Legenden om häxorna i Norrflodh

Sist vi lämnade vår namnlöse hjälte för sisådär över ett halvår sedan blev han ledd till ninjornas dal där helt oväntat deras ärkefiender piraterna anföll. Utan deras hemliga vapen - sina elgitarrerer - verkade striden redan förlorad.

Det dröjde inte länge innan ninjornas dal var fylld med pirater. De vällde in från alla möjliga håll. Beväpnade till fingerspetsarna. Alla ninjor slogs förgäves så gott de kunde men blev tillslut övermannade, och fick till sin fasa erkänna sitt nederlag.
Den namnlöse hjälten och den ninja som tidigare räddat honom ur ett tidigare bekymmersamt tillfälle stod långt bak i gruppen av de ninjor som nu stod som piraternas krigsfångar.
Långt bort såg de hur en lång skäggbeklädd man klev fram ur massan av pirater som stod samlade med vapnen hotfullt riktade mot ninjorna. Mannen saknade båda sina händer, istället satt två järnklor på deras plats. Han tittade tyst över området, över sina mannar, över sina fångar, och gjorde ett förskräckligt leende.
Men när han log, var det inte tänder man såg.. de var utbytta mot knivspetsar. Ett fruktansvärt bländande sken kom från hans mun när solen reflekterade sig i de sylvassa knivarna.

"God afton mina ovänner", fräste mannen. "Jag är kapten Huggtand, och ni är numer mina nya slavar. Tyvärr tillåter jag inga nej-sägare här, så vill ni behålla ert huvud på kroppen är det säkrast att ni... lyder"
Ett fruktansvärt kackel följde bland ninjorna. Huggtand flinade elakt men sa ingenting ungefär som om han helt väntat sig reaktionerna.
Den namnlösehjälten stod och tyst konfererade med den okände ninjan.
"Hur ska jag ta mig till häxorna nu tro?", viskade han
"Det finns en lönndörr, stor nog för två. Vi smyger iväg genast så ska jag leda dig dit"
De båda smög försiktigt iväg bort mot en buske i närheten. Ninjan tryckte på en närliggande sten och en dörr öppnades under busken.
"Fort ner", viskade ninjan.
Men så fort hjälten hade hoppat ner, dök en pirat upp och högg tag i ninjan.
"VAD IN I SJÄLVASTE ?!"
"SPRING!", skrek ninjan.
Hjälten sprang allt vad han orkade, så fort att han kände förskräcklig blodsmak i munnen. Han hörde dock ingen som verkade springa efter honom. Han blev orolig för vad som hänt ninjan och sprang försiktigt tillbaka och kikade upp genom dörröppningen. Där möttes han dock av en förskräcklig syn. Ninjan som precis hjälpt honom avrättades mitt framför ögonen på honom.
Han kände sig yr, illamående, förargad, ville nästan springa upp och göra något riktigt vidrigt, otäckt, obeskrivligt mot piraterna... Men han insåg att det var lönlöst...
Han måste ta sig vidare, hur svårt det än var.
När han så kom längre bort svor han att han en dag skulle hämnas den okände ninjan till varje pris. När än det skulle ske.
Nu var dock målet att ta sig till häxorna i norr.
Hur, det hade han ingen aning om, men det... får vi se i nästa del.. Och då får vi även veta hur det gått för prinsessan Yrvig.

Fortsättning följer...

Dagen då Arlanda blev vitt, eller, "fan vad kallt det blev"

Det började en morgon, tidigt i ottan. Det var mörkt, förjävligt jäkla mörkt, överallt, utom just i det där förbannade tåget, ljus som att gå rakt in i solen, värre än den där bussen som hade värsta inbyggd strobelight i taket. Herregud vad drygt. Och så kommer man där, förbi grinden där vakten som alltid är så seriös just idag var tvungen att jobba. På vägen möts man av vrålet från startande snöröjningsmaskiner (läs: monster), helt kaikolini, stora som jättar, inte vill man möta en sån där i en mörk gränd precis. Vår vanliga lilla gångväg hade naturligtvis som resten av området inte sandats, vilket innebar en väldigt hal åktur till kontoret.
Sedan var det bilarna då. Igenfrusna fönsterrutor och sikt som var lika med noll, puttra fram i 10 blås, jippi. Containerluckor som fick med våld öppnas våldsamt för att få bort all is som klistrat igen luckorna... Suck, och det här var bara början. Resten får fantiseras om. Men det var inte kul vill jag lova.
Snart så kommer dock fortsättningen på historien om den namnlöse hjälten och vad som hände med prinsessan Yrvig. Godnatt.

Dagen då en epok tog slut

Och så kom då dagen, dagen då episod 200 av vår allas Seglarmåne tog slut. En serie som följts av mig minst sedan sekelskiftet i vått och torrt, på tv, dvd, vhs och dajväx. Egentligen skulle jag kunna fylla det här inlägget med sidor av text för att uttrycka mina för stunden dallrande känslor, men det skulle ta orimlig tid att genomföra. Låt mig helt enkelt få säga, underbart.

