Vad är det som hänt egentligen..?

De har bytt ut BR-Leksaker-gubben!! Ja jäklar, det var som faraos brinnande sköldpaddor. Jag trodde aldrig de skulle sjunka så lågt. Så jädrans lågt. Men nu har det hänt, den tidigare så klassiska BR-Leksaker-maskoten. Istället står där en massa förbaskade ettor och nollor. Jag talar om en 3d-rendrerad figur, jamenar, var tog charmen med cellanimering vägen? Först åt skiten upp Stor & Liten, sedan avlivades rösten (som f.ö. spelades av Annica Smedius), och nu kommer de och avlivar sann trogen cellanimering...
Det är med viss tragik man zappar förbi dagens barnprogram. Björne blir utbytt och låter som en nerdrogad kanin, det visas hjärtlösa serier animerade i nått sunkigt 3.e-parts program och "vad är det fär för jäkla stolpskott?! Var är Arne Weise?!".
Sedan TV4 envist plockade bort Junior för drygt åtta år sen har världen bara fallit utför. Trean började banta ner sitt guld på morgonen, och Cartoon Network fick för sig att ersätta alla program med sunkiga B-serier som Dexter's Lab och Jonny Bravo. Jag saknar verkligen tiden när Claes af Geijerstam hallåade i Cartoon, och då det inte var helt självklart att programmet skulle kunna förstås av alla, (dvs innan allt dubbades).
Jag vill inte kalla mig konservativ, och samtidigt är jag alltifrån liberal. Kanske är det något i min undre värld som slåss för en totalrenovering av tillvaron, och slåss febrilt mot någon annan syn på saken som hellre såg att Arne Weise satt där, år ut och år in, att samma gamle Per-Erik stod och presenterade vädret tills han såg ut som en mer eller mindre Gandalf 2.
Jag har läst nånstans att människor alltid stått skräckslagna inför förändringar. Så varför lades då Junior ner? Och var i helsefyr tog BR-gubben vägen?
Vad är det som hänt egentligen..?

Är det nu man ska sätta på vinterdäcken..

Ja det får jag verkligen hoppas att man inte ens behöver tänka idag. Som de flesta nog vet är det redan sen ett par månader vinterhjulstvång så ut och skotta, ner och kör igång däcken och hoppas på att du kommer längre än 3 meter. Jag insåg just var all snö tagit vägen, den har typ lagrats i nått mystiskt moln som tog ett par månvarv runt jordklotet, och sedan *POFF* satte doktor Grym igång sin maskin som gjorde att Stockholm dränktes i vit snö. Vänta bara, imorgon kommer resten. Var fasen pepparrot är Räddningspatrullen när man behöver dem?... Ja just ja, SVT dumpade dem för typ fjorton år sen... Nu går de väl omkring på gatorna och tigger ost eller vem vet vad. Eller har de gått solo, typ Oskar startar resebyrån "Australian Travelsh!" uttalad med värsta crocodile dundee dealekt. Pärlan blir chefsprogrammerare på Rattle. Piff och Puff de typ.. blir lite tända och gifter sig eller nått. Ett av många sätt på hur man kan se det. Man kan ju säkert också anta att allt sprängdes och Robotnik tog över allt.
Jösses vad jag saknar Sonic. Vill typ plocka fram min gamla Mega Drajv och köra igång det, fast då inser man väl direkt att det spelats allt för många gånger och man redan vet exakt hur man ska spöa boss xyz och ta sig förbi det "omöjliga" hoppet i värld 5. Sonic filmen var en jäkla enorm pinsamhet, det enda som verkar lovande sedan Sonic övergick i den tredje dimensionen är det senast utkomna spelet till, vad var det, Playstation 3? Det enda jag stör mig på är att något som liknar en människa dyker upp ett flertal tillfällen. Tyvärr kopplar jag det alltför gärna till den mindre intressanta Sonic serie som kom upp på trean efter sagan om Domedagsprojektet. Förvisso lär det kännas mer bekvämt för vissa att ha med minst en männsklighet i en serie som annars fylls av antromorfiska allmänheter...

Alla dessa förbaskade j*kla människor

Jag blir ibland bara så jäkla trött på vissa människor. Jag har säkert tagit upp det tidigare, dussintals gånger, alla dessa förbaskade j*kla människor. Min dag var ganska trevlig tills kvällningen då jag halv ont anandes utsattes för indirekt stöld. Någon går väldigt nära brevid mig på väg till tunnelbanespärrarna, när jag vänder mig för att gå in och dra kortet (dessa var av den senaste modellen, dvs de som åker isär) tvärstannar personen och ställer sig bakom mig, när jag går in försöker hon på något iskallt vidrigt sätt smita igenom. Precis innan dörren vänder jag mig om, frågar vad i h*lv*te hon sysslar med, och får ett fjantigt "öh!?" till svar varpå hon knuffar undan mig, sliter tag i dörren och smiter förbi iaf, rusar ner till tåget och skriker något ohörbart innan hon försvinner.
Jag hade inte haft något emot det om det inte var för att jag betalade 600 j*vla kronor för mitt kort, hon har uppenbarligen inte haft för avsikt att betala något alls. Det kallar jag verkligen stöld. Det som skrämmer mig än är att staden består av mängder av dessa illvilliga idioter som förmodligen vid nästa möte kommer få sig en stor propp, eller förhoppningsvis en väktare som slänger ner denne i golvet, alternativt skyller på att jag borde setat hemma istället.
Personligen tycker jag alla Stockholmare kan dra dit pepparn växer (Med vissa undantag). Om någon anser mig dra alla över en kam, ta då tag i närmsta Stockholms-typ och släng denne i marken och fråga "Va ända in i Jonnys skafferi sysslar du med?!".
Det var allt för idag. Och må du ondskefulla plankare som förstörde min kväll brinna i skärselden i evighet

Greve Torpa och Gröndalen

Den namnlöse hjälten slog upp ögonen och insåg genast att han inte var hemma. Senast vi lämnade honom förkastades han och prinsessan Yrvig in i porten till andra sidan, en mystisk värld var ingen sägs kunna återvända från. Hjälten tittade sig omkring men såg ingen Yrvig, bara mörker. Överallt mörker, knappt man kunde se handen framför sig.
Han reste sig och försökte irriterat komma på vad han skulle ta vägen, ty det verkade inte finnas något annat än platt yta och mörker...
'Är du vilse lille vän?', sa någon bakom honom.
Hjälten tvärvände sig om och möttes av en kortvuxen figur som stirrade honom rakt i ögonen. En blixt slog ner någonstans och lyste upp omgivningen för en stund, varpå man såg mannens vanställda ansiktsform. Ärr, sår och rester av stelnat blod var det mesta man kunde urskilja, men absolut inte ville minnas.
'Nå? Ut med språket, vad gör du här?', sa en annan röst.
'Lägg ner ditt sabla skitsnack och säg nått!', sa en tredje.
Någon ryckte tag i hjälten och vände honom mot sig.
'Du ska inte vara här...', sa han och än en gång fick hjälten se det fruktansvärt vanställda ansiktet.
'Släpp mig din...!', fräste hjälten och siktade en spark rakt i solar plexus.
Personen ryckte tag i en kniv och kastade sig över hjälten, men något fick honom att avbryta aktionen.
'Wret!!', väste någon i bakgrunden. 'Hur många gånger har jag sagt åt dig, låt bli bortfallingar!'
En lång mörkklädd man gick med bestämda steg och lyfte undan Wret och hjälpte den namnlöse hjälten på fötter igen.
'Så vad är du för en då?', väste mannen.
Hjälten sa först ingenting, men när han precis skulle öppna munnen avbröts han.
'Jaså du tänker förbli hemlig! Men då ska du veta, att den som hemlighåller sig för Greve Torpa av Gröndalen, den har hemligiserat för sista gången!'

Fortsättning Följer...

"Åhhh.... Jag blir så förbaskad"

Då var det typ nyår igen, denna gång blev det en av de värsta kvällarna i mitt liv. Det som från början var en trevlig kväll på Katarinavägen vart totalt kaotiskt förvridet till intetheten. Hade man istället tagit den där krångliga omvägen hade jag inte bara sluppit nästan få en dörr i huvudet. Jag hade förmodligen kunnat sitta ner som folk, och sluppit vara livrädd för poliser. Jag förstår inte vitsen med att sitta och trycka på och på tills något allvarligt nästan händer. Jag var minsan glad som tog mig ur den där folkmassan som i princip täckte hela Södermalmstorg. Men att inte det räckte. En kaxig och sur polis rycker tag i mig och säger de mest otrevliga saker och får det att se ut som om jag bryter mot lagen när jag i själva verket gör allt i min makt för att ta mig bort från platsen. Man vet ju aldrig vad som kunnat hänt, hon hade mycket väl kunnat få för sig att släpa in mig till polisbilen och slå mig både gul och blå, jamenar man har ju liksom hört en del om poliser under sina dagar...
Jag kan ju bara hoppas jag vågar mig i närheten av en sådan igen.
Gott Nytt J*vla År

Lantis ni narumon

Då var man ännu en gång hemma från landet, mitt i ingenstans, bara träden, börjarna och fullmånen som sällskap. Bussen passerar som mest en gång i timmen, i rusningstid. Bilar kommer, men ingen verkar en suck till att sakta in och kolla läget. Det är typ öken. Alla känner alla, det är tretton mil till grannen och livsmedel inhandlas eventuellt på Statoil, eftersom Hemköp flyttade till nån större ort.
Och vipps börjar tant Ulla skrika då pendeln inte kommer på pricken, Stefan missar sin hockeyträning och repar lacken på tre parkerade bilar för att hinna förbi signalen som börjat visa gult. Postbilen kommer två minuter för tidigt vilket får Rut att spränga sönder närmsta affär och sno åt sig dagskassan på köpet.

Då var det jul igen

Eller nästan iaf. Av någon märklig anledning började det typ snöa, och av någon märklig anledning så stannade den också kvar. Mycket trevligt, men mindre trevlig att det tog över 24 timmar innan den snabbt stelnade snön blev sandad. Ännu kan man utan problem glida nerför backen till torget med den fem träd stora skogen genom att sätta sig på skorna.
Mer trevligt att det för en gångs skulle blev lite... kyligt. För en gångs skull kan man använda en "normal" jacka utan att se ut som nyss hemkommen från en solsemester på Nordpolen.

Avslutningsvis en historia hörd för inte så länge sen på en strand mitt i stan.

En hund och hans husse står vid stranden. Hussen verkar aningen påverkad och springer på en stor träpinne på vägen. Han tar den, och slänger iväg den ut i vattnet. Vad gör hunden? Jo, självklart springer han ut i vattnet, simmar bort och hämtar den och lämnar framför husse sin. Husse blir aslack och skriker
"ge fan i pinnen!"
varpå han slänger iväg den i vattnet igen. Och inte helt oväntat sticker hunden iväg och hämtar den igen.
"men ge fan i den där pinnen"
Skriker husse och hur länge det fortsatte vet ingen med säkerhet än idag.

Och så ett julkort från Tomten som önskar en riktigt god hjul.

Varför är det så sjukt konstiga människor på denna jord kan man fråga sig...
Här har vi en bild f.ö....

Då var det dags igen... Eller, det var en gång....

Den så ytterst sällsynta hysteriskt läskiga sjukdomen, Seglar-febern är tillbaka. Något som bara inträffar en gång på ett antal års mellanrum. Det gäller med andra ord att hålla sig så långt bort från vatten som möjligt. Detta innebär även att all form av seglar-kring-saker äro lika värda som guld och silver ute i en öken av tomhet.

Det lär ha varit över 10 år sedan Sailor Moon gick upp i rutan, och ännu lär TV4s ledning sky oss månseglare som pesten. Men för att vara riktigt snäll kanske man ska skicka ett julkort till dem i fortsättningen varje år, med en diskret önskan att få Sailor Moon i rutan igen (undertecknat Sailor Tomten). Femman ska vi inte ens tala om. Femman hör till en av världens värstingar, ty jag känner inte till någon kanal som agerar vampyr och repriserar allt och alla...

För mig är det helt okänt när jag såg på serien för första gången (jag är helt säker på att det var på Junior-tiden iaf) men det är cirkus 5,5 år sedan serien drog mig rakt in i mangasverige. Det var tider det. Det hela var en ren slump, jag skulle till Göteborg och nattade över hos en släktings sommarstuga (låg halvvägs dit). Morgonen där får jag höra att det går barnprogram på den där ståendes svart-vita tv'n, och tro det eller ej, det är Sailor Moon i rutan, närmare bestämt avsnitt 34. Detta avsnitt som lär vara det mest avslöjande av dem alla, ungefär, här händer i princip allt.

