Konsten att beröra

Jag undrar om det finns något som kan beröra en person så pass mycket som musik. När iprenmannen sjunger blir vi galna av skräck och gömmer oss bakom soffan och när kyrkorgeln spelas på väg upp till Ganondorf blir man livrädd. När sedan stränginstrumenten drar igång fälls tårarna och när slutbossdemonen traskar in till ljudet av timpani-trummor sitter varenda kotte på helspänn.

Nyss hörde jag en av världens sorgligaste musikallåtar; Sorezore no Elegy framförd av Oyama Anza. Det var varjefall tillräckligt för att få mig på fall.


Jag lider med dig Anza, det hoppas jag ni andra också gör..

Den Andra Sidan

Furst Aingus stötte svärdet rakt mot den namnlöse hjälten men blev inte helt oväntat parerad och vacklade bakåt. De båda sted i flera minuter, båda vid flertal tillfällen en hårsmån från döden. Men så hände något. Aingus slängde ifrån sig sitt svärd och sträckte upp armarna i luften.
"Du har besegrat mig, min vän", skrattade han otäckt. "Seså, förgör mig nu så jag slipper detta eviga lidande..."
Den namnlöse hjälten släppte sitt svärd även han.
"Jag kan inte ge mig på en försvarslös person, även hur ond han än må vara"
"Du är modig ser jag, men tydligen inte helt förberedd"
Ett moln av blixtar kom farande mot den namnlöse hjälten. Aingus hade riktat sina otäcka händer rakt mot honom och var sekunderna från att förgöra honom.
"Nej! Aingus snälla du, gör det inte", skrek prinsessan Yrvig från andra sidan gallret.
Aingus slutade och vände sig mot prinsessan.
"Vad kan du ge mig i utbyte mot hans liv, prinsessa?"
"Låt honom gå, han vill mig bara väl"
"Om jag släpper honom, måste du lova mig en sak, att du svarar ja på min fråga jag snart ska ställa dig!"
Prinsessan såg på den namnlöse hjälten, samtidigt kände hon hur tårarna rann. Hon ville aldrig någonsin gifta sig med denna mörkrets furste, men hon ville heller inte se oskyldiga drabbas.
"S-som du vill."
"Ett mycket klokt val, men som du säkert förstår kan jag inte släppa honom fri i denna värld. En dag återvänder han och utkräver sin hämnd. Jag tänker skicka honom till den andra sidan."
"N-nej! Du får inte!"
"Säg nu farväl till din vän här, detta blir det sista du ser av honom."
Furst Aingus pekade med armen mot den namnlöse hjälten. Denne visste knappt vad som försegick när han plötsligt omgavs av ett lysande sken och började sväva upp i luften. Prinsessan såg förtvivlat på hur han långsamt suddades ut framför. Då såg hon Aingus' svärd ligga i närheten. Hon sträckte sig så gott hon kunde för att nå det, och lyckades tillslut få tag i det. Direkt kastade hon svärdet rakt mot furst Aingus som i nästa ögonblick ryckte till. Den namnlöse hjälten blev hängandes i luften och såg förvirrat på vad som utspelade sig framför.
Aingus sa inte ett ord utan stirrade förskräckt på prinsessan. Hon hade lyckats träffa honom rakt i axeln, källan för all hans magi. När den nu var skadad skulle det inte dröja länge innan hans livskraft tog slut. Kort därefter föll han ihop.
Den namnlöse hjälten föll ner till marken men reste sig snabbt och tog ett svärd för att sedan försöka få sönder gallret. Prinsessan försökte även hon så gott hon kunde och tillslut lyckades hon komma igenom det. Hon hoppade upp och kramade om den namnlöse hjälten.
"Åh jag är så tacksam för att du kom, jag trodde hoppet var helt ute.."
"Det var nog något som ledde mig hit... tror jag"
"Följ med mig tillbaka till mitt hemland, jag är säker på att du kommer bli väl välkomnad!"
Plötsligt mullrade det i hela rummet. Ett otäckt ekande skratt for omkring i tornet.
"Det blir ingenting av det prinsessa", sa en alltför välbekant röst. Det lät dock nu mer som om hans röst kom överallt ifrån.
Både prinsessan och den namnlöse hjälten vände sig förskräckta mot furst Aingus kvarlevor. Den hade rest sig och stod vacklande med armarna hängandes livlösa som en zombie. Med sina hemskaste magiska krafter började han ännu en gång skicka den namnlöse hjälten till den andra sidan. Prinsessan å andra sidan grep hårt tag 0m honom i hopp om att hålla honom kvar i denna värld.
Plötsligt blixtrade det till och i nästa ögonblick var både prinsessan och den namnlöse hjälten borta...

