Nej nu får grannen tameköttfärs lägga ner, har hört dennes tv ekandes från deras förmodligen omöblerade rum rakt under mig sen i fredags eftermiddag. Antingen är det något jädrans spännande på tvn eller så har de bokstavligt talat somnat framför ratten *host*. Och för att bygga på det hela ännu mer så startade idag den utomordentligt knepiga kursen kulturmöten i vården som genast inleddes med en spontan gruppindelning och i slutändan hamnade man i en grupp som huserar i Eskilstuna och vars ena medlem vägrar åka till Stockholm för att sammanstråla i gruppen då "det är för dyrt". Tror inte damen att det är nog så dyrt för en annan att åka till Eskilstuna var och varannan dag för att lyssna på en dåligt påläst föreläsare som mummlar massa ramsor för sig själv när hon samtidigt ropar upp eleverna i klassen? Känns så lagom kul att lägga ut massa pengar på mat och hyra för att kunna få ihop sina praktiktimmar och sen höra att man inte är godkänd, igen. Nej snart går gränsen, jag har mina klipp kvar på min åkremsa och de ska gå till föreläsningar och seminarier, vill hon inte åka till Stockholm får hon väl investera i webkamera så man slipper vara den enda i grupp 6... (och det där var inte ett medvetet sexskämt).
Mitt nuvarande sinnestillstånd: Hälften vill vara ifred, hälften skriker efter sällskap, vad gör man? Ring P00lia...
tisdag, december 02, 2008
Otroligt bra
Säger bara, otroligt bra.
Mitt nuvarande sinnestillstånd:
Jag vill springa, men mina fötter rör sig inte, hjälp!
Mitt nuvarande sinnestillstånd:
Jag vill springa, men mina fötter rör sig inte, hjälp!
torsdag, november 20, 2008
torsdag, oktober 23, 2008
Konsten att leva i en konserburk
Precis avslutat en fyra veckors praktik på ett äldreboende. Måste säga att jag är grymt frustrerad. Jag förstår egentligen inte poängen med att vilja bo där, jag skulle hellre avlida i något annat och på någon annan plats än i ett rum där jag bott i x antal år och förmodligen inte rört på mig det minsta.
Det läskiga är hur det liksom är som om patienterna hålls med liv med hjälp av otaliga mediciner de får i sig var och varannan timme.
Jag undrar om de frågat de boende om de ens vill bo där, om de ens vill ha mediciner som kanske bara drar ut på deras lidande. Klart, finns ju den bunten som inte kan svara för sig själva, men hur kul är det egentligen att vara där, vara helt borta i huvudet, eller bara ligga nerpackad i en säng i flera år och äta mat ur ett sugrör dagarna i ända. Eller gå runt i korridorerna med sin rollator och inte veta vart du ska ta vägen. Jag säger då det.. Ska flytta till Tatooine så kanske någon kommer och påpekar att jag är galaxens sista hopp och att jag ska bli en sån där laserriddare...
Det läskiga är hur det liksom är som om patienterna hålls med liv med hjälp av otaliga mediciner de får i sig var och varannan timme.
Jag undrar om de frågat de boende om de ens vill bo där, om de ens vill ha mediciner som kanske bara drar ut på deras lidande. Klart, finns ju den bunten som inte kan svara för sig själva, men hur kul är det egentligen att vara där, vara helt borta i huvudet, eller bara ligga nerpackad i en säng i flera år och äta mat ur ett sugrör dagarna i ända. Eller gå runt i korridorerna med sin rollator och inte veta vart du ska ta vägen. Jag säger då det.. Ska flytta till Tatooine så kanske någon kommer och påpekar att jag är galaxens sista hopp och att jag ska bli en sån där laserriddare...
Dagen då världen gick under
Ville bara säga hur förvånad man blir över alla självgoda puckon som tycker det är roligt att skrämma slag på stackars spårvagnsförare ute på stan. Förstår inte poängen med att folk i princip nästan offrar sina liv för att hinna med spårvagnen på andra sidan, istället för att vänta ett par minuter på nästa.
Situationen var som sådan, vi är i station Årstaberg. Här finns en spårvagnshållplats. På den sidan jag står finns en platform för tåg mot Liljeholmen/Alvik och på andra sidan, om man går över spåren så finns tåg mot Gullmarsplan/Sickla. Såklart så stod då ett tåg mot Sickla där, men där tar inte detta slut, på avstånd hör man ett tåg komma som ska gå mot Alvik, och därmed korsa den lilla övergångsplatsen över spåren som man annars kan gå över. Tro det eller ej, folk springer över den här, fastän tåget är knappt 100 meter bort och närmar sig med världens fart. Tåget tutar, har aldrig hört dem använda den där tutan förrut, och är väl inte mer än 5-10 meter från tåget när den sista passerar. Är glad att jag slapp bli vittne till ännu ett av stockholms blodbad på spåren..
måndag, september 29, 2008
Fortsätt bak i bussen
Men människor nu får ni väl skärpa er. För i helsefyr fortsätt bak i bussen!
Känns precis som någon oskriven regel att passagerare inte vill/orkar/kan gå vidare... nej glöm kan förresten, man kan alltid bara man vill, och orkar gör man alltid, det är bara viljan som saknas, för någon vilja att orka gå av bussen finns det väl, annars blir jag förvånad..
*Föreställer sig en hög passagerare som inte kommit av bussen för att de inte orkar*
En situation kan vara som sådan att på en dragspelsbuss så går alla bakåt en bit, rätt som det är ser tjejen framför mig sin väninna sitta på ett säte närmast gången och måste slaviskt stanna och krama om och sedan stå still, fortsätta prata och inte röra sig ur fläcken. Vips, alla får tränga sig förbi det lilla utrymmet som blir kvar fram till själva dragspelsdelen i bussen. Där "hoppar" alla över till andra sidan, men när det blir fullt där, då händer något. Folk liksom bara stannar, ungefär som om någon stod där fastän det faktiskt bara är luft. Blir som ett stort hål mitt i bussen, ingen rör sig, och den som ens vågar gå in i dragspelet, förpassas till utstötthet, eller det är i varjefall så man kan tolka det.
"Fortsätt bakåt i bussen", uttalat på diverse dialekter och eventuellt med eller utan svordomar.
Folk rör sig, hoppar in i den "förbjudna zonen" där ingen vågar gå.
Frågan är hur fasen detta mystiska fenomen uppkommer. Är folk rädda att inte nå till dörren? Sorry, men när du på ena sidan rör sig mot dörren kommer du inte förbi strömmen som pulserar åt andra hållet, bakåt i bussen.
Tror de att de ska sugas upp i något mystiskt svart hål? Sorry, men jag tvivlar på att SL kör bussar som avlägsnar folk inne i bussen, det får väktarna sköta genom att slänga av vissa "speciella" passagerade (även om ett svart hål vore rätt intressant).
Nu avslutar jag detta tragiska inlägg med en glad bild för att inte förlora stämningen från det tidigare inlägget.
Over and out.
Känns precis som någon oskriven regel att passagerare inte vill/orkar/kan gå vidare... nej glöm kan förresten, man kan alltid bara man vill, och orkar gör man alltid, det är bara viljan som saknas, för någon vilja att orka gå av bussen finns det väl, annars blir jag förvånad..
*Föreställer sig en hög passagerare som inte kommit av bussen för att de inte orkar*
En situation kan vara som sådan att på en dragspelsbuss så går alla bakåt en bit, rätt som det är ser tjejen framför mig sin väninna sitta på ett säte närmast gången och måste slaviskt stanna och krama om och sedan stå still, fortsätta prata och inte röra sig ur fläcken. Vips, alla får tränga sig förbi det lilla utrymmet som blir kvar fram till själva dragspelsdelen i bussen. Där "hoppar" alla över till andra sidan, men när det blir fullt där, då händer något. Folk liksom bara stannar, ungefär som om någon stod där fastän det faktiskt bara är luft. Blir som ett stort hål mitt i bussen, ingen rör sig, och den som ens vågar gå in i dragspelet, förpassas till utstötthet, eller det är i varjefall så man kan tolka det.
"Fortsätt bakåt i bussen", uttalat på diverse dialekter och eventuellt med eller utan svordomar.
Folk rör sig, hoppar in i den "förbjudna zonen" där ingen vågar gå.
Frågan är hur fasen detta mystiska fenomen uppkommer. Är folk rädda att inte nå till dörren? Sorry, men när du på ena sidan rör sig mot dörren kommer du inte förbi strömmen som pulserar åt andra hållet, bakåt i bussen.
Tror de att de ska sugas upp i något mystiskt svart hål? Sorry, men jag tvivlar på att SL kör bussar som avlägsnar folk inne i bussen, det får väktarna sköta genom att slänga av vissa "speciella" passagerade (även om ett svart hål vore rätt intressant).
Nu avslutar jag detta tragiska inlägg med en glad bild för att inte förlora stämningen från det tidigare inlägget.
Over and out.
söndag, september 28, 2008
Tro på änglar
Det var mörkt, det sista ljus jag någonsin trodde skulle vägleda mig övergav mig när jag förlitade mig på det som mest.
Det var som om månen trillat ner, solen aldrig ville gå upp, förevigt vandra i ett tyst och ensamt mörker.
Var som om att stå på en klippa i detta mörker, tittandes ner på ett till synes avlägset ljus där nere i avgrunden, vända sig om tvekandes och se svaga strimmor av ljus som jag inte visste riktigt om de skulle förbli så eller försvinna för evigt och lura mig ner i mörkret igen.
Vände tillbaka, tittade ner och blundade. Kände hur marken blev till luft under fötterna, sedan hände något, det blev liksom ljust. Inte ljust som om någon tände lampan i ett kolsvart rum, inte ljust som när solen går upp, utan sådär lagom behagligt, lite som luciamorgon på dagis med alla barn som gick i vintermörkret med tända ljus och sjöng glada sånger.
När jag öppnade ögonen såg jag någon framför mig, hon var varm, vacker, log mot mig och sa något som fick mig att inse värdet av vissa saker som kom att förändra en hel del saker i min tillvaro.
Jag vet inte vad hon var, jag tvivlar på att hon var mänsklig, för de flesta i mänsklig skepnad jag mött har för det bara tagit mig ljupare in i mörkret. Kanske var hon en alv? Kanske var hon en ängel?
Men förresten förstår jag inte varför jag envisas med att säga "var", för den här personen finns, och hon är. Hon är det finaste jag vet på denna jord.
Jag är förvisso buddhist, men vem har sagt att inte buddhister får tro på saker, för nu tror jag mer än någonsin, nu tror jag på änglar, och mycket därtill.
Det var som om månen trillat ner, solen aldrig ville gå upp, förevigt vandra i ett tyst och ensamt mörker.
Var som om att stå på en klippa i detta mörker, tittandes ner på ett till synes avlägset ljus där nere i avgrunden, vända sig om tvekandes och se svaga strimmor av ljus som jag inte visste riktigt om de skulle förbli så eller försvinna för evigt och lura mig ner i mörkret igen.
Vände tillbaka, tittade ner och blundade. Kände hur marken blev till luft under fötterna, sedan hände något, det blev liksom ljust. Inte ljust som om någon tände lampan i ett kolsvart rum, inte ljust som när solen går upp, utan sådär lagom behagligt, lite som luciamorgon på dagis med alla barn som gick i vintermörkret med tända ljus och sjöng glada sånger.
När jag öppnade ögonen såg jag någon framför mig, hon var varm, vacker, log mot mig och sa något som fick mig att inse värdet av vissa saker som kom att förändra en hel del saker i min tillvaro.
Jag vet inte vad hon var, jag tvivlar på att hon var mänsklig, för de flesta i mänsklig skepnad jag mött har för det bara tagit mig ljupare in i mörkret. Kanske var hon en alv? Kanske var hon en ängel?
Men förresten förstår jag inte varför jag envisas med att säga "var", för den här personen finns, och hon är. Hon är det finaste jag vet på denna jord.
Jag är förvisso buddhist, men vem har sagt att inte buddhister får tro på saker, för nu tror jag mer än någonsin, nu tror jag på änglar, och mycket därtill.
torsdag, september 18, 2008
Ta't lugnt
Tänkte slå ett slag för "ta't lugnt" nu såhär med alla stressrelaterade sjukdomar i både akut och kronisk form som tar sig till uttryck i dagens moderna Sverige, eller tja, hela världen faktiskt med vissa undantag.
Stress är ett fenomen som lätt uppkommer i större städer såsom Stockholm, Göteborg, New York, London, Kapstaden, San Pommesfrites, etc. då dess invånare under påverkan av fenomenet tiden på ett eller annat sätt är försenade eller i allmänhet på väg någonstans.
Tid är ett sånt där mänskligt fenomen som uppfanns någon gång för massa hundra år sedan för att få folk att kunna organisera sig bättre. Tänk er dagens samhälle utan klockor, utan tid, man
liksom bara gick upp när det var tillräckligt ljust, och när mörkret föll så hoppade man i säng (med rimliga marginaler med hänsyn till dygnslängden över året). Bussföraren Leif hoppar upp ur sängen, äter sin frukost, går lugnt till bussgaraget och hämtar ut en tom buss, kör lugnt iväg och stannar vid första hållplatsen. Där står en skock folk, de kliver på bussen, åker lugnt vidare (tänk om det dessutom bara är Leif som vägrar erkänna tidsfenomenet, tänk er reaktionerna på bussföraren då).
Hursomhelst, varför stressar ni så? Ärligt talat, jag vet att cancer är en av världens dödligaste sjukdomar men stress? Det lär ju kunna vara ett förstadie till en mängd olika allvarliga sjukdomar, både direkt och indirekt. Exempel:
* Gunilla vill ha sovmorgon varje dag, så hennes dagar startar med att stressa ur sängen, kasta i sig frukost (när hon hinner), springa till bussen, kasta sig mot jobbet och jäkta upp i hissen. Tänk vilka följder det kan bli, magsår, högt blodtryck, m.m. för att inte tala om trötthet och irritationsbenägenhet.
* Trevor ska vara intim med sin fru som tyvärr råkar vara smittad med hiv-virus. Tidigare har de använt skydd men Trevor är stressad och föreslår sin fru att ta p-piller efteråt så skydd blev det inget av, och blir smittad med hiv-virus.
Jag har ingen djupare koll på hurvida stress kan orsaka mutationer men det skulle i så fall innebära att stress kan vara en risk för cancer t.ex.
Läste för ett tag sedan ett blogginlägg om norrländska, där det klart hävdades att man ska prata... lång...samt...och...inte...ha...bråttom...
Så varför inte bara ta't lugnt. Gunilla kan be om ändrade arbetstider, eller så byter hon helt enkelt jobb till något där hon får kvällstjänst. Alternativt så får arbetsgivarna bli lite hyggligare mot att tågen och bussarna ibland kan vara sena, för ett sent tåg ökar stressen hos folk (vet själv hur enerverande ett tåg som bara står still kan vara, vetskapen om att tiden tickar och lektionsstart närmar sig är outhärdlig). När tåget väl kommer in till stationen sent så stressar Gunilla vidare mot sitt jobb och kommer precis i tid. Se vilken press hon har, vilket stress...
Brukar numer envisas med att ta't lugnt. Trippar inte nerför trappor som förr, utan ett steg i taget, vill någon gå förbi så får folk hoppas på att det dyker upp en lucka eller önska att de hade gått förbi mig innan trappan började. Springa till bussen är inte heller någon hit, det är inte precis som att bussarna slutar gå (vilket många verkar tro). Nog misstänker jag att folk retar sig som galningar på det här. De får de väl göra men det är verkligen inte mitt problem. Och om de får för sig att ens påpeka det i tal så lär jag gladeligen delge dessa ljushuvuden med påpekan om att jag tar det så lugnt jag vill.
Så följ med mig, och ni ska aldrig behöva vara hungriga mer...
Stress är ett fenomen som lätt uppkommer i större städer såsom Stockholm, Göteborg, New York, London, Kapstaden, San Pommesfrites, etc. då dess invånare under påverkan av fenomenet tiden på ett eller annat sätt är försenade eller i allmänhet på väg någonstans.
Tid är ett sånt där mänskligt fenomen som uppfanns någon gång för massa hundra år sedan för att få folk att kunna organisera sig bättre. Tänk er dagens samhälle utan klockor, utan tid, man
liksom bara gick upp när det var tillräckligt ljust, och när mörkret föll så hoppade man i säng (med rimliga marginaler med hänsyn till dygnslängden över året). Bussföraren Leif hoppar upp ur sängen, äter sin frukost, går lugnt till bussgaraget och hämtar ut en tom buss, kör lugnt iväg och stannar vid första hållplatsen. Där står en skock folk, de kliver på bussen, åker lugnt vidare (tänk om det dessutom bara är Leif som vägrar erkänna tidsfenomenet, tänk er reaktionerna på bussföraren då).Hursomhelst, varför stressar ni så? Ärligt talat, jag vet att cancer är en av världens dödligaste sjukdomar men stress? Det lär ju kunna vara ett förstadie till en mängd olika allvarliga sjukdomar, både direkt och indirekt. Exempel:
* Gunilla vill ha sovmorgon varje dag, så hennes dagar startar med att stressa ur sängen, kasta i sig frukost (när hon hinner), springa till bussen, kasta sig mot jobbet och jäkta upp i hissen. Tänk vilka följder det kan bli, magsår, högt blodtryck, m.m. för att inte tala om trötthet och irritationsbenägenhet.
* Trevor ska vara intim med sin fru som tyvärr råkar vara smittad med hiv-virus. Tidigare har de använt skydd men Trevor är stressad och föreslår sin fru att ta p-piller efteråt så skydd blev det inget av, och blir smittad med hiv-virus.
Jag har ingen djupare koll på hurvida stress kan orsaka mutationer men det skulle i så fall innebära att stress kan vara en risk för cancer t.ex.
Läste för ett tag sedan ett blogginlägg om norrländska, där det klart hävdades att man ska prata... lång...samt...och...inte...ha...bråttom...
Så varför inte bara ta't lugnt. Gunilla kan be om ändrade arbetstider, eller så byter hon helt enkelt jobb till något där hon får kvällstjänst. Alternativt så får arbetsgivarna bli lite hyggligare mot att tågen och bussarna ibland kan vara sena, för ett sent tåg ökar stressen hos folk (vet själv hur enerverande ett tåg som bara står still kan vara, vetskapen om att tiden tickar och lektionsstart närmar sig är outhärdlig). När tåget väl kommer in till stationen sent så stressar Gunilla vidare mot sitt jobb och kommer precis i tid. Se vilken press hon har, vilket stress...
Brukar numer envisas med att ta't lugnt. Trippar inte nerför trappor som förr, utan ett steg i taget, vill någon gå förbi så får folk hoppas på att det dyker upp en lucka eller önska att de hade gått förbi mig innan trappan började. Springa till bussen är inte heller någon hit, det är inte precis som att bussarna slutar gå (vilket många verkar tro). Nog misstänker jag att folk retar sig som galningar på det här. De får de väl göra men det är verkligen inte mitt problem. Och om de får för sig att ens påpeka det i tal så lär jag gladeligen delge dessa ljushuvuden med påpekan om att jag tar det så lugnt jag vill.
Så följ med mig, och ni ska aldrig behöva vara hungriga mer...
måndag, september 15, 2008
Vill bort härifrån!
Arrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrghhhhhhhhhhhh!
Jag blir tokig!
Jag vill bort härifrån!
Orkar inte med stan, vill inte bo i Eskilstuna, vill norrut, Stockholm är som en köttbulle i julgröten, som Piff utan Puff.
Orkar inte bo hemma, vill få vara ifred, få leva mitt liv, utan att folk ska lägga sig i. Inget emot att slippa hyra och få i princip gratis mat men till priset man måste betala värdesätter jag hellre att få komma iväg härifrån, snarast...
Varning varning... Boom
Jag blir tokig!
Jag vill bort härifrån!
Orkar inte med stan, vill inte bo i Eskilstuna, vill norrut, Stockholm är som en köttbulle i julgröten, som Piff utan Puff.
Orkar inte bo hemma, vill få vara ifred, få leva mitt liv, utan att folk ska lägga sig i. Inget emot att slippa hyra och få i princip gratis mat men till priset man måste betala värdesätter jag hellre att få komma iväg härifrån, snarast...
Varning varning... Boom
Lyssna med öronen världen
Seriöst, börjar bli så trött på folk (med vissa undantag). Ni kan inte lyssna, eller tja, förmodligen lyssnar ni men inte fasen är det med öronen i varje fall, för det tycks inte komma till de rätta hörselnerverna precis. Vissa av er lyssnar med rätt sinnesorgan, och det tackar jag er för, ni kan känna er välkomna, ni vet vilka ni är, även om jag inte sagt det personligen, men ni andra, PLATS, sitt, håll käft och se nervösa ut.
I år efter år har jag gått och försökt få er att förstå vad jag säger, men ni har alltid uppfattat det efter egna önskemål, smak, tycke, lust, ork, whatever, alternativt påpekat att det är en småsak att lyssna på, att jag tjatar (varför? jo för att ni inte ville lyssna första gången till mina "småsaker"(som i mina ögon är mycket mer än bara småsaker)).
På sistone vågar man knappt öppna sin käft för då möts man av både det ena och det andra, samma gamla sak. Lämna mig ifred ber jag vissa av er om, men så fasiken heller, "hjälpa mig" vill ni, men ni inser inte att ni snarare "skälper". Inse att jag menar ifred med stort I, och inte ett ifred inom parentes. Och när ska ni lära er när ni är ute på för djupt vatten? Jag är förvånad att ni inte drunknat än bildligt talat. Och förresten, ett nej är ett nej, inte bara när det gäller våldtäkter, vill inte jag bli registrerad på random sida så vill jag inte det. Försök inte övertyga mig med massa funktioner som sägs vara bra. Drop it, or drop dead.
(Och vill återigen påminna om att detta bara gäller vissa, ni andra vet som sagt vilka ni är, förr eller senare, annars får ni väl fråga :P)
I år efter år har jag gått och försökt få er att förstå vad jag säger, men ni har alltid uppfattat det efter egna önskemål, smak, tycke, lust, ork, whatever, alternativt påpekat att det är en småsak att lyssna på, att jag tjatar (varför? jo för att ni inte ville lyssna första gången till mina "småsaker"(som i mina ögon är mycket mer än bara småsaker)).
På sistone vågar man knappt öppna sin käft för då möts man av både det ena och det andra, samma gamla sak. Lämna mig ifred ber jag vissa av er om, men så fasiken heller, "hjälpa mig" vill ni, men ni inser inte att ni snarare "skälper". Inse att jag menar ifred med stort I, och inte ett ifred inom parentes. Och när ska ni lära er när ni är ute på för djupt vatten? Jag är förvånad att ni inte drunknat än bildligt talat. Och förresten, ett nej är ett nej, inte bara när det gäller våldtäkter, vill inte jag bli registrerad på random sida så vill jag inte det. Försök inte övertyga mig med massa funktioner som sägs vara bra. Drop it, or drop dead.
(Och vill återigen påminna om att detta bara gäller vissa, ni andra vet som sagt vilka ni är, förr eller senare, annars får ni väl fråga :P)
måndag, september 01, 2008
Bränn GW på bål!
Nej nu får det fasen vara nog, orkar inte mer, i över 39 månader har jag ägt Guild Wars (Prophecies) ett så kallat MMORPG. Den här är dock av en lite annorlunda sort, nämligen att det är en engångsavgift för själva spelet och en aktiveringsnyckel som låser upp ett konto (till skillnad från t.ex. World of Warcraft där du betalar en summa varje månad) som du kan spela med när du vill och hur länge du vill (tills deras servrar någon dag går i konkurs) vilket i och för sig var bra då jag haft spelet liggandes i 2-3 år utan att ha petat på det.
Men! Där kommer kruxet, ingen trodde väl att folk kommer finnas kvar efter 2-3 år? Nej, otroligt nog fanns det det, men det beror väl främst på att det under åren kommit ut diverse expansioner som följer på den s.k. "avslutade" historien i Prophecies. Problemet i sig är att de är få, och de består inte av de vettiga MMORPG folk som en gång i världen fanns på denna jord, nej, de är typ i nedre tonåren, dricker förmodligen Fanta Light och snackar ett språk ingen förstår, utom de själva.
I och med en av expansionerna tillkom en liten funktion, nämligen heroes [hjältar], som skulle ersätta de tidigare "henchmen" (programmerade spelare som kunde tas med om ingen fanns online vid tillfället). Hjältarna kunde förses med olika uppsättningar av magier, vilket gjorde dem lite mer unika, problemet i sig var att antalet grupper i varje uppdrag med levande spelare minskade.
Ett läskigt exempel på detta var nu i förmiddags när jag kom in i en ganska tom stad, fanns fyra grupper med 8 spelare i varje (max i just den staden). Varje grupp bestod av en levande spelare, och resten var antingen hjältar eller "henchmen", försökte gå med i varje grupp men blev bara utkickad... vad är liksm problemet? Har de som tidigare gömt sig för fysisk social kontakt ute på gatan blivit skygga för kontakt på nätet? Vad är nästa steg? Rädda för sig själva?
Sen är det då åldersfördelningen igen, höll på i ett antal försök med ett par olika uppdrag med spelare. De flesta slutade i antingen att vi klarade det (sällsynt) eller blev dödade (ofta till följd av att någon eller några hoppade ur spelet mitt i uppdraget). Nu senast slutade det med att alla utom en dog, nämligen en munk (otroligt eftertraktad då denne kan hela och återuppliva döda gruppmedlemmar), men som efter en dispyt med någon i gruppen stack iväg så vi förlorade...
Ärligt talat, bränn skiten på bål, jag vill inte se den mer. Orka vänta på att alla mognar till och växer upp (om de nu gör det). Nu ska jag hålla mig till offline-spel istället, där slipper man iaf stöta på någon idiotisk medspelare som kickar en bara för att man råkar sakna en viss magi i sin samling...
Över och ut.
Men! Där kommer kruxet, ingen trodde väl att folk kommer finnas kvar efter 2-3 år? Nej, otroligt nog fanns det det, men det beror väl främst på att det under åren kommit ut diverse expansioner som följer på den s.k. "avslutade" historien i Prophecies. Problemet i sig är att de är få, och de består inte av de vettiga MMORPG folk som en gång i världen fanns på denna jord, nej, de är typ i nedre tonåren, dricker förmodligen Fanta Light och snackar ett språk ingen förstår, utom de själva.
I och med en av expansionerna tillkom en liten funktion, nämligen heroes [hjältar], som skulle ersätta de tidigare "henchmen" (programmerade spelare som kunde tas med om ingen fanns online vid tillfället). Hjältarna kunde förses med olika uppsättningar av magier, vilket gjorde dem lite mer unika, problemet i sig var att antalet grupper i varje uppdrag med levande spelare minskade.
Ett läskigt exempel på detta var nu i förmiddags när jag kom in i en ganska tom stad, fanns fyra grupper med 8 spelare i varje (max i just den staden). Varje grupp bestod av en levande spelare, och resten var antingen hjältar eller "henchmen", försökte gå med i varje grupp men blev bara utkickad... vad är liksm problemet? Har de som tidigare gömt sig för fysisk social kontakt ute på gatan blivit skygga för kontakt på nätet? Vad är nästa steg? Rädda för sig själva?
Sen är det då åldersfördelningen igen, höll på i ett antal försök med ett par olika uppdrag med spelare. De flesta slutade i antingen att vi klarade det (sällsynt) eller blev dödade (ofta till följd av att någon eller några hoppade ur spelet mitt i uppdraget). Nu senast slutade det med att alla utom en dog, nämligen en munk (otroligt eftertraktad då denne kan hela och återuppliva döda gruppmedlemmar), men som efter en dispyt med någon i gruppen stack iväg så vi förlorade...
Ärligt talat, bränn skiten på bål, jag vill inte se den mer. Orka vänta på att alla mognar till och växer upp (om de nu gör det). Nu ska jag hålla mig till offline-spel istället, där slipper man iaf stöta på någon idiotisk medspelare som kickar en bara för att man råkar sakna en viss magi i sin samling...
Över och ut.
torsdag, juli 17, 2008
onsdag, juli 16, 2008
Snape for president!
Äntligen, äntligen är boken slut. Harry Potter bok 7, den enda i serien jag köpte hamnade precis i min försäljningshög efter att ha avslutat den. Jag tyckte den var helt okej i början, den höll, den höll, och så... hmm... ungefär som en sån där kort romans, man blir kär, gör massa saker och så glömmer man bort allt som hänt och flyttar till nordpolen.
Jag gissar på att hela världens Harry Potter dyrkare kommer vilja bränna mig levande nu, men jag säger bara min åsikt, precis som ni säger eran (även om den i så fall är en aning våldsam).
Personligen så hatar jag Harry Potter (nu snackar vi rentav karaktären) och hans två medkompanjoner. Jag tyckte om karaktärerna i början, de var helt klockrena, sen vette tusan vad som hände, det är trevligt med karaktärsutveckling men jag tycker Harry mot slutet fick en aning för mycket pms-chocker och aggressioner över allt och alla, vilket blivit en smula drygt. Ron har förvandlats till känslosam emo och Hermione är typ besserwisser. *Suck*
Det finns dock karaktärer jag i början skydde och snarare nu avgudar, för att nämna några, typ Draco, Kreacher, Snape, Bellatrix... (nej, Vol*host*mort är inte med här)
För att inte tala om de som i princip varit oförändrat omtyckta, Hagrid, Luna, m.fl...
Avslutningsvis, feta hyllningar till Severus Snape, vi saknar dig!
Jag gissar på att hela världens Harry Potter dyrkare kommer vilja bränna mig levande nu, men jag säger bara min åsikt, precis som ni säger eran (även om den i så fall är en aning våldsam).
Personligen så hatar jag Harry Potter (nu snackar vi rentav karaktären) och hans två medkompanjoner. Jag tyckte om karaktärerna i början, de var helt klockrena, sen vette tusan vad som hände, det är trevligt med karaktärsutveckling men jag tycker Harry mot slutet fick en aning för mycket pms-chocker och aggressioner över allt och alla, vilket blivit en smula drygt. Ron har förvandlats till känslosam emo och Hermione är typ besserwisser. *Suck*
Det finns dock karaktärer jag i början skydde och snarare nu avgudar, för att nämna några, typ Draco, Kreacher, Snape, Bellatrix... (nej, Vol*host*mort är inte med här)
För att inte tala om de som i princip varit oförändrat omtyckta, Hagrid, Luna, m.fl...
Avslutningsvis, feta hyllningar till Severus Snape, vi saknar dig!
Kommentarer! !)#(!=)(#!#
Men för i helsefyr, skriv kommentarer, hur ska jag veta att någon läser bloggen om ni inget skriver. Duh, känns som att titta in i en öken...
söndag, juli 13, 2008
Tankar om Tobias Bjarneby och äventyret i Huddinge
Jag trodde denna dag skulle bli som andra dagar, jag vaknar upp (valmar är ett intressant ord), kollar på morgonsoffan och gör något, men en kompis hade "inflyttningsfest" så tänkte åka dit, så drog iväg runt 3 tiden (kom inte iväg helt förrän halv fyra då personalen på postcentret här nere var n00bs så det tog evigheter att få iväg mitt paket jag skulle passa på att skicka). Lyckades hitta fram tillslut efter en massa väldans hit och dit. Vart en del tv-spelande och annat skoj, sen vid midnatt så var det dags att ge sig avåt hemmet igen. Hade ju tagit mig dit på cykel dumt nog så i mörkret skulle jag tillbaka den vägen.
