifred, få leva mitt liv, utan att folk ska lägga sig i. Inget emot att slippa hyra och få i princip gratis mat men till priset man måste betala värdesätter jag hellre att få komma iväg härifrån, snarast...

Varning varning... Boom

Lyssna med öronen världen

Seriöst, börjar bli så trött på folk (med vissa undantag). Ni kan inte lyssna, eller tja, förmodligen lyssnar ni men inte fasen är det med öronen i varje fall, för det tycks inte komma till de rätta hörselnerverna precis. Vissa av er lyssnar med rätt sinnesorgan, och det tackar jag er för, ni kan känna er välkomna, ni vet vilka ni är, även om jag inte sagt det personligen, men ni andra, PLATS, sitt, håll käft och se nervösa ut.

I år efter år har jag gått och försökt få er att förstå vad jag säger, men ni har alltid uppfattat det efter egna önskemål, smak, tycke, lust, ork, whatever, alternativt påpekat att det är en småsak att lyssna på, att jag tjatar (varför? jo för att ni inte ville lyssna första gången till mina "småsaker"(som i mina ögon är mycket mer än bara småsaker)).

På sistone vågar man knappt öppna sin käft för då möts man av både det ena och det andra, samma gamla sak. Lämna mig ifred ber jag vissa av er om, men så fasiken heller, "hjälpa mig" vill ni, men ni inser inte att ni snarare "skälper". Inse att jag menar ifred med stort I, och inte ett ifred inom parentes. Och när ska ni lära er när ni är ute på för djupt vatten? Jag är förvånad att ni inte drunknat än bildligt talat. Och förresten, ett nej är ett nej, inte bara när det gäller våldtäkter, vill inte jag bli registrerad på random sida så vill jag inte det. Försök inte övertyga mig med massa funktioner som sägs vara bra. Drop it, or drop dead.

(Och vill återigen påminna om att detta bara gäller vissa, ni andra vet som sagt vilka ni är, förr eller senare, annars får ni väl fråga :P)

Bränn GW på bål!

Nej nu får det fasen vara nog, orkar inte mer, i över 39 månader har jag ägt Guild Wars (Prophecies) ett så kallat MMORPG. Den här är dock av en lite annorlunda sort, nämligen att det är en engångsavgift för själva spelet och en aktiveringsnyckel som låser upp ett konto (till skillnad från t.ex. World of Warcraft där du betalar en summa varje månad) som du kan spela med när du vill och hur länge du vill (tills deras servrar någon dag går i konkurs) vilket i och för sig var bra då jag haft spelet liggandes i 2-3 år utan att ha petat på det.

Men! Där kommer kruxet, ingen trodde väl att folk kommer finnas kvar efter 2-3 år? Nej, otroligt nog fanns det det, men det beror väl främst på att det under åren kommit ut diverse expansioner som följer på den s.k. "avslutade" historien i Prophecies. Problemet i sig är att de är få, och de består inte av de vettiga MMORPG folk som en gång i världen fanns på denna jord, nej, de är typ i nedre tonåren, dricker förmodligen Fanta Light och snackar ett språk ingen förstår, utom de själva.

I och med en av expansionerna tillkom en liten funktion, nämligen heroes [hjältar], som skulle ersätta de tidigare "henchmen" (programmerade spelare som kunde tas med om ingen fanns online vid tillfället). Hjältarna kunde förses med olika uppsättningar av magier, vilket gjorde dem lite mer unika, problemet i sig var att antalet grupper i varje uppdrag med levande spelare minskade.

Ett läskigt exempel på detta var nu i förmiddags när jag kom in i en ganska tom stad, fanns fyra grupper med 8 spelare i varje (max i just den staden). Varje grupp bestod av en levande spelare, och resten var antingen hjältar eller "henchmen", försökte gå med i varje grupp men blev bara utkickad... vad är liksm problemet? Har de som tidigare gömt sig för fysisk social kontakt ute på gatan blivit skygga för kontakt på nätet? Vad är nästa steg? Rädda för sig själva?

Sen är det då åldersfördelningen igen, höll på i ett antal försök med ett par olika uppdrag med spelare. De flesta slutade i antingen att vi klarade det (sällsynt) eller blev dödade (ofta till följd av att någon eller några hoppade ur spelet mitt i uppdraget). Nu senast slutade det med att alla utom en dog, nämligen en munk (otroligt eftertraktad då denne kan hela och återuppliva döda gruppmedlemmar), men som efter en dispyt med någon i gruppen stack iväg så vi förlorade...

Ärligt talat, bränn skiten på bål, jag vill inte se den mer. Orka vänta på att alla mognar till och växer upp (om de nu gör det). Nu ska jag hålla mig till offline-spel istället, där slipper man iaf stöta på någon idiotisk medspelare som kickar en bara för att man råkar sakna en viss magi i sin samling...

Över och ut.

Slakta Squall

Behöver jag säga mer? Han borde brännas på bål, jäkla emokaraktär..

Snape for president!

Äntligen, äntligen är boken slut. Harry Potter bok 7, den enda i serien jag köpte hamnade precis i min försäljningshög efter att ha avslutat den. Jag tyckte den var helt okej i början, den höll, den höll, och så... hmm... ungefär som en sån där kort romans, man blir kär, gör massa saker och så glömmer man bort allt som hänt och flyttar till nordpolen.