När jag senare kom till Göteborg hade de en gemensam tv där men tyvärr vågade jag aldrig se på serien (det närmsta jag kom var Pokemon som gick precis innan). Först när jag åter kom till Stockholm fick jag bara för mig att spela in serien på band. Det tog förvisso ett tag innan omgivningen ville acceptera mitt val av avgudning men det fick de helt enkelt leva med.
När jag senare via SuperPowers (nu SuperPlay) lyckades hitta butiker med manga inköpte jag i omgångar alla de kassettband fyran spydde ur sig (med fel omslag och allt). Detta var på den tiden då video fortfarande fanns kvar på SFBokhandeln. Tack vare en mycket trevlig Jenny Hannula lyckades jag dessutom anförskaffa mig de avsnitt jag aldrig fått tag på annars (då köpkassetterna bara räckte till och med avsnitt 18). Lyckades även komma i kontakt med vissa likasinnade via forumet Svmoon (som ännu lever dock nu ej lika aktivt) samt Olav F. Andersens (översättaren) lilla mailinglista (vars server tyvärr försvann).
Då serien fortfarande pågick på fyran under denna tid var det ofta mycket tid för diskussioner kring både innehåll och översättningar (*harkel*) (Hörru Luna har inte du köpt nån bingolott?). En annan oersättlig man som inte bör förglömmas är Åke "Rosen" Rosenius, mannen bakom 'Sailor Moon På Svenska' (som så gladeligen tog över domänen sailormoon.se).
Det som gjort Sailor Moon till Sailor Moon för mig är mycket Annelie Bergs (plus bortglömt efternamn) förtjänst, men inte att förglömma de andra medverkande; Annica Smedius, Maria Weisby, Iréne Lindh, Charlotte Ardai-Jennerfors, Louise Raeder, Fredrik Dolk, Staffan Hallerstam, Sanna Ekman, Olav F Andersen, Anna Norberg, Ewamaria Björkström och Dick Eriksson. (Det här skulle kunna fortsätta hela dagen...)
Efter allt har jag kommit fram till att det finns bara en kvinna på denna jord som kan få mig att komma ner på jorden, hon har blått hår, talar japanska och heter Ami Mizuno. Ami forever.

Anza Forever!

Konsten att beröra

Jag undrar om det finns något som kan beröra en person så pass mycket som musik. När iprenmannen sjunger blir vi galna av skräck och gömmer oss bakom soffan och när kyrkorgeln spelas på väg upp till Ganondorf blir man livrädd. När sedan stränginstrumenten drar igång fälls tårarna och när slutbossdemonen traskar in till ljudet av timpani-trummor sitter varenda kotte på helspänn.

Nyss hörde jag en av världens sorgligaste musikallåtar; Sorezore no Elegy framförd av Oyama Anza. Det var varjefall tillräckligt för att få mig på fall.


Jag lider med dig Anza, det hoppas jag ni andra också gör..