Kom till Stuvsta, och så skogsvägen som går längs med tågspåret, men av någon anledning hade ljusspåret gått i kras så... det var kolmörkt. Ville verkligen inte ge mig in i det där så cyklade tillbaka till Stuvsta station. Nu hade jag att välja på att antingen cykla hem via Fruängen, eller ta sista tåget från stationen. Som tur var satt ingen i spärren så kunde lungt gå på utan att behöva köpa biljett. Men sen passerade klockan avgångstid (01:05), inget tåg kom. Tillslut försvann avgångstiden från informationsskärmen och nästa avgångstid 05:50 stod högst upp på listan... Efter ett tag hörde jag någon säga att tåget var en halvtimme sent, så gick och satte mig inne i värmen så länge, spärrvakten fortfarande lika frånvarande. Där stod en engelsk turist, som jag hjälpte få fram tidningar ur återvinningsbehållaren i. Senare kom även en väktare som skulle bomma igen stationen, men tillslut dök tåget upp, runt 01:38. Kom till Älvsjö och kunde lugnt cykla hem den sista biten.
Satte mig ner och surfade lite för att avreagera mig från kvällen, och upptäckte plötsligt Tobias Bjarneby, en riktig gammal barndomsidol (om än kanske fortfarande). Fast han har typ fått värsta solbrännan och skägget sen jag såg honom på bild sist. Jag har faktiskt pratat med karln i telefon en gång, under den tid då han fortfarande jobbade på Superplay. Då undrade jag var de gamla Zelda och Mario-serierna som gick i Nintendomagasinet (han var chefredaktör där ett tag innan tidningen i princip ersattes av Superpower (nu: Superplay)) tog vägen.
På något sätt känns han sådär riktigt förknippat med min bild av Nintendo, en sån där lite äldre person som är hip och häftig fastän han spelar tv-spel, en typ vad man ska kalla det, ur samhällets ögon "ofarlig spelnörd" eller kanske "innenörd", i varje fall är han tillräckligt cool för att vinna min respekt. Skulle inte ha något emot att träffa karln (och kanske dejta, bara för att :P (nej jag är straight, få inga idéer...)), jamenar, han gillar ju både Zelda och Nintendo precis som jag. På senare år har jag insett att det är två ting jag förmodligen kommer tycka om lika mycket som ens syskon vad som än händer. Ungefär därför kom jag fram till att tatuera in just Trekraften på axeln, den liksom passar där (bild kommer). Visst, hade kunnat ha den på handleden, precis som i spelen, men det blir lite för.. extremt. Syrran fick mig nästan att vilja pierca mig typ någonstans, men eftersom jag ska jobba i vården får man inte ha sånt på sig, tyvärr.
Skulle ärligt talat kunna sitta och prata om Zelda-spelen i evigheter, ärligt talat, så för att inte den här bloggservern ska översvämmas av konstiga vinklar på hur man kan se Zelda-spelen m.m. så.. bryter vi nog här. Tack och godnatt för denna gång!
fredag, juli 11, 2008
Go go Ackman!
Ja, ni som alltid undrat vem farao är Ackman, ni ska nu få veta. Han dök först upp för mig i en gammal Superplay tidning (på den tiden Tobias Bjarneby fortfarande huserade här). Sen har han bara funnits kvar, just den där meningen ni ser i rubriken, och så där lagom trevligt har den alltid funnits i bakhuvudet, tills den en dag ploppade fram helt sonika. Har dock varken spelat spelet i fråga eller ägt det så... men jag hoppas det är bra. I varje fall en BILD!
måndag, juni 23, 2008
söndag, juni 22, 2008
Grannar och granar å sido
För ett par år sedan läser jag en liten notis på framsidan i Metro (Stockholms gratistidning som bl.a. bidrar till ökad risk av grillfest i tunnelbanan (grillfest var för övrigt ett ord min gamla mattelärare använde för att benämna när vi skulle ha prov)) att man inte skulle slänga ut grannen på marken, med en bild under på en ganska ful och risig gran. Är det så vi benämner våra grannar? Ser de ut som granar allihopa? Var tvungen att saxa en konversation från dagens kväll:
Stormbyar says:
<---- fu="" kung="" span="">
FREE FREDRIK STRAGE says:
Kung pju
Stormbyar says:
soz, jag står borta p åandrasidanrummet
FREE FREDRIK STRAGE says:
SHITSHITSHIT
Stormbyar says:
okej, kan du slå ner mig granne och be dem sluta smälla i dörren?
FREE FREDRIK STRAGE says:
Jag slår gärna ner folks grannar.
Tror det är dags att bilda en klubb typ "Grannar mot Grannar" eller varför inte ett spel? Neighbour Fight II Turbo Ultra EX.
Förresten, jag kan TEKKENSPRÅK!
Over and out! \_/>_< \_/
Stormbyar says:
<---- fu="" kung="" span="">
FREE FREDRIK STRAGE says:
Kung pju
Stormbyar says:
soz, jag står borta p åandrasidanrummet
FREE FREDRIK STRAGE says:
SHITSHITSHIT
Stormbyar says:
okej, kan du slå ner mig granne och be dem sluta smälla i dörren?
FREE FREDRIK STRAGE says:
Jag slår gärna ner folks grannar.
Tror det är dags att bilda en klubb typ "Grannar mot Grannar" eller varför inte ett spel? Neighbour Fight II Turbo Ultra EX.
Förresten, jag kan TEKKENSPRÅK!
Over and out! \_/>_< \_/
tisdag, april 15, 2008
Tack för att ni finns.
Det värsta jag vet med inlägg är att man alltid måste inleda dem med något. Nej, nu går vi rakt på sak. Jag har bara insett, de senaste dagarna hur mycket en god vän kan betyda, och därav måste flera goda vänner betyda väldigt mycket. Vill med andra ord bara säga, tack för att ni finns, ni vet vilka ni är, så ta åt er.
Och förresten, inlägg 100.
Och förresten, inlägg 100.
torsdag, februari 28, 2008
Känslan av maktlöshet
Känslan av att se någon försvinna ur dina armar,
känslan av gruppen som beslutar något utan att man blir tillfrågad,
känslan av att oro,
känslan av att tvingas kvar på en plats när man helst vill vara någon annanstans,
känslan av besvikelse,
känslan av okunskap,
känslan av att inte veta,
känslan av att någon kanske försvunnit föralltid,
känslan av tåg som stannat mitt i tunneln,
känslan av att stå i kö,
känslan av att inte våga,
känslan av rädsla,
känslan av att inte få tycka om,
känslan av att tvingas hata,
känslan av osäkerhet,
känslan av förvirring,
känslan av maktlöshet...
känslan av gruppen som beslutar något utan att man blir tillfrågad,
känslan av att oro,
känslan av att tvingas kvar på en plats när man helst vill vara någon annanstans,
känslan av besvikelse,
känslan av okunskap,
känslan av att inte veta,
känslan av att någon kanske försvunnit föralltid,
känslan av tåg som stannat mitt i tunneln,
känslan av att stå i kö,
känslan av att inte våga,
känslan av rädsla,
känslan av att inte få tycka om,
känslan av att tvingas hata,
känslan av osäkerhet,
känslan av förvirring,
känslan av maktlöshet...
Grevens gåva
Det var en dyster morgon i Solista. Regnet låg tungt över marken, piskade mot taken och forsade som vattenfall över de öppna fälten. Ingen vågade sig ut, för de visste alla vad som var på gång. I åratal hade de väntat på att ännu en av dessa dagar skulle komma, en sån dag som var så nära domedagen man kunde komma. Och den kom ofta, alltför ofta.
"HAN ÄR PÅ VÄG!", vrålade någon och smällde igen porten till sitt hus. Ett skramlande hördes inifrån, sedan vart det lika tyst igen.
Åska började mullra och dåna i bakgrunden. Långt bort såg man så plötsligt en skuggbild av en häst med vad som till synes såg ut som en storvuxen man på dess rygg. Himlen lyste upp och åskan vrålade av hat utöver staden. Mannen red sakta in i staden och betraktade de tomma gatorna, de tysta husen, de mängder av ögon som i sin iver att se vad som pågick sneglade ut genom första möjliga glugg.
Mannen log ett ohyggligt leende, samtidigt som åskan dånade ner bakom honom. Bakom honom hängde något insvept i en massa tygstycken, fastsurrat kring hästen. Han vände sig om och ryckte loss detta något från hästen och slängde det våldsamt mot marken. Sedan skrattade han, och red vidare, ut ur staden, men när han nästan var vid andra sidan, så tvärstannade han och vände på hästen inför en full galopp rakt mot det ting hand nyss kastat på marken. Han grep tag i sitt svärd, och svingade det tvärs över tingesten så att tygstyckena delade på sig, sedan försvann han skrattandes ur staden, ackompanjerat av åskans mullrande, och regnet som piskade mot väggarna.
Tygstyckena gled ner och landade på marken. Nu visade det sig vad som hade legat inbäddat i detta. En ung flicka låg där nu helt orörlig, kortvuxen men såg ändå ut att vara bra mycket äldre än man kunde tro. Hon hade mörkt kortvuxet hår och var klädd i ytterst vackra kläder, men vilka hade blivit söndertrasade av någon anledning.
Tystnaden var till synes evig, men det dröjde inte länge förrän människorna i staden smällde upp sina portar, fönster och traskade ut på gatorna igen. Regnet var plötsligt som bortblåst, åskan likaså. Ett par stycken vågade sig fram till flickan som låg på marken, men ingen verkade våga göra något. Det dröjde en lång stund innan en liten pojke tillslut böjde sig fram och vidrörde henne. Han flög tillbaka som ett skott, som om självaste blixten slagit ner i honom.
"Vad är det min pojk?", sa hans far förskräckt.
"D-det varmt", stammade pojken fram.
"Varmt?" Fadern skrattade "Äh, inte ska du väl bli rädd för varmt! Nu ska jag visa dig att det inte är så farligt med varmt!"
Han sträckte ut sin hand och vidrörde flickan men flög lika förskräckt tillbaka.
"Vid undergångens skapelse, hon är förhäxad! Greven har lämnat oss en demon!"
Folk såg panikslagna ut och sprang iväg in i sina hus och försvann. Men det var ett par som inte verkade övertygade, en grupp som vanligen höll på med trolldom, och som var de enda som vågade trotsa denna förhatlige greve som tydligen lämnat något så ondskefullt. En av dem, en äldre kvinna bad några att hämta ett par filtar. Hon fick hjälp att linda in sina armar i dem och böjde sig sedan ner för att lyfta upp flickan.
Folk såg förskräckt på genom sina fönster och tänkte väl att detta inte kunde sluta väl. Men inget allvarligt skedde. Kvinnan ryckte förvisso till lite men inte lika förfärligt som de tidigare hade gjort vid beröring. Det syntes dock att hon svettades avsevärt. Flickan tycktes avge enorma mängder värme av någon anledning.
De tog in henne i ett rum där en slags doktor satt. De konstaterade att hon hade skyhög feber, men kom samtidigt fram till att hennes kroppstemperatur skiljde sig markant från deras egen.
"Hon kan inte komma från vår värld", sa doktorn.
"Ska vi, förkasta henne?", undrade någon tvekande.
"Nej! Hon stannar här", sa kvinnan från tidigare. "Det är något speciellt med den här flickan, jag känner det inom mig. Tills dess vi rett ut det så ska hon förbli här"
"Men de övriga kommer att börja undra.."
"Så låt de undra!" Kvinnan vände sig mot doktorn "Kan du bota hennes feber?"
"Det kommer ta sin tid, men hon blir säkert på benen inom någon vecka"
Alla tittade på varandra, sedan satte doktorn igång med någon slags läkeprocedur och medicinering.
"Gå nu ut är ni snälla", sa doktorn. "Hon kommer behöva mycket vila och lugn och ro, så det blir bäst om hon stannar hos någon av er som bor i utkanten... Topana, du verkar manad ser jag?
Kvinnan från tidigare, som tydligen hette Topana svarade.
"Det blir nog bäst så"
"Då får du veta när du kan hämta henne senare", sa doktorn.