Fortsättning följer...

VM i Kioskvältning

Oj jösses vad det small där.
"Har du sett min mössa?"
Titta där börjar det snöa popcorn.
"Jahaja, få se på biljetten"
Nu kommer valen igen.
"Om du var en mask, vilken färg skulle du ha då? Lila, smurfblå eller shåjårosa?"
Musikaler är häftiga.
"Tsukini kawatte, oshiokyo!"
Man kanske skulle placerat sig i underhållningsbranchen.
"Sailor Moon min vän...."
Eller varför inte teater.
"Kan man köpa brända nudlar på Hötorget?"
Jag undrar vilken planet Pluto kommer från.
"Jag ska ge henne så hon blir både gul och blå!"
Jag vill se mer Seglar-musikal, nu!
"Gooooooooooooda grejjer!!!"
Haha, nu knarkar Pluto igen.
"Knarkar gammel-smurfen?"
Jag gillar hur Pluto bryts och klipps in med en luddrig sak i papper
"Nästa uppehåll, Huddinge Centrum, Huddinge Centrum"
När ska min dräkt bli klar då..
"Jag köper den direkt"
Nu small det igen.
"Vi har just nu förseninga på samtliga linjer på grund av elfel"
Connex my ass...
"...och jag ska straffa dig, i månens namn"
Men herregud, vad gör du på balkongen Sven?
"Konya wa hurricane! Anata ni hurricane..."
Ovanstående låt är så bra att man inte kan lyssna sönder den.
"Nyheterna, med Lotta Mossberg"
Borde inte Kalle Anka kallas för blottare?
"Ett sjömonster åt upp min glass!!!! Ett sjömonster åt upp min glass"
Censur ska bort.
"I am your FATHER..."
Kan vi inte dubba Mr.Bean?
"Om sju svanar åt en sjuk svan, vad hände med den sjunde?"
Får mattelärarna bidrag från Konsum?
"Om Lisa har tre ica-äpplen och köper två äpplen på konsum, hur många har hon då?"
Get the point?
"Svaret är naturligtvis två, de på ica köpta äpplena är självklart för gamla"
När kommer DO?

"Vilken häck! Här ska klippas!"

Tecknat skrämmer mig

...och för att inte tala om alla röstskådisar som är med. Jag satt nyss och asgarvade åt hur farfarn i Hey Arnold låter.
"OMG Det är LUNA!"
"Och hon sitter på ett PIANO!"
På tal om ingenting. Ärligt talat avskyr jag flapflop, dels för att tangentbordet känns lika hoptryckt som det är att sitta och försöka köra en gammal Toyota, dels så är det en liten ruta under tangenterna som reagerar så fort man andas på den, dvs, stup i kvarten råkar jag komma åt den och så flyttas textmarkören till nån helt annanstans.

"Vi kommer å ha en flygel på taket"

Louise Raeder måste ärligt talat vara en av de bästa röstskådisar jag hört, nog för att hon i princip alltid rollbesätts till alla tänkbara gamla gummor och läskiga häxor.