På väg mot slutet

Avsnitt 197 avslutat. Tiden rinner ikapp. Över 6 år sedan jag tog första spadtaget på månen. Vinden blåser. Regnet faller. Kylan jämrar. Snart är det över. Tyvärr. Alltför nära. Kunde pågått i evigheter. Kunde dragit ut på det mer, men varför. Ändå är det så svårt att avsluta något så enkelt som en tecknad serie.
Ja jag säger då det. Så svårt att jag inte ens vet hur jag ska avsluta det här inlägge... *POFF*

Det är en trappa - RAJD DÖ LAJTNING says:
Länk kommer.

Tala med väggar

Varje dag händer det att jag står helt sonika och talar med en vägg. Helt tyst står den där, säger inget, hur mycket/litet och högt/lågt man än talar. Oftast är man glad att väggen inte tittar på en, för då ser man extra dum ut, ungefär som man sagt årets pinsamhet.
Ett exempel på detta fenomen är bl.a. det jag nyss råkat ut för, väktaren på ersättningsbussen. Jag har förmodligen hälsat och haft mig på typen sedan bussen började köra, och varje gång samma sak, han tittar upp i himlen som om det plötsligt börjat regna. Till slut gav jag upp. Men en dag, typ några veckor sedan så reagerade karln, tills idag, då är det samma skit. Ändå verkar han reagera på hur andra tilltalar honom...
På jobbet kan det vara likadant ibland, vissa personer, tyvärr hamnar man i ett helt lag i 8 timmar med dessa ibland. Det är ungefär som på posten, jag minns bara en tjej som faktiskt spontant tilltalade mig under kvällssorteringen, eller så drömde jag bara.
Så om någon tycker jag är för tyst, kanske skulle ta och spetsa öronen i fortsättningen, så kanske folk hör vad jag säger, eller åtminståne anstränga sig för att vilja höra. Det är inte alla, men ni vet säkert vilka ni är.

Klart slut.

Konsten att överleva i ett hajreservat utan att bita tillbaka

Ja jäklar. Den här bloggen utvecklar sig bara mer och mer till en hatisk hatdagbok mot allt och alla som av någon anledning korsar min väg på fel sida om övergångsstället.
Situationen är denna, man kan tydligen aldrig bli helt nöjd med vad man får nu för tiden. Överallt finns någon form av bortsprungen hajvalp, ett svart får, en grillad ost, eller vad man nu ska kalla det, i detta fallet på mitt jobb. Jag är glad över att ha ett jobb, även om det i sin tur innebär ett flertal dagar av allmän dötid (som borde gått till något bättre). Att jag samtidigt delvis förvandlats till en cynisk, schitzofren, tjatig stressmoj är väl en sak för sig..
Men för att återgå till saken. Jag har kort stubin. Å andra sidan brukar jag försöka hålla nollan (dvs inte gå bärserk så fort stubinen brinner av) i tid och otid. Idag skulle jag prova något nytt, pentra ett Lufthansa-plan. "Kör ut vagnarna till dörren" (märk att dörren kan vara vilken jäkla dörr som helst, flygplansdörr, dörr till plattan, dörr till terminalen...). Så jag kör ut den till dörren, dvs mitt i gaten.
Allt går bra tills jag plötsligt av person (vi kallar henne Yolp) som påpekar nått i stil med att jag gjort fel och att de fått flygvärdinnornas vrede över sig för att jag gjorde "fel" när jag körde ut den i gaten. Person (vi kallar henne Yolp2) hakar på och börjar tjaffsa och skrika, jag säger inget mer än att jag försöker försvara mig med att jag aldrig gjort det tidigare (det var jobbigt nog att försöka lära sig hur och var de förbannade soporna stod och att ens köra vagnen). Innan jag hinner yttra mig dock springer de två ut till bilen och sticker iväg (Yolp och Yolp2 slutar nämligen).
Det som är så förbannat irriterande är hur Yolp alltid ska försöka få hennes aggressiva klagomål (nåns fel är det, nån måste ju ta skiten, jag kan absolut inte leva med skammen att ha gjort fel, så nån gröngöling får ta skiten) att låta som en mer eller mindre vänlig påpekan om hur man kan arbeta på ett bättre sätt ("Nu vet du det iallafall").
Yolp2 är inte precis världens bästa människa heller, känns mer som en avplankad kopia av Akane fast en skadeglad variant. Yolp har tidigare jobbat på ett eget städföretag och verkar därför tro att hon har all rätt att bossa runt mig, trots att vi jobbat där exakt lika länge. Att hon dessutom konstant går omkring och skryter om allt kul som hänt henne (det jag säger verkar typ falla ut genom näsan på typen) och allt hemskt som _hon_ måste stå ut med.
Hade det inte varit för situationen på arbetsmarknaden och att jag i övrigt gillar mitt jobb hade jag förmodligen gett mig av redan innan de två kvarvarande timmarna tog slut.
Jag släpar mig 3 timmar mellan hem och jobb om dagarna, jag släpar kring på andras skit, men hennes kan hon behålla för sig själv.
Jag kan ryta tillbaka, när är frågan, men det kommer, om du nu vågar ryta på mig igen, jävla unge.

Raffaraffa...

Ja då var det midsommar igen, och om det inte vore för att jag dels inte hade något bättre för sig (picnic i regn, nejtack) och att man fick lite extra OB hade jag nog inte jobbat den dagen.
Men sen kommer katastrofernas dagar. ALLT är stängt, biblioteket jag tänkte besöka, museet jag faktiskt hade tid att gå till för ovanlighetens skull, den japanesiska butiken vid rådis, stadshuset, tv-spelsbörsen (nej just ja den finns ju inte längre), webhallen, loppis, han som aldrig är hemma, osv.
Nähäne, och så är man förkyld, när det är sol, cykelväder och allt. Vad tusan ska man hitta på .

Inte blir det bättre av att man måste vara i säng vid 21-tiden för att slippa känna sig som en blyklump på MDorna* imorgon.
Inte blir det bättre av att det är varmt som bara telefonledning ute..
Ja Sakura har det säkert bra uppe i hyllan där det är kallt (I mitt rum är det alltid kallt). Här sitter man och hoppas på en nollspace fläkt att överleva dagen med. Får hoppas den följer med mig imorgon också....


*Flygplanstyp; en avlång sak med motorerna längst bak och ett pentry nästan mitt i kabinen.

En legend går i graven

Teknik Tvspelsbörsen är död. Detta tragiska men ändå lättande beskedet fick jag nu på onsdags morgon. Den avled stilla i sin butik på Klarabergsgatan i centrala Stockholm. Tiotusentals konservativa nostalgiker sörjer denna plötsliga men kanske inte så oväntade händelse. En av 90-talets största legender har nu försvunnit hamnat på andra sidan brandväggen. Många minns denna rörelse som en del i den på 90-talet enorma begagnathandeln av data- och tv-spel som under många år fick kämpa hårt för sin överlevnad mot dåvarande Nintendo-monopoljätten Bergsala AB.
Sedan lågprisbutiker såsom Webhallen tagit över marknaden och många second hand-butiker har sökt sig till näthandeln har konkurrensen tagit i överhand vilket i sin tur lett till Tvspelsbörsens oundvikliga undergång.
Många minns än Tvspelsbörsens storhetstid när de ännu hade en butik kring Skanstull i södra Stockholm. Deras speciella pricksystem för prismärkning förblev väldigt speciellt fram tills de skrapade bort den konservativa yta de haft och satte dit "riktiga" prislappar på spelen istället.
Vart begagnathandeln är på väg i dagens dato är ännu osäkert, men förhoppningsvis lutar det inte åt framtida monopolisering av marknaden såsom många andra handelsbolag tycks luta åt idag.

Pelle Penna, Netro

Hemma igen

Nu har drygt en vecka gått sen jag tänkte skriva ett inlägg att jag kommit hem igen. Har i vilket fall varit iväg och rest i Rumänien med en grupp på 14 andra pensionärer m.m. Vart en massa supande (nej jag drack inte) och jobbiga vägar i minibuss (jösses).
Igår kväll (natt) satt jag och kollade på typ första mangafilmen på tre veckor. Varför? Jag typ jobbar för mycket. Varför? Jo SAS strejkar, och jag får inget jobb. *Suck* Sitta hemma och uggla.
Igår såg jag då Alkoholistfamiljen (äks. Apelsingatan), varpå jag stöter på en scen där Madoka gladeligen bjuder in unge Kazuya i duschen. Är det nått typ japanskt beteende? Tycker folk ter sig så generade så fort en kille kliver in i samma rum annars... F.ö. förstår jag inte vad i hela friden den röda tråden i serien är. Det känns som typ Urusei Yatsura, saker händer och sen i nästa avsnitt har de aldrig hänt. Jag har tappat räkningen för hur många gånger Hikaru fått sitt hjärta krossat serien igenom...
Ja jösses pasta

Moahahahahahahahahahahahahaha

Jag är så nöjd, de missade tåget, bara för att jag envisades med att inte ta mig längre in i tåget, för att nån bylöpp stod mitt ivägen. Och inte kom den där sura tanten förbi mig nerför trappan, sååååå nöjd, så ägda ni blev, jädra Stockholmare som tror att ni får som ni vill bara ni sträcker ut väskan genom dörren.
Låt bli min sfär, håll er så jäkla undan och be bloody quiet.

Tack.

Död åt SL

Jag blir så förbaskad, först missar jag bussen, trotts att jag kutar viftandes med kortet i handen sticker bussen iväg som går en gång i halvtimmen, skulle han ha sin rast eller? Tåget är sent, och missar nästa buss precis. När jag ska planera en alternativ väg finns det ingen karta, utan en minimal otydbar karta över Stockholms län, jahaja, jag vet att jag är nånstans på den där pricken som ev. liknar ett sandkorn. På SL-center har de ingen aning utan ger mig bara en nersupen karta från tidigt 00-tal, tack, bra där, och enligt den går 141.an fortfarande utanför huset.

Dagen då världen blev ett

Det var redan när jag kom till Japan som jag insåg hurpass läskigt påverkade omvärlden blivit av västvärldens trender, kläder, kroppsspråk och för att inte tala om rutiner. Jag tittar i bakgrunden på en bild från afrika där ett flertal infödda personer går klädda i sånt man normalt ser i skyltfönstren nere vid Plattan, då talar jag inte om att personerna i frågan om skulle vara nerbantade till pinnar, utan det är själva kläderna som känns väldigt västerländskt. Naturligtvis är det upp till var människa att avgöra om de vill gå klädda i jeans, cykelbyxor eller vad det nu kan tänkas vara. Vad jag menar är att det känns som om mycket påverkats av just västvärlden, och sällan tvärtom. Beror detta på ett medvetet tvång som kristna purister gjorde på medeltiden eller ett spontant "jag-vill-vara-västerländsk"-syndrom?

Problemet med många människor är just det där att vara som alla andra, modeflugor, att ha samma "inne"-skor, samma tråkiga kavaj som alla andra i sin trapp och dessutom klippa sig som varenda kotte på Stureplan redan gjort. Följer man inte detta så blir man utstött, på ett eller annat sätt. Det är likväl på nätforum...
"Jag ser att du läser Expressen, därför får inte du vara med".
Osv...
Vad jag frågar mig är mer eller mindre, varför?
Vad är det som är så häftigt att vara som alla andra? Vågar ingen vara sig själv? Är det för att kunna identifera sig med eller bli accepterad av en entyckande grupp eller vadå?

Personligen går jag runt i mina vanliga svarta kläder, färgar mitt hår svart, lila, grönt, gult, eller vad f*n jag vill. Jag är bara så trött på skiten. När damen i luren på glasögonaffären sa "det är inne med tjocka bågar" höll jag nästan på att smälla på luren (men eftersom det är emot min natur så...)
Vill jag ha knallrosa bågar så fine, vill jag bo i Krusbärsholm så fine, vill jag köra en smurfgrönlackad audi så fine, men så skit i det, det är mitt problem, inte ditt.
Jag bryr mig inte om dig random person 31 som måste ha den där Fila-jackan, så länge du inte bryr dig om min Musse Pigg-jacka. Jag gråter nästan av att se folket på emotrappan på plattan, så annorlunda, så ovanligt, så udda, så häftigt...

Jag tror f*n jag ska bli svartrockare, precis som hon i den där boken, hon är min idol, min själsfrände. Hade gärna brevat om hon inte varit fiktiv. Fasen vad underbart det vore... *Suck*
Jag önskar jag vore en fiktiv karaktär, och kunde gifta mig med andra fiktiva typer, fast å andra sidan vill jag inte gifta mig, det är sånt där överdrivet tjaffs. Å andra sidan vore det inte helt fel att bli av Ami-chan och springa på äventyr i nån noll-space jungel.
Får drömma lite till, och kanske födas som en japan i nästa liv, eller varför inte en delfin, de vet iaf när vogonerna kommer...

Dräggel, stan é full av dräggel..

Asså jag blir så trött på folk, dessa j*vla cyklister som inte vet vad som är höger eller vänster...

Dropp... dropp... dropp...

... sa mannen om kranen.

Jag tänker inte klaga på vädret, för det vet jag att jag kommer få äta upp. Däremot att grannen har mage att jäklas med en klockan halv sju på morgonen. Enda sedan jag yrvaket besökte badrummet tills jag gick en halvtimme senare stod någon ovanför och smattrade med jag vet inte vad i golvet. "Smatter... smatter... smatter..." Tänk er själva, en så liten sak kan blir så otroligt irriterande, jamenar, om man skulle samla ihop alla dessa smattranden i en ask och slänga ut dem, tänk vilket vrål det skulle bli, ungefär som att försöka välta berg.
Jag är nog inte ensam om att ha det, ty jag vet att minst två personer på denna jord har det, nämligen kort stubin. Jag skulle säkert palla med ett smatter ibland. Runt lunchtid är det dock värst, jag vet inte om det är hissen som landar på spontan våning (den hörs, tro mig), eller om grannen smäller igen en dörr, eller om grannen smäller ner en låda på golvet. Frågar man så får man typ höra att "jag var tvungen att dansa..", måste va en riktigt våldsam dans isf...

I Metro ska man tydligen försöka på sig att ragga på bussen, låter riktigt hett, kanske man skulle prova på någon gång, iförd värsta cosplay-dräkt eller nått, kanske Sakuras chockrosa catsuit O.o. Tror jag börjar tappa här...

God morgon Stockholmare.. Må ni dö i eviga skrattplågor.. *Suck*

När Morga kom till stan

Ja då satt man här igen, mitt ute i värsta förorten, alltid lika jäkla roligt. Nog för att jag brukar klara av det mesta en tidig måndagsmorgon trots att jag alltid är lika trög i huvudet. Trots gubben som slänger den där genmanipulerade DN-saken i ansiktet på en vid Aspudden, och trots alla 32 ungar som kutade fram och tillbaka i vagnen fram till Bredäng (var tog personalen vägen?). Men så sitter man här, och hör ett jädrans överljud överallt, ljud ljud ljud, någons telefon ringer, och DÄR, snyt dig människa, argh. Vad trött jag blir.
Sitter och går igenom AMS konstiga intressetest, och förmodligen kommer den informera mig glatt att jag borde jobba med IT...
Börjar låta som Marvin, fasen vad drygt allt blev...

Nischernas återkomst

Jag skulle nästan önska att någon plötsligt fick ett allvarligt fel i huvudet och fick för sig att människan skulle förintas. Farao vad trevlig, jag vill att folk ger f*n i rymden, stanna på denna simpla nerdränkta, dynghög till planet som ni gjort den till och håll tyst. Ja jösses.
Aldrig har jag varit med om maken till opartisk lärobok. I genmanipuleringskapitlet framstår det som att djuren vill bli manipulerade, försökade, undersökta och kartlagda på detta sätt. Och börjar djur göra motstånd, ja då kommer en massa lagförslag eller så kommer försvaret och förintar dem. Och kommer en alien och undersöker människor ja då blir det ett jäkla liv...
Och du Condolezza Rice ... jag vet var din brevlåda bor ...

Våren är kommen

Jahaja då var det typ slut på vintern och våren är igång. Som alltid tror alla svenskar att det är 20 grader och tar av sig alla kläder så man själv ser helt kokobäng ut bara för att man inga andra jackor har. Alltid lika förbannat svårt att välja rätt kläder, att gå i vinternjackan är nog ingen höjdare, dels för att jag tydligen drar på mig allt för mycket uppmärksamhet ("öh, var kom isberget ifrån?") och dels för att jag nästan drog på mig feber häromdagen bara för att det var så varmt.
Min andra jacka då? Eh, den är typ byggd för 10 plus minst. Om man dessutom har den i kombination med mössa och halsduk plus vantar ser man inte kul ut. ("vafan, han har mössa, kommer han från Island eller?"). Ja jag har mössa, låt mig ha min mössa, jag är ingen galen rappare för det, jag försöker inte se ut som jag vill kaxa upp mig, jag vill bara ha min mössa, punkt slut. Och jag tänker ha halsduk också, för jag orkar inte bli förkyld mer. Vänta åtminståne minst 7 månader (gärna mer, eller helst aldrig).
Nu ska jag ta mig ut, på balkongen var det typ varmt, jag kan säkert steka ägg på den (förutsatt att ägget inte går ut innan hösten), och det är på tok för varmt för min stora jädrans jacka från panikköping. Men varför... varför kan det inte bara bli POFF smällkallt eller kokhett på en dag? Skulle vara så vansinnigt mycket enklare.
Man kanske skulle flytta till ekvatorn, varmt året om, inga årstider att bry sig om, varken sommar eller vinter, bara allmänt sol. Visste ni förresten att på nordpolen kan det vara kolmörkt i flera månader på vintrarna. Värsta ballt, tänk vad mycket vampyrer det lär finnas där...

Eniro - Vi vet var du bor!

Och så var det då fredag igen. Alla dessa förbannade fredagar. Som alltid döljer den nästa hurhäliska vecka med något skynke som i folkmun kallas helg. Helg ja, då folk brukar sova till typ tolv, och på söndagen inse att "jädrar, jag ska upp om fem timmar och är fortfarande klarvaken". Ty jag läro förhoppningsvis slippa detta då jag tycks tvärvakna kl sju varenda morgon, något som uppenbarligen tvärmördat min normala sömnrytm då jag inte helt oväntat bestraffats av ondskans makter (säkert nån hög (höhöhöhh... jag är hö....hö hö h....höööööög) politiker som bossar över helgen) och möts av förskräckelsen vid morgonens ansiktstvätt med en rinnande flod av rött vatten. Jag har verkligen inte läst någon läbbigt avklädd tidning de senaste timmarna innan och defenitivt inte sett något väldigt avklätt i badrummet.
Jag är bra glad att detta aldrig inträffade i Japan. Jag fick det en gång spontant i Slussen, i eftermiddagsrusning, cirkus 100 från hemmet. Problemet är att man då måste möta alla dryga södra latin elever som naturligtvis lägger märke till det varpå jag panikslagen kutade in i första bästa butik.
"Hej, får jag låna toaletten?", viftandes med en nerblodad hand...
Klockan är strax efter tio, börjar inse att man kanske borde ha gjort något vettigt de senaste tre timmarna förrutom att äta frukost och glo på den där fult 3d-animerade barnserien på Nickelodeon...
Dags att stiga upp med andra ord, snart är det dags för lunch.
Väl mött gott folk,
Ni som fortfarande bryr er...

Gungstolen är SÅLD!

Men herregösta vilken knölig dag. Upp tidigt, ner för backen, cyklist som cyklar på trottoaren och vägrar flytta på sig (glad att jag inte passade på att harkla mig när bilen körde förbi). Hinner precis med tåget och lyckas få en referens. Men egentligen borde detta betyda nått i stil med att nästa halvan av dagen kommer resultera i totalt vanvridet kaos.
Hell sh*t. Vad gör man... Dags att rensa skafferiet?

Morrhår

Jag måste ha gjort något väldigt ondskefullt om nätterna. Ty jag förstår inte varför folk tycks framstå så onda. Jag har gett er mitt förtronde, jag öppnar dörrar, kliver åt sidan, ler, ändå får jag bara en iskall hand i nacken.
Är det bara jag eller är det nått som har hänt?

Död åt Comhem

Jag blir så lack. Varför. Vaaaaaaaaaaaaaarför? Vad har jag gjort er? Jag hatar er. I tid och evighet. De stal den, min sssöte...

Nya skor

Ja tro det eller ej, jag har typ köpt nya skor, jävligt snygga saker. Trodde aldrig det skulle ske före jag fyllde nått tresiffrigt. Men ty oturen förband sig och gav mig en gapande högerfot (och en förkylning). Nu ska man väl ut i ovädret och hoppas att greppet inte försvinner.

Vägen till ninjornas dal

Senast vi lämnade den namnlöse hjälten blev han i princip indragen i vad som verkade vara ett kollektivt självmord. Med en mystisk ninja föll de båda handlöst mot marken, eller kanske inte.
Ty i de för oss vanliga dödliga finnes alltid dessa världar där allting som inte borde finnas, ske eller sägas faktiskt är av oanständig existens.

De båda hade nämligen fallit ner i ett sånt där mystiskt hål som vi typ hittar på sådär lagom mitt i pannkakan, allt för att inte göra en lång historia kort och undvika onödigt övervåld.

Skrikandes föll de båda genom hålet, ner i en sjö av väldigt otrevligt brunvaniljkrämigt vatten. Men tro så blöjvälj inte att det luktade vanilj, nä snarare mer åt rutten pannbiff med olivsallad doppad i det mest otrevliga man kan tänka sig.
"Tvi", sa ninjan och spottade ut vad denne nu fått i munnen.
Hjälten sa inget men såg ungefär lika äcklad ut, reste sig och hjälpte ninjan upp ur sjön av allmänna otrevligheter.
"Var är vi?", sa han undrande.
"Ingen aning", sa ninjan och rörde sig bortåt från platsen.
Hjälten lunkade efter i mörkret och kände sig fram. När ninjan tyckte han tog för lång tid tog han tag i hjältens arm och drog med honom genom grottan, så snabbt som hjälten nog aldrig vågat sig fram i en tvärmörk grotta.
Efter ett tag tycktes de närma sig något som liknade en öppning. Ivrigt tog de sig igenom den och möttes av något helt oväntat. En stor dal, fylld med grönska, konstiga träd och djur som klättrade omkring överallt. Varmt var det, varmt och fuktigt, och solen var på väg upp vilket gav omgivningen en något slags speciell färgsättning.
Helt oväntat började det dyka upp en massa typer i olikfärgade kläder. Många tycktes tydligt skifta beroende på vilken omgivning de hade kring sig, det tydligaste man såg var deras skuggor, annars kunde man mest ana att det var någon där.
"Äntligen tillbaka ser jag", sa den grönaste av dem.
"Vi hade tur", sa ninjan, men tystnade när han tittade på sina kläder.
"Jo jag ser det", sa en rödklädd.
"Var är vi?", undrade hjälten.
"Jaså minsan, en nykomling", sa den gröne ninjan ock skrockade för sig själv. "Då får jag passa på och välkomna dig till ninjornas dal."
"Kommer du också från utsidan måntro?", undrade den röde ninjan.
"Utsidan?", sa hjälten och såg osäker ut. "Jaså, ja man kan väl inte säga att jag kommer härifrån precis..."
"Vi hade en precis som du som påstod sig komma från någon helt annanstans"
Hjälten lyste upp.
"Berätta mer!", sa han ivrigt.
"Det var en flicka, med trasiga kläder, vacker som en blomma må jag säga."
"Är hon här menar du?"
"Njäe, tyvärr, de tog henne norrut, det är inte säkert nog här, plus att häxorna i norr vet bättre."
"Häxorna i norr..."
"Vi kan hjälpa dig på traven dit, men inte än på ett tag. Vi ligger i strid med pirater just nu, och våra elgitarrer är försvunna."
"Elgitarrer..?"
"Affärshemligheter", sa den gröne ninjan och såg hemlighetsfull ut.
Plötsligt rusade en knallblå ninja förbi och skrek:
"De är här! De är här! Till vapen allesamans, piraterna är här!!!"

Fortsättning följer...

Snö, snö, snö...

Varifrån kommer all denna förbaskade snö? Vågar ju knappt gå ut, skorna läcker (oj va läckert det var ute), Rut, 96 halkar ihjäl sig och bussar krockar. Och inget händer, ja det är tamebalba IKEA's fel. De borde uppfinna bord som sätter P för bilåkandet. Jag antar att all snö är payback för alla avgaser vi skickar upp i ingenstans. Jamen tänk er, glida omkring på ett bord, värsta hett. Kan man ju göra en serie om...

När gatan blev var mans ägo

"Ja jävlar..."
För att citera en karaktär ur Ulf Starks teatermanus som spelades upp en höstkväll i sjuan.

Jag frågar bara, vad är det som är så jättekul med att ta upp hela gatan man går på? Det fenomenet stötte jag minst sagt på innan Götgatan blev gågata. Alltid var det några som envist skulle gå i bredd och sola näsan. Nej men ärligt talat, är folk helt bortblåsta i huvudet?
Jag VILL INTE gå ute bland alla stora elaka bilar, copy cat? Någon fetlack tant hävdade envist att jag skulle cykla på "min" sida på årstabron är jag hänsynsfullt försökte undvika att cykla ner en massa gångtrafikanter, med solen i ögonen. Sen när började folk bry sig om regler du som inte ens hade cykelhjälm? Och var fasen är dina reflexer? Var glad om du klarar hyran med de böter du borde fått.
Det finns förvisso inga regler om att man får eller inte får ta upp hela gatan, däremot finns det två ord; respekt och hänsyn. Visst, jag kan sätta mig ner på gatan och placera upp mitt kokkök och tälta så alla blir spontant nermejade av lastbilar vid omkörningen, men hur snällt är det? (Onda samvetet säger: PAAAAAAAAAAAAAAAAAYBAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!!!!!!!!!!)

Sprängdeg..... PAUSFÅGEL!!!!!!!!!!!! FWUIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!!

Titta där dök min tjejkompis upp på nätet som jag inte pratat med på tre månader.

Folk må undra varför det bara består i evigheters klagan här. Ty om jag lät bli och skrev om blommor och kottar i skogen hade jag förmodligen fått för mig att atombomba hela Götgatan och den där tanten som så förvirrat trodde hon ägde stan idag, för att inte tala om alla som använde signalhornet på bussen i hopp om att jag skulle nollspaca mig bort så att de kunde nacka på personen framför mig vars fel det egentligen var eftersom han inte flyttade på sig när jag försökte släppa fram folk som skulle kliva av...... Ja jösses, länge leve demokratin, den finns ju ändå inte...

??????

Vem ända in i Rotulfs begagnade köttstycken är det som leker med subwåffern mitt i natten?!!?!?!??!

!!!!!!!!!!!

Men det var ett jäkla liv där uppe då då.
TYST!

Varför ska det vara så svårt...

Jag vill ju bara få mitt konto borttaget. Punkt slut. Jag hatar folk som skriver "äh, varför bry sig, låt den bara ligga istället" på frågan att jag vill veta hur jag ska ta bort det. Det känns så jäkla spydigt. Jag har ingen anledning, jag vill bara slippa hålla reda på femtioelva konton överallt, konton som jag inte ens använder, dessutom känns det ohyggligt osäkert att ha information liggandes på servrar man kanske glömmer bort, och sedan gör det ohyggligt svårt att spåra var allt skräp sedan kommer ifrån om tio år.
Ja jösses.... Förstår mig inte på folk ibland.

Tornet bortom alla tvivel

Den namnlöse hjälten vaknade upp i ett fruktansvärt mörker. Han mindes absolut ingenting av vad som hade hänt, bara en ruskig känsla av att han inte var bland vänner. Han försökte resa sig men kände en fruktansvärd smärta i huvudet, och satte sig snabbt ner igen. Det var som om hela rummet flög omkring och vägrade stanna.
Hjälten blundade och försökte tänka på något annat. Det gick efter en till synes evighets tid, men avbröts hastigt av ett otrevligt dunkande någonstans ifrån.
"Opp mied dieg!", skrek en röst som tydligen hade svårt med uttal.
Hjälten stönade och försökte än en gång resa sig, men blev denna gång avbruten av något hårt som träffade honom i magen.
"Et niu!", skrek samma röst varpå en kraftig smäll hördes bortom rummet han befann sig i. Fotsteg hördes som sakta avtog och tillslut tystnade.
Den namnlöse hjälten tog sig mirakulöst upp och plockade upp vad det nu var som givit honom en sån förfärlig magsmärta. Han kände något kallt och kladdigt och slängde genast bort det han höll i. Försiktigt luktade han på handen och smakade lite av det som fastnat. Snabbt spottade han ut det och såg rysligt illamående ut.
Istället försökte han sig på att lokalisera sig i rummet. Det verkade helt tomt då han trots sina försiktighetsåtgärder inget klev på under hela rundvandringen. Tillslut kom han fram till något som liknade ett fönster. Därifrån såg han en stor fullmåne som lyste upp stora delar av området.
Han drömde sig bort och märkte inte hur någon stirrade honom rakt i ögonen.
"Hej på dig du.", sa en okänd röst precis framför honom.
Hjälten ryckte till och lade plötsligt märke till ett par ögon som tittade på honom en halv armlängd ifrån honom, och for skräckslaget tillbaka in i rummet.
"V-vem är du?", stammade han.
"Jag bara tog en sväng förbi här, tyckte du såg lite bortblåst ut"
"Bortblåst? Du skrämde nästan livet ur mig..."
Personen i fråga hoppade ner från fönstret och in i rummet. Något som likade en kortvuxen ninja traskade fram till honom. Ninjan sträckte ut sin hand för att hjälpa honom på fötter igen.
"Kom, vi måste härifrån. Torpa är allt annat än skoningslös."
"M-men.."
Ninjan drog iväg honom mot fönstret. I samma ögonblick for dörren upp. Där stod självaste Greve Torpa med vakter och betraktade den för honom helt oväntade händelsen.
"Vafalls!? Ta fast dem! De får inte lämna detta torn på några som helst villkor!!"
Vakterna rusade mot dem, samtidigt som ninjan drog med hjälten till fönstret.
"Nu eller aldrig", skrek ninjan och drog med honom ut genom öppningen.
Tillsammans föll de båda ut ur tornet och bortom greve Torpas synfält. Han och vakterna trängdes i fönstret och försökte se var de tog vägen, men de var uppenbarligen försvunna...