Jag gissar på att hela världens Harry Potter dyrkare kommer vilja bränna mig levande nu, men jag säger bara min åsikt, precis som ni säger eran (även om den i så fall är en aning våldsam).

Personligen så hatar jag Harry Potter (nu snackar vi rentav karaktären) och hans två medkompanjoner. Jag tyckte om karaktärerna i början, de var helt klockrena, sen vette tusan vad som hände, det är trevligt med karaktärsutveckling men jag tycker Harry mot slutet fick en aning för mycket pms-chocker och aggressioner över allt och alla, vilket blivit en smula drygt. Ron har förvandlats till känslosam emo och Hermione är typ besserwisser. *Suck*

Det finns dock karaktärer jag i början skydde och snarare nu avgudar, för att nämna några, typ Draco, Kreacher, Snape, Bellatrix... (nej, Vol*host*mort är inte med här)

För att inte tala om de som i princip varit oförändrat omtyckta, Hagrid, Luna, m.fl...

Avslutningsvis, feta hyllningar till Severus Snape, vi saknar dig!

Kommentarer! !)#(!=)(#!#

Men för i helsefyr, skriv kommentarer, hur ska jag veta att någon läser bloggen om ni inget skriver. Duh, känns som att titta in i en öken...

Tankar om Tobias Bjarneby och äventyret i Huddinge

Jag trodde denna dag skulle bli som andra dagar, jag vaknar upp (valmar är ett intressant ord), kollar på morgonsoffan och gör något, men en kompis hade "inflyttningsfest" så tänkte åka dit, så drog iväg runt 3 tiden (kom inte iväg helt förrän halv fyra då personalen på postcentret här nere var n00bs så det tog evigheter att få iväg mitt paket jag skulle passa på att skicka). Lyckades hitta fram tillslut efter en massa väldans hit och dit. Vart en del tv-spelande och annat skoj, sen vid midnatt så var det dags att ge sig avåt hemmet igen. Hade ju tagit mig dit på cykel dumt nog så i mörkret skulle jag tillbaka den vägen.

Kom till Stuvsta, och så skogsvägen som går längs med tågspåret, men av någon anledning hade ljusspåret gått i kras så... det var kolmörkt. Ville verkligen inte ge mig in i det där så cyklade tillbaka till Stuvsta station. Nu hade jag att välja på att antingen cykla hem via Fruängen, eller ta sista tåget från stationen. Som tur var satt ingen i spärren så kunde lungt gå på utan att behöva köpa biljett. Men sen passerade klockan avgångstid (01:05), inget tåg kom. Tillslut försvann avgångstiden från informationsskärmen och nästa avgångstid 05:50 stod högst upp på listan... Efter ett tag hörde jag någon säga att tåget var en halvtimme sent, så gick och satte mig inne i värmen så länge, spärrvakten fortfarande lika frånvarande. Där stod en engelsk turist, som jag hjälpte få fram tidningar ur återvinningsbehållaren i. Senare kom även en väktare som skulle bomma igen stationen, men tillslut dök tåget upp, runt 01:38. Kom till Älvsjö och kunde lugnt cykla hem den sista biten.

Satte mig ner och surfade lite för att avreagera mig från kvällen, och upptäckte plötsligt Tobias Bjarneby, en riktig gammal barndomsidol (om än kanske fortfarande). Fast han har typ fått värsta solbrännan och skägget sen jag såg honom på bild sist. Jag har faktiskt pratat med karln i telefon en gång, under den tid då han fortfarande jobbade på Superplay. Då undrade jag var de gamla Zelda och Mario-serierna som gick i Nintendomagasinet (han var chefredaktör där ett tag innan tidningen i princip ersattes av Superpower (nu: Superplay)) tog vägen.

På något sätt känns han sådär riktigt förknippat med min bild av Nintendo, en sån där lite äldre person som är hip och häftig fastän han spelar tv-spel, en typ vad man ska kalla det, ur samhällets ögon "ofarlig spelnörd" eller kanske "innenörd", i varje fall är han tillräckligt cool för att vinna min respekt. Skulle inte ha något emot att träffa karln (och kanske dejta, bara för att :P (nej jag är straight, få inga idéer...)), jamenar, han gillar ju både Zelda och Nintendo precis som jag. På senare år har jag insett att det är två ting jag förmodligen kommer tycka om lika mycket som ens syskon vad som än händer. Ungefär därför kom jag fram till att tatuera in just Trekraften på axeln, den liksom passar där (bild kommer). Visst, hade kunnat ha den på handleden, precis som i spelen, men det blir lite för.. extremt. Syrran fick mig nästan att vilja pierca mig typ någonstans, men eftersom jag ska jobba i vården får man inte ha sånt på sig, tyvärr.

Skulle ärligt talat kunna sitta och prata om Zelda-spelen i evigheter, ärligt talat, så för att inte den här bloggservern ska översvämmas av konstiga vinklar på hur man kan se Zelda-spelen m.m. så.. bryter vi nog här. Tack och godnatt för denna gång!

Go go Ackman!

Ja, ni som alltid undrat vem farao är Ackman, ni ska nu få veta. Han dök först upp för mig i en gammal Superplay tidning (på den tiden Tobias Bjarneby fortfarande huserade här). Sen har han bara funnits kvar, just den där meningen ni ser i rubriken, och så där lagom trevligt har den alltid funnits i bakhuvudet, tills den en dag ploppade fram helt sonika. Har dock varken spelat spelet i fråga eller ägt det så... men jag hoppas det är bra. I varje fall en BILD!