Landvärldens Slamkrypare

Jag har säkert tagit upp tidigare otaliga gånger, med och utan text, min irritation över dagens landlevande varelser, och då menar jag inte hunden, inte katten, inte kaninen som knaprar på morötter utan människan. Var dag kliver jag på samma roliga tunnelbana, och varje dag är det samma mindre roliga människor som åker med den. Av någon märklig anledning är det fruktansvärt attraktivt att få sitta ner, och då ska man helst placera sin kompis; skinnväskan Arne brevid på sätet, gärna i sällskap med en och annan ICA-kasse. När man då helt självklart försöker diskret indirekt sätta sig på Arne och ICA-kassarna eller råkar nämna något så obetydligt som "ursäkta" så får man en irriterad blick över att tant Rita måste ha både Arne och kompani i knäet. Det var ju fruktansvärt jobbigt att flytta dem två tiondels meter. Men det var tydligen inte lika jobbigt att kasta sig in i tåget, preja undan alla tänkbara hinder (läs: människor) och göra en frivolt rakt ner på sittplatsen.
För att gå vidare är det tydligen också väldigt viktigt att man om det inga sittplatser finns måste stå brevid sin polare och mala på om sina nyinköpta skor, tipsextra eller vem vet vad, samtidigt som man illvilligt blockerar gången för varenda människa som ska förbi. Och om man råkar knuffa till dem bara för att man annars inte hade kommit igenom den minimala springa som lämnas öppen så får man ett aggresivt "jävla unge" på sig.
En annan väldigt intressant detalj är hur så många måste stå i hörnen vid dörrarna, gärna precis i de dörrar som är öppna så att inga andra kommer in. Sedan är det ju dessa som gärna lutar sig över hållaren så att man tvingas stå och hoppas slippa ramla på okänd person då tåget plötsligt tvärstannar mitt i tunneln.
Och så slutligen har vi alla hysteriska idioter som så förbaskat kräver få kliva på innan avstigande ens hunnit uppfatta vilken färg det är på dörrarnas insida. Jamenar, inte flyttar de på sig precis, de står liksom där, blockerar för avstigande och tror bestämt att dessa ska flytta sig så att de kan kliva på. Tyvärr lär det inte hända så mycket i den vagnen om jag ska kliva av där. Jag har nämligen lärt mig att folk tydligen inte vågar gå in i någon som står still. Står man liksom bara där och väntar på att de ska flytta sig, så gör de tydligen det. Detsamma när man går på en smal gata.
Innan Götgatsbacken blev gågata så var trottoarerna smala precis så att två personer kunde gå där. Kommer man då och möter tjocka släkten på 138 stycken som ska mot Slussen har man inte en chans utan tvingas omedvetet ut i gatan fylld med bilar. Står man istället helt still, ungefär som Lucia gjorde så kommer de med största sannolikhet att gör allt för att undvika kontakt med en, ungefär som om man var väldigt smittsam med något läskigt virus. Och hade någon överhuvudtaget råkat fått för sig att knuffa till mig så hade jag förmodligen ryckt tag i männskan och skrikit nått väldigt mindre roligt. Samma möjlighet har man inte om man indirekt tvingas ut i gatan av någon omärkbar anti-magnetisk kraft....
Man kanske ska söka jobb som lyktstolpe.

Regnväder my ass

Det finns inget värre än regnväder och helger. Dels kan man inte göra ett vett hemma för man blir för trött, och dels är alla eventuella helgöppna affärer proppfulla med drägglande stockholmare eller eventuellt vilsna turister som egentligen skulle till Sweizch. Tyvärr är jag en vädermänniska och mitt humör blir oftast lika roligt som regnvädret självt. Har redan nästan skällt ut två juppinalle-idioter som envisades med att inte se "förbudet" om mobiltelefon på biblioteket. Dessutom har jag blivit personligt påhoppad av någon jag aldrig känt och aldrig lär känna, varpå mitt humör sjunkit ytterligare sedan jag råkade vakna kring mitt på dagen.
Plus att nu grannen ovanför har fått för sig att leka okänd lek och kuta tvärs över lägenheten om och om igen sedan en kvart tillbaka. Snart drar väl bergsprängaren igång och då får man väl inte en blund i ögonen....
Det enda som saknas är väl strömavbrott. Frågan är då hur i hela friden jag ska få mitt kvällsté och kunna se den filmen jag tänkte... Vev-tv någon? (Nej det var inte ett skämt)

Över och ut...

Världen behöver fler som honom

Mörkrets Furste

'Du var mig en riktigt dåraktig en', skrattade furst Aingus.
'Släpp genast ut prinsessan härifrån', vrålade den namnlöse hjälten. 'Jag förstår inte vad för ont du vill henne'
'Ont? Ha ha ha... Hon ska hållas fången tills dess att vårt giftemål blir av!'
'Man ska inte tvinga någon till något de egentligen inte vill, det borde väl du ha lärt dig.'
'Nu känner jag igen dig, det var du som försökte hindra mig den där dagen för tretton år sedan.'

*Tillbakablick*

Regnet föll och åskan mullrade som aldrig någonsin tidigare den så ödesdigra dagen då riket blev som förbytt. Den intet ont anande namnlöse hjälten som då var en helt vanlig ung bonde knappt invigd i målbrottet passerade av okänd anledning förbi slottet Regimir när portarna slogs upp med ett vrål. Ut kom en ung flicka med långt hår springandes, efterföljd av vakter stridandes mot en storvuxen man. Mannen hade ett otäckt utseende och var helt klädd i svart. I handen ett svärd format som den mörkaste korp. Trots att han verkade fullt inne i stridandet med sina motståndare var hans blick fullt fixerad på en person, ljusets prinsessa som förgäves försökte undkomma honom.
Med ett kraftigt hugg sänkte han de kvarvarande vakterna och gick med raska steg ifatt prinsessan. Den namnlöse hjälten som hittils tett sig stel av skräck rusade plötsligt fram, tog sitt enda medhavda redskap och kastade sig på den fruktade mannen. Mannen vred sin hatiska blick mot hjälten och föll omkull på marken. Hjälten stod kvar och kippade efter andan, och blev alldeles stel av skräck när mannen plötsligt reste sig.
'Antar att du inte vet vem du har gett dig på', väste han.
'Är det du som jagar flickan?'
Mannen svarade inte, men bytte ut sitt av ilska förvridna ansikte till ett som kunnat få vilken dobbelspelare som helst att fly av skräck.
'Vad vill du henne?', skrek den namnlöse hjälten.
'Hehe, jag ska äkta henne, vare sig hon vill eller ej.'
'Man ska inte tvinga någon till nått de inte vill!'
'Lägg dig inte i det här, snorvalp, håll dig till dina egna lortiga sysslor.'
Den storvuxne mannen vände sig och gick raskt iväg åt det håll prinsessan sprungit.
'Kom bara ihåg en sak, med furst Aingus leker man inte, om man vill föra det vidare..'
Sedan den dagen satt namnet furst Aingus kvar i den namnlöses minne, och så skulle det förbli, tills den dagen då han lyckades besegra honom, eller själv gå under.


Ett klingande eko hördes när de båda fienderna lösgjorde sina svärd och blev ståendes till en orkester av smatter, åskknallar och vindsus. Sedan tog båda sats och kastade sig mot varandra, i hopp om att kliva levandes därifrån...

Fortsättning följer...

Plastic Pack

Jahaja, då var det sommar igen då. Plus 6 grader, solen skiner, snön finns... inte, backen är hal som glas (men det är säkert tjäran som fräser upp ur asfalten (eller var det tjälen som gick?)). Rent hypotetiskt skulle man kunna läsa "SOMMAREN ÄR HÄR" i åtta olika varianter på löpsedlarna staden över, samt i någon liten notis i Dagens Industri typ "sommaren kom, glassen tog slut, kaos på börsen när glassaktierna steg över möjlig måttenhet" tätt inbakad mellan nyheten om att kattmat är hett på börsen och att varmkorven kommer ha förbrukats till 2086 om ingen gör något, och att jorden kommer dränkas i högar av rymdskrot som plötsligt bara "får för sig" att ramla ner sådär precis i samma sekund. Dessutom finnes en notis om att en forskare räknat ut den exakta tiden för hur länge man ska gäspa för att bli riktigt riktigt förbaskat trött och sedan därefter kunna somna ståendes. Det handlar om en exakt tid på nån miljontedels sekund, och därför vill mannen bakom experimentet självklart inleda försöken genom att bli säljare på Jysk.

För övrigt säljes ett yttests sällsynt plastic pack på guldgruvan Jpqueen, så passa på innan den försvinner.

Är det redan jul?

Jag fick bara för mig det när jag tittade ut genom fönstret imorse.. Har fått för mig att det bara snöar kring jul, annars är det antingen stekhett, lövhalka eller snöblask (förrutom januari då man inte kan gå utanför dörren). I bakgrunden går någon värdelös tv-serie och framför mig hörs en av världens mest sällsynta låtar; sluttemat till "Pingvinen och Lyckostenen", en film jag förmodligen hade gillat mer om jag sett den för typ tio år sen. Mannen som gjorde denna ligger även bakom mästerverket "Secret of Nimh". Tragiskt nog lever inte röstskådespelerskan som låg bakom rösten till Mrs. Brisby.

Tills nästa gång...
(Detta är f.ö. tredje gången jag skriver samma jädrans text, detta för att blogger hela tiden loggar ut mig...)

Charmtroll

Jag vet inte det jag. Fått för mig att kontorsbelysning är sådär allmänt charmig, ändå är jag inte så förtjust i tanken att befinna mig mer än nödvändigt inom dess lysradie (heter det så..?). Kan inte vara många på denna jord som håller med mig. Kanske ska starta en klubb för 'bortsprungna individer vars huvudmål i livet är att invadera och byta ut all belysning mot permanent kontorsbelysning' (BIVHiLÄATIoBYABMPK). Med andra ord borde jag om deras mål går i uppfyllelse alltså förevigt gömma mig mig all tillgänglighet av mörka vrår. Man kanske skulle byta ut solen mot en glödlampa. Ingen skulle nog märka nått, det är ju ändå vinter, så det ska ju va typ kallt, och klagar de på kylan i sommar så får väl nån hagalen forskare hävda att växthuseffekten har gift sig (eng: elope) med ozonlagret och flytt till Mars. Vipps vill alla NASA-människor flytta all uppmärksamhet dit, innan glödlampan bränner sönder jordytan och alla slukas upp av ondsinta rymdmonster med punkmumins som växer från hakan.
På tal om ingenting så var det väldigt blött idag. Kanske ska ta med ett paraply iaf, det kan ju faktiskt komma en störtskur, och innan man vet ordet av så dränks gamla stans tunnelbana med sötvatten.
Tjena liksom...

Jag gillar när vinden blåser håret men inte när det piskar regnet i ansiktet.
Jag gillar att se små ljus i djupaste mörker, men inte när ljuset blir för stort.
Jag gillar människor som tackar för något så litet som en upphållen dörr, men inte när man får den i ansiktet.
Jag gillar när människor lyssnar, men inte när någon går därifrån.
Jag gillar tystnad, men inte när det blir för tyst.
Jag gillar musik, men inte när det går i överdrift.
Jag gillar att få vara den jag är, men inte när de stirrar som hökar.
Jag gillar att skriva, något som säkert synes här...

Klocktornets dunkel

Den namnlöse hjälten har precis äntrat det östra klocktornet i hopp om att rädda den stackars prinsessan Yrvig. Han har ingen aning om vad som väntar honom, och det har förvisso inte hans ärkefiende furst Aingus heller någon aning om. Ett otäckt knarrande möter honom då han med darrande steg kliver upp för det första trappsteget. Bakom honom hörs även ett kusligt klirrande. Med en vacker pirruett drar han sitt svärd och förvandlar den tidigare ondsinta vakten bakom till en hög av metallbitar.
Pustande fortsätter han uppför trappan. Regnet smiter in genom de öppna gluggarna i väggarna och gör vissa steg helt livsfarliga att beträda, inte nog för att de blir hala utan även trappsteget själv fräts sönder av det mystiska regnvattnet.
Halvvägs upp i tornet hör han ett skräckslaget snyftande längre upp. Glädefyllt kutar han upp för trapporna men möts nästan genast av en stor järngrind, till synes utan varken gängor eller lås. Glädjen blev kortvarig för får namnlöse hjälte som förtvivlat sätter sig ner med ryggen mot grinden. Men plötsligt hörs ett skratt. Ett skratt som ekar överallt i tornet och får blodet att isa i kroppen på hjälten. Han tittar ner och tittar då skräckslaget rakt in i ögonen på furst Aingus...