Den Andra Sidan

Furst Aingus stötte svärdet rakt mot den namnlöse hjälten men blev inte helt oväntat parerad och vacklade bakåt. De båda sted i flera minuter, båda vid flertal tillfällen en hårsmån från döden. Men så hände något. Aingus slängde ifrån sig sitt svärd och sträckte upp armarna i luften.
"Du har besegrat mig, min vän", skrattade han otäckt. "Seså, förgör mig nu så jag slipper detta eviga lidande..."
Den namnlöse hjälten släppte sitt svärd även han.
"Jag kan inte ge mig på en försvarslös person, även hur ond han än må vara"
"Du är modig ser jag, men tydligen inte helt förberedd"
Ett moln av blixtar kom farande mot den namnlöse hjälten. Aingus hade riktat sina otäcka händer rakt mot honom och var sekunderna från att förgöra honom.
"Nej! Aingus snälla du, gör det inte", skrek prinsessan Yrvig från andra sidan gallret.
Aingus slutade och vände sig mot prinsessan.
"Vad kan du ge mig i utbyte mot hans liv, prinsessa?"
"Låt honom gå, han vill mig bara väl"
"Om jag släpper honom, måste du lova mig en sak, att du svarar ja på min fråga jag snart ska ställa dig!"
Prinsessan såg på den namnlöse hjälten, samtidigt kände hon hur tårarna rann. Hon ville aldrig någonsin gifta sig med denna mörkrets furste, men hon ville heller inte se oskyldiga drabbas.
"S-som du vill."
"Ett mycket klokt val, men som du säkert förstår kan jag inte släppa honom fri i denna värld. En dag återvänder han och utkräver sin hämnd. Jag tänker skicka honom till den andra sidan."
"N-nej! Du får inte!"
"Säg nu farväl till din vän här, detta blir det sista du ser av honom."
Furst Aingus pekade med armen mot den namnlöse hjälten. Denne visste knappt vad som försegick när han plötsligt omgavs av ett lysande sken och började sväva upp i luften. Prinsessan såg förtvivlat på hur han långsamt suddades ut framför. Då såg hon Aingus' svärd ligga i närheten. Hon sträckte sig så gott hon kunde för att nå det, och lyckades tillslut få tag i det. Direkt kastade hon svärdet rakt mot furst Aingus som i nästa ögonblick ryckte till. Den namnlöse hjälten blev hängandes i luften och såg förvirrat på vad som utspelade sig framför.
Aingus sa inte ett ord utan stirrade förskräckt på prinsessan. Hon hade lyckats träffa honom rakt i axeln, källan för all hans magi. När den nu var skadad skulle det inte dröja länge innan hans livskraft tog slut. Kort därefter föll han ihop.
Den namnlöse hjälten föll ner till marken men reste sig snabbt och tog ett svärd för att sedan försöka få sönder gallret. Prinsessan försökte även hon så gott hon kunde och tillslut lyckades hon komma igenom det. Hon hoppade upp och kramade om den namnlöse hjälten.
"Åh jag är så tacksam för att du kom, jag trodde hoppet var helt ute.."
"Det var nog något som ledde mig hit... tror jag"
"Följ med mig tillbaka till mitt hemland, jag är säker på att du kommer bli väl välkomnad!"
Plötsligt mullrade det i hela rummet. Ett otäckt ekande skratt for omkring i tornet.
"Det blir ingenting av det prinsessa", sa en alltför välbekant röst. Det lät dock nu mer som om hans röst kom överallt ifrån.
Både prinsessan och den namnlöse hjälten vände sig förskräckta mot furst Aingus kvarlevor. Den hade rest sig och stod vacklande med armarna hängandes livlösa som en zombie. Med sina hemskaste magiska krafter började han ännu en gång skicka den namnlöse hjälten till den andra sidan. Prinsessan å andra sidan grep hårt tag 0m honom i hopp om att hålla honom kvar i denna värld.
Plötsligt blixtrade det till och i nästa ögonblick var både prinsessan och den namnlöse hjälten borta...

Fortsättning följer...

VM i Kioskvältning

Oj jösses vad det small där.
"Har du sett min mössa?"
Titta där börjar det snöa popcorn.
"Jahaja, få se på biljetten"
Nu kommer valen igen.
"Om du var en mask, vilken färg skulle du ha då? Lila, smurfblå eller shåjårosa?"
Musikaler är häftiga.
"Tsukini kawatte, oshiokyo!"
Man kanske skulle placerat sig i underhållningsbranchen.
"Sailor Moon min vän...."
Eller varför inte teater.
"Kan man köpa brända nudlar på Hötorget?"
Jag undrar vilken planet Pluto kommer från.
"Jag ska ge henne så hon blir både gul och blå!"
Jag vill se mer Seglar-musikal, nu!
"Gooooooooooooda grejjer!!!"
Haha, nu knarkar Pluto igen.
"Knarkar gammel-smurfen?"
Jag gillar hur Pluto bryts och klipps in med en luddrig sak i papper
"Nästa uppehåll, Huddinge Centrum, Huddinge Centrum"
När ska min dräkt bli klar då..
"Jag köper den direkt"
Nu small det igen.
"Vi har just nu förseninga på samtliga linjer på grund av elfel"
Connex my ass...
"...och jag ska straffa dig, i månens namn"
Men herregud, vad gör du på balkongen Sven?
"Konya wa hurricane! Anata ni hurricane..."
Ovanstående låt är så bra att man inte kan lyssna sönder den.
"Nyheterna, med Lotta Mossberg"
Borde inte Kalle Anka kallas för blottare?
"Ett sjömonster åt upp min glass!!!! Ett sjömonster åt upp min glass"
Censur ska bort.
"I am your FATHER..."
Kan vi inte dubba Mr.Bean?
"Om sju svanar åt en sjuk svan, vad hände med den sjunde?"
Får mattelärarna bidrag från Konsum?
"Om Lisa har tre ica-äpplen och köper två äpplen på konsum, hur många har hon då?"
Get the point?
"Svaret är naturligtvis två, de på ica köpta äpplena är självklart för gamla"
När kommer DO?

