Jag undrar om det finns något som kan beröra en person så pass mycket som musik. När iprenmannen sjunger blir vi galna av skräck och gömmer oss bakom soffan och när kyrkorgeln spelas på väg upp till Ganondorf blir man livrädd. När sedan stränginstrumenten drar igång fälls tårarna och när slutbossdemonen traskar in till ljudet av timpani-trummor sitter varenda kotte på helspänn.
Nyss hörde jag en av världens sorgligaste musikallåtar; Sorezore no Elegy framförd av Oyama Anza. Det var varjefall tillräckligt för att få mig på fall.
Jag lider med dig Anza, det hoppas jag ni andra också gör..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar