Lantis ni narumon

Då var man ännu en gång hemma från landet, mitt i ingenstans, bara träden, börjarna och fullmånen som sällskap. Bussen passerar som mest en gång i timmen, i rusningstid. Bilar kommer, men ingen verkar en suck till att sakta in och kolla läget. Det är typ öken. Alla känner alla, det är tretton mil till grannen och livsmedel inhandlas eventuellt på Statoil, eftersom Hemköp flyttade till nån större ort.
Och vipps börjar tant Ulla skrika då pendeln inte kommer på pricken, Stefan missar sin hockeyträning och repar lacken på tre parkerade bilar för att hinna förbi signalen som börjat visa gult. Postbilen kommer två minuter för tidigt vilket får Rut att spränga sönder närmsta affär och sno åt sig dagskassan på köpet.

Då var det jul igen

Eller nästan iaf. Av någon märklig anledning började det typ snöa, och av någon märklig anledning så stannade den också kvar. Mycket trevligt, men mindre trevlig att det tog över 24 timmar innan den snabbt stelnade snön blev sandad. Ännu kan man utan problem glida nerför backen till torget med den fem träd stora skogen genom att sätta sig på skorna.
Mer trevligt att det för en gångs skulle blev lite... kyligt. För en gångs skull kan man använda en "normal" jacka utan att se ut som nyss hemkommen från en solsemester på Nordpolen.

Avslutningsvis en historia hörd för inte så länge sen på en strand mitt i stan.

En hund och hans husse står vid stranden. Hussen verkar aningen påverkad och springer på en stor träpinne på vägen. Han tar den, och slänger iväg den ut i vattnet. Vad gör hunden? Jo, självklart springer han ut i vattnet, simmar bort och hämtar den och lämnar framför husse sin. Husse blir aslack och skriker
"ge fan i pinnen!"
varpå han slänger iväg den i vattnet igen. Och inte helt oväntat sticker hunden iväg och hämtar den igen.
"men ge fan i den där pinnen"
Skriker husse och hur länge det fortsatte vet ingen med säkerhet än idag.

Och så ett julkort från Tomten som önskar en riktigt god hjul.

Varför är det så sjukt konstiga människor på denna jord kan man fråga sig...
Här har vi en bild f.ö....

Då var det dags igen... Eller, det var en gång....

Den så ytterst sällsynta hysteriskt läskiga sjukdomen, Seglar-febern är tillbaka. Något som bara inträffar en gång på ett antal års mellanrum. Det gäller med andra ord att hålla sig så långt bort från vatten som möjligt. Detta innebär även att all form av seglar-kring-saker äro lika värda som guld och silver ute i en öken av tomhet.

Det lär ha varit över 10 år sedan Sailor Moon gick upp i rutan, och ännu lär TV4s ledning sky oss månseglare som pesten. Men för att vara riktigt snäll kanske man ska skicka ett julkort till dem i fortsättningen varje år, med en diskret önskan att få Sailor Moon i rutan igen (undertecknat Sailor Tomten). Femman ska vi inte ens tala om. Femman hör till en av världens värstingar, ty jag känner inte till någon kanal som agerar vampyr och repriserar allt och alla...

För mig är det helt okänt när jag såg på serien för första gången (jag är helt säker på att det var på Junior-tiden iaf) men det är cirkus 5,5 år sedan serien drog mig rakt in i mangasverige. Det var tider det. Det hela var en ren slump, jag skulle till Göteborg och nattade över hos en släktings sommarstuga (låg halvvägs dit). Morgonen där får jag höra att det går barnprogram på den där ståendes svart-vita tv'n, och tro det eller ej, det är Sailor Moon i rutan, närmare bestämt avsnitt 34. Detta avsnitt som lär vara det mest avslöjande av dem alla, ungefär, här händer i princip allt.

När jag senare kom till Göteborg hade de en gemensam tv där men tyvärr vågade jag aldrig se på serien (det närmsta jag kom var Pokemon som gick precis innan). Först när jag åter kom till Stockholm fick jag bara för mig att spela in serien på band. Det tog förvisso ett tag innan omgivningen ville acceptera mitt val av avgudning men det fick de helt enkelt leva med.
När jag senare via SuperPowers (nu SuperPlay) lyckades hitta butiker med manga inköpte jag i omgångar alla de kassettband fyran spydde ur sig (med fel omslag och allt). Detta var på den tiden då video fortfarande fanns kvar på SFBokhandeln. Tack vare en mycket trevlig Jenny Hannula lyckades jag dessutom anförskaffa mig de avsnitt jag aldrig fått tag på annars (då köpkassetterna bara räckte till och med avsnitt 18). Lyckades även komma i kontakt med vissa likasinnade via forumet Svmoon (som ännu lever dock nu ej lika aktivt) samt Olav F. Andersens (översättaren) lilla mailinglista (vars server tyvärr försvann).
Då serien fortfarande pågick på fyran under denna tid var det ofta mycket tid för diskussioner kring både innehåll och översättningar (*harkel*) (Hörru Luna har inte du köpt nån bingolott?). En annan oersättlig man som inte bör förglömmas är Åke "Rosen" Rosenius, mannen bakom 'Sailor Moon På Svenska' (som så gladeligen tog över domänen sailormoon.se).
Det som gjort Sailor Moon till Sailor Moon för mig är mycket Annelie Bergs (plus bortglömt efternamn) förtjänst, men inte att förglömma de andra medverkande; Annica Smedius, Maria Weisby, Iréne Lindh, Charlotte Ardai-Jennerfors, Louise Raeder, Fredrik Dolk, Staffan Hallerstam, Sanna Ekman, Olav F Andersen, Anna Norberg, Ewamaria Björkström och Dick Eriksson. (Det här skulle kunna fortsätta hela dagen...)
Efter allt har jag kommit fram till att det finns bara en kvinna på denna jord som kan få mig att komma ner på jorden, hon har blått hår, talar japanska och heter Ami Mizuno. Ami forever.

Anza Forever!