"Vilken häck! Här ska klippas!"

Tecknat skrämmer mig

...och för att inte tala om alla röstskådisar som är med. Jag satt nyss och asgarvade åt hur farfarn i Hey Arnold låter.
"OMG Det är LUNA!"
"Och hon sitter på ett PIANO!"
På tal om ingenting. Ärligt talat avskyr jag flapflop, dels för att tangentbordet känns lika hoptryckt som det är att sitta och försöka köra en gammal Toyota, dels så är det en liten ruta under tangenterna som reagerar så fort man andas på den, dvs, stup i kvarten råkar jag komma åt den och så flyttas textmarkören till nån helt annanstans.

"Vi kommer å ha en flygel på taket"

Louise Raeder måste ärligt talat vara en av de bästa röstskådisar jag hört, nog för att hon i princip alltid rollbesätts till alla tänkbara gamla gummor och läskiga häxor.

Landvärldens Slamkrypare

Jag har säkert tagit upp tidigare otaliga gånger, med och utan text, min irritation över dagens landlevande varelser, och då menar jag inte hunden, inte katten, inte kaninen som knaprar på morötter utan människan. Var dag kliver jag på samma roliga tunnelbana, och varje dag är det samma mindre roliga människor som åker med den. Av någon märklig anledning är det fruktansvärt attraktivt att få sitta ner, och då ska man helst placera sin kompis; skinnväskan Arne brevid på sätet, gärna i sällskap med en och annan ICA-kasse. När man då helt självklart försöker diskret indirekt sätta sig på Arne och ICA-kassarna eller råkar nämna något så obetydligt som "ursäkta" så får man en irriterad blick över att tant Rita måste ha både Arne och kompani i knäet. Det var ju fruktansvärt jobbigt att flytta dem två tiondels meter. Men det var tydligen inte lika jobbigt att kasta sig in i tåget, preja undan alla tänkbara hinder (läs: människor) och göra en frivolt rakt ner på sittplatsen.
För att gå vidare är det tydligen också väldigt viktigt att man om det inga sittplatser finns måste stå brevid sin polare och mala på om sina nyinköpta skor, tipsextra eller vem vet vad, samtidigt som man illvilligt blockerar gången för varenda människa som ska förbi. Och om man råkar knuffa till dem bara för att man annars inte hade kommit igenom den minimala springa som lämnas öppen så får man ett aggresivt "jävla unge" på sig.
En annan väldigt intressant detalj är hur så många måste stå i hörnen vid dörrarna, gärna precis i de dörrar som är öppna så att inga andra kommer in. Sedan är det ju dessa som gärna lutar sig över hållaren så att man tvingas stå och hoppas slippa ramla på okänd person då tåget plötsligt tvärstannar mitt i tunneln.
Och så slutligen har vi alla hysteriska idioter som så förbaskat kräver få kliva på innan avstigande ens hunnit uppfatta vilken färg det är på dörrarnas insida. Jamenar, inte flyttar de på sig precis, de står liksom där, blockerar för avstigande och tror bestämt att dessa ska flytta sig så att de kan kliva på. Tyvärr lär det inte hända så mycket i den vagnen om jag ska kliva av där. Jag har nämligen lärt mig att folk tydligen inte vågar gå in i någon som står still. Står man liksom bara där och väntar på att de ska flytta sig, så gör de tydligen det. Detsamma när man går på en smal gata.
Innan Götgatsbacken blev gågata så var trottoarerna smala precis så att två personer kunde gå där. Kommer man då och möter tjocka släkten på 138 stycken som ska mot Slussen har man inte en chans utan tvingas omedvetet ut i gatan fylld med bilar. Står man istället helt still, ungefär som Lucia gjorde så kommer de med största sannolikhet att gör allt för att undvika kontakt med en, ungefär som om man var väldigt smittsam med något läskigt virus. Och hade någon överhuvudtaget råkat fått för sig att knuffa till mig så hade jag förmodligen ryckt tag i männskan och skrikit nått väldigt mindre roligt. Samma möjlighet har man inte om man indirekt tvingas ut i gatan av någon omärkbar anti-magnetisk kraft....
Man kanske ska söka jobb som lyktstolpe.