Fortsättning följer...

Möggeldamm....

Och DÄR åker en brandbil förbi. Fasen vad jag blir trött på folk som talar före tanken, dvs, säger det mest vettlösa skit utan att tänka på konsekvenserna. Något som resulterade i total nedervärdig sorg och förtvivlan den gångna helgen...
Jag funderade på Moderaternas s.k. jobbpolitik, jamenar den är ju jättebra, vipps så får folk inte råd att vara arbetslösa längre, utan blir numer uteliggare. Poff, där fick vi bort en hel drös med sånna där jobbiga arbetslösa människor (eller inte). Ärligt talat förstår jag inte hur långsiktigt de tänkt på det där. Hade herr finansminster brottom när han gjorde sin budget? En sån där sistaminuten sak som när man råpluggar alla 100 sidor inför tentan? Ännu är jag fortfarande studerande, men mina hopp på att få någon slags ersättning om jag inte kommer in på Banskolan går ju upp i rök då de avlivar studerandevillkoret. Dvs... jag kan bara få ersättning om jag haft jobb tidigare. Och det har jag ju verkligen inte... Hur fjänders tänker de egentligen? Jag vill förvisso inte att folk ska tvingas leva på ersättning, men så som de gör kommer folk att kastas ut i total ekonomisk fördärv... Mer än så tänker jag f.ö. inte gå in på skiten, för då bryter jag min huvudregel att aldrig gå in på politik.

Hmm jahaja, idag var den mest vettlösa dag jag varit med om. Tvingar upp mig tidigt i ottan och tvingas åka och stänga av min annars förevigt pipande väckarklocka... Inte var det bättre att det var rena ärtsoppan utanför huset. Kändes som en stor kanelbulle i huvudet hela dagen.
Mer intressant var det att åka och besöka nystartade Mangakai Nacka. Låg lite sådär lagom ödsligt mitt ute på halvön Kvarnholmen. Det var inte många där men det var det ju inte heller när Täbyfilialen kom igång...

Och för sista gången.... Det var ett jäkla liv då då...

Lajva i Stockholm?

I jämförelse med många andra huvudstäder känns det nästan som att kila omkring i värsta rollspelet när man går omkring i värsta områden, som ikväll, gåendes genom ett dunkel av träd, i fjärran synes Högalidskyrkan (läs Demonkungens Slott) där den onde furst Aingus håller prinsessan Yrvig fången i det östra klocktornet (om man nu vrider på bygget, jag tycker öster tilltalar ganska personligt). Åskan skär genom himlen som en knivägg samtidigt som regnet piskar mot den torra marken som omger slottet. Inte en växt har här vuxit på år och dar, bara synes de
dödsranglande kvarlevorna efter vad som en gång var träd. Inte en själ har beträtt denna yta sedan urminnes tider, endast den djupaste ondskan cirklar kring dens ben som vågar beträda ens närheten...
Där står han, den namnlöse hjälten som man sket i att namnge i början av spelet, han har powertrainat som en jäkla galning och nått den ultimata nivån när man kan använda Blikssvärdet. Och där... där tar han steget, över från marken vars själar ännu lever, för att äntra de dödas domäner..... Fortsättning följer...

Äntligen

Då var det värsta över. Känner mig minst ett kilo lättare (nej jag har inte gått ner i vikt). Äntligen körkortet i hand.. eller en väldigt tråkig lapp med tråkiga färger (är det detta som kallas "lappen"?).