-------
En bra bit därifrån befann sig vår namnlöse hjälte på väg mot norr, eller åtminståne det som kändes som norr för honom. Han hade förvisso lärt sig att solen går upp i öster, så den logiken hade ju betytt att han vid soluppgången skulle haft solen till höger. Men hur tusan skulle man göra här, där det faktiskt fanns tre solar, var och en som gick upp från olika håll.
Vilket fall så gick han och gick och gick och gick och gick och gick och gick och gick. Och det var ungefär vad som hände de kommande dagarna. Förvisso vilade han ju såklart också, men det var inget intressant.
En vacker dag var han dock framme i byn Norrflodh, fast där fick han otroligt nog veta att Norrflodh helt enkelt var namnet på något helt annat än en vindriktning. Han hade hamnat långt sydväst i förhållande till ninjornas dal, helt otroligt. Men nu var det då dags att äntligen leta efter de beryktade häxorna. Och det mina vänner får ni höra nästa gång...
Fortsättning följer...
"HAN ÄR PÅ VÄG!", vrålade någon och smällde igen porten till sitt hus. Ett skramlande hördes inifrån, sedan vart det lika tyst igen.
Åska började mullra och dåna i bakgrunden. Långt bort såg man så plötsligt en skuggbild av en häst med vad som till synes såg ut som en storvuxen man på dess rygg. Himlen lyste upp och åskan vrålade av hat utöver staden. Mannen red sakta in i staden och betraktade de tomma gatorna, de tysta husen, de mängder av ögon som i sin iver att se vad som pågick sneglade ut genom första möjliga glugg.
Mannen log ett ohyggligt leende, samtidigt som åskan dånade ner bakom honom. Bakom honom hängde något insvept i en massa tygstycken, fastsurrat kring hästen. Han vände sig om och ryckte loss detta något från hästen och slängde det våldsamt mot marken. Sedan skrattade han, och red vidare, ut ur staden, men när han nästan var vid andra sidan, så tvärstannade han och vände på hästen inför en full galopp rakt mot det ting hand nyss kastat på marken. Han grep tag i sitt svärd, och svingade det tvärs över tingesten så att tygstyckena delade på sig, sedan försvann han skrattandes ur staden, ackompanjerat av åskans mullrande, och regnet som piskade mot väggarna.
Tygstyckena gled ner och landade på marken. Nu visade det sig vad som hade legat inbäddat i detta. En ung flicka låg där nu helt orörlig, kortvuxen men såg ändå ut att vara bra mycket äldre än man kunde tro. Hon hade mörkt kortvuxet hår och var klädd i ytterst vackra kläder, men vilka hade blivit söndertrasade av någon anledning.
Tystnaden var till synes evig, men det dröjde inte länge förrän människorna i staden smällde upp sina portar, fönster och traskade ut på gatorna igen. Regnet var plötsligt som bortblåst, åskan likaså. Ett par stycken vågade sig fram till flickan som låg på marken, men ingen verkade våga göra något. Det dröjde en lång stund innan en liten pojke tillslut böjde sig fram och vidrörde henne. Han flög tillbaka som ett skott, som om självaste blixten slagit ner i honom.
"Vad är det min pojk?", sa hans far förskräckt.
"D-det varmt", stammade pojken fram.
"Varmt?" Fadern skrattade "Äh, inte ska du väl bli rädd för varmt! Nu ska jag visa dig att det inte är så farligt med varmt!"
Han sträckte ut sin hand och vidrörde flickan men flög lika förskräckt tillbaka.
"Vid undergångens skapelse, hon är förhäxad! Greven har lämnat oss en demon!"
Folk såg panikslagna ut och sprang iväg in i sina hus och försvann. Men det var ett par som inte verkade övertygade, en grupp som vanligen höll på med trolldom, och som var de enda som vågade trotsa denna förhatlige greve som tydligen lämnat något så ondskefullt. En av dem, en äldre kvinna bad några att hämta ett par filtar. Hon fick hjälp att linda in sina armar i dem och böjde sig sedan ner för att lyfta upp flickan.
Folk såg förskräckt på genom sina fönster och tänkte väl att detta inte kunde sluta väl. Men inget allvarligt skedde. Kvinnan ryckte förvisso till lite men inte lika förfärligt som de tidigare hade gjort vid beröring. Det syntes dock att hon svettades avsevärt. Flickan tycktes avge enorma mängder värme av någon anledning.
De tog in henne i ett rum där en slags doktor satt. De konstaterade att hon hade skyhög feber, men kom samtidigt fram till att hennes kroppstemperatur skiljde sig markant från deras egen.
"Hon kan inte komma från vår värld", sa doktorn.
"Ska vi, förkasta henne?", undrade någon tvekande.
"Nej! Hon stannar här", sa kvinnan från tidigare. "Det är något speciellt med den här flickan, jag känner det inom mig. Tills dess vi rett ut det så ska hon förbli här"
"Men de övriga kommer att börja undra.."
"Så låt de undra!" Kvinnan vände sig mot doktorn "Kan du bota hennes feber?"
"Det kommer ta sin tid, men hon blir säkert på benen inom någon vecka"
Alla tittade på varandra, sedan satte doktorn igång med någon slags läkeprocedur och medicinering.
"Gå nu ut är ni snälla", sa doktorn. "Hon kommer behöva mycket vila och lugn och ro, så det blir bäst om hon stannar hos någon av er som bor i utkanten... Topana, du verkar manad ser jag?
Kvinnan från tidigare, som tydligen hette Topana svarade.
"Det blir nog bäst så"
"Då får du veta när du kan hämta henne senare", sa doktorn.
-------
En bra bit därifrån befann sig vår namnlöse hjälte på väg mot norr, eller åtminståne det som kändes som norr för honom. Han hade förvisso lärt sig att solen går upp i öster, så den logiken hade ju betytt att han vid soluppgången skulle haft solen till höger. Men hur tusan skulle man göra här, där det faktiskt fanns tre solar, var och en som gick upp från olika håll.
Vilket fall så gick han och gick och gick och gick och gick och gick och gick och gick. Och det var ungefär vad som hände de kommande dagarna. Förvisso vilade han ju såklart också, men det var inget intressant.
En vacker dag var han dock framme i byn Norrflodh, fast där fick han otroligt nog veta att Norrflodh helt enkelt var namnet på något helt annat än en vindriktning. Han hade hamnat långt sydväst i förhållande till ninjornas dal, helt otroligt. Men nu var det då dags att äntligen leta efter de beryktade häxorna. Och det mina vänner får ni höra nästa gång...
Fortsättning följer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)