Regnväder my ass

Det finns inget värre än regnväder och helger. Dels kan man inte göra ett vett hemma för man blir för trött, och dels är alla eventuella helgöppna affärer proppfulla med drägglande stockholmare eller eventuellt vilsna turister som egentligen skulle till Sweizch. Tyvärr är jag en vädermänniska och mitt humör blir oftast lika roligt som regnvädret självt. Har redan nästan skällt ut två juppinalle-idioter som envisades med att inte se "förbudet" om mobiltelefon på biblioteket. Dessutom har jag blivit personligt påhoppad av någon jag aldrig känt och aldrig lär känna, varpå mitt humör sjunkit ytterligare sedan jag råkade vakna kring mitt på dagen.
Plus att nu grannen ovanför har fått för sig att leka okänd lek och kuta tvärs över lägenheten om och om igen sedan en kvart tillbaka. Snart drar väl bergsprängaren igång och då får man väl inte en blund i ögonen....
Det enda som saknas är väl strömavbrott. Frågan är då hur i hela friden jag ska få mitt kvällsté och kunna se den filmen jag tänkte... Vev-tv någon? (Nej det var inte ett skämt)

Över och ut...

Världen behöver fler som honom

Mörkrets Furste

'Du var mig en riktigt dåraktig en', skrattade furst Aingus.
'Släpp genast ut prinsessan härifrån', vrålade den namnlöse hjälten. 'Jag förstår inte vad för ont du vill henne'
'Ont? Ha ha ha... Hon ska hållas fången tills dess att vårt giftemål blir av!'
'Man ska inte tvinga någon till något de egentligen inte vill, det borde väl du ha lärt dig.'
'Nu känner jag igen dig, det var du som försökte hindra mig den där dagen för tretton år sedan.'

*Tillbakablick*

Regnet föll och åskan mullrade som aldrig någonsin tidigare den så ödesdigra dagen då riket blev som förbytt. Den intet ont anande namnlöse hjälten som då var en helt vanlig ung bonde knappt invigd i målbrottet passerade av okänd anledning förbi slottet Regimir när portarna slogs upp med ett vrål. Ut kom en ung flicka med långt hår springandes, efterföljd av vakter stridandes mot en storvuxen man. Mannen hade ett otäckt utseende och var helt klädd i svart. I handen ett svärd format som den mörkaste korp. Trots att han verkade fullt inne i stridandet med sina motståndare var hans blick fullt fixerad på en person, ljusets prinsessa som förgäves försökte undkomma honom.
Med ett kraftigt hugg sänkte han de kvarvarande vakterna och gick med raska steg ifatt prinsessan. Den namnlöse hjälten som hittils tett sig stel av skräck rusade plötsligt fram, tog sitt enda medhavda redskap och kastade sig på den fruktade mannen. Mannen vred sin hatiska blick mot hjälten och föll omkull på marken. Hjälten stod kvar och kippade efter andan, och blev alldeles stel av skräck när mannen plötsligt reste sig.
'Antar att du inte vet vem du har gett dig på', väste han.
'Är det du som jagar flickan?'
Mannen svarade inte, men bytte ut sitt av ilska förvridna ansikte till ett som kunnat få vilken dobbelspelare som helst att fly av skräck.
'Vad vill du henne?', skrek den namnlöse hjälten.
'Hehe, jag ska äkta henne, vare sig hon vill eller ej.'
'Man ska inte tvinga någon till nått de inte vill!'
'Lägg dig inte i det här, snorvalp, håll dig till dina egna lortiga sysslor.'
Den storvuxne mannen vände sig och gick raskt iväg åt det håll prinsessan sprungit.
'Kom bara ihåg en sak, med furst Aingus leker man inte, om man vill föra det vidare..'
Sedan den dagen satt namnet furst Aingus kvar i den namnlöses minne, och så skulle det förbli, tills den dagen då han lyckades besegra honom, eller själv gå under.


Ett klingande eko hördes när de båda fienderna lösgjorde sina svärd och blev ståendes till en orkester av smatter, åskknallar och vindsus. Sedan tog båda sats och kastade sig mot varandra, i hopp om att kliva levandes därifrån...

Fortsättning följer...