Fortsättning följer...

"Världen är underbar..."

"Ja verkligen..."
"Världen är underbar..."
"Hördu, har du hakat upp dig?"
"...ibland iaf..."
"Du var mig en pratglad en."
Trevligt att det finns små ljuspunkter i detta eviga nattsvarta mörker...

Dagen då Tiphares återvände..

Det kom som en chock beskedet om vår nye justitieministers glädjebesked att vi ska bli förevigt avlyssnade i myndigheters vinstsyfte. Plötsligt kan du bli av med körkortet för att du råkade säga något i telefon, och vipps fick du inte jobba kvar längre för att du mejlade din kompis om chefens "bajen"strumpor..
Vi träder nu in i en ny era, en era av terrorism, personlighetsspioneri, miljökatastrofer och övervåld. Vi vet alla att de enda terrorister som finns håller till i ett land uppdelade på 50 stater. Jag såg med sorg hur Nordkorea gav efter för jänkarlands förtryck att avskaffa kärnvapen. Jag ser med sorg hur Iran uttalar sig vara ännu ett av dessa förtryckta länder som jänkarland vill få trilla av pinnen i jakt på total världskontroll. Ty visso den kanske inte mest vettiga person sagt detta men president Putin verkar vara en av få som vågat sätta sig emot deras till synes eviga terrorism.
'Vem bryr sig' säger någon, 'har ju varit så här i alla år, orka ändra på det som redan är'.
Tyvärr lär det bli ändring hur man än gör, ändring i värsta fall åt fel håll. Sedan president Bush kom till makten har dussintals oskyldiga människor fått sätta livet till, och han har mage att kräva dit fler som ska offras för vad tusan hans förbannade j*vla ideologi är för något.
Det är vad jag kallar maktmissbruk.

Vad är det som hänt egentligen..?

De har bytt ut BR-Leksaker-gubben!! Ja jäklar, det var som faraos brinnande sköldpaddor. Jag trodde aldrig de skulle sjunka så lågt. Så jädrans lågt. Men nu har det hänt, den tidigare så klassiska BR-Leksaker-maskoten. Istället står där en massa förbaskade ettor och nollor. Jag talar om en 3d-rendrerad figur, jamenar, var tog charmen med cellanimering vägen? Först åt skiten upp Stor & Liten, sedan avlivades rösten (som f.ö. spelades av Annica Smedius), och nu kommer de och avlivar sann trogen cellanimering...
Det är med viss tragik man zappar förbi dagens barnprogram. Björne blir utbytt och låter som en nerdrogad kanin, det visas hjärtlösa serier animerade i nått sunkigt 3.e-parts program och "vad är det fär för jäkla stolpskott?! Var är Arne Weise?!".
Sedan TV4 envist plockade bort Junior för drygt åtta år sen har världen bara fallit utför. Trean började banta ner sitt guld på morgonen, och Cartoon Network fick för sig att ersätta alla program med sunkiga B-serier som Dexter's Lab och Jonny Bravo. Jag saknar verkligen tiden när Claes af Geijerstam hallåade i Cartoon, och då det inte var helt självklart att programmet skulle kunna förstås av alla, (dvs innan allt dubbades).
Jag vill inte kalla mig konservativ, och samtidigt är jag alltifrån liberal. Kanske är det något i min undre värld som slåss för en totalrenovering av tillvaron, och slåss febrilt mot någon annan syn på saken som hellre såg att Arne Weise satt där, år ut och år in, att samma gamle Per-Erik stod och presenterade vädret tills han såg ut som en mer eller mindre Gandalf 2.
Jag har läst nånstans att människor alltid stått skräckslagna inför förändringar. Så varför lades då Junior ner? Och var i helsefyr tog BR-gubben vägen?
Vad är det som hänt egentligen..?

Är det nu man ska sätta på vinterdäcken..

Ja det får jag verkligen hoppas att man inte ens behöver tänka idag. Som de flesta nog vet är det redan sen ett par månader vinterhjulstvång så ut och skotta, ner och kör igång däcken och hoppas på att du kommer längre än 3 meter. Jag insåg just var all snö tagit vägen, den har typ lagrats i nått mystiskt moln som tog ett par månvarv runt jordklotet, och sedan *POFF* satte doktor Grym igång sin maskin som gjorde att Stockholm dränktes i vit snö. Vänta bara, imorgon kommer resten. Var fasen pepparrot är Räddningspatrullen när man behöver dem?... Ja just ja, SVT dumpade dem för typ fjorton år sen... Nu går de väl omkring på gatorna och tigger ost eller vem vet vad. Eller har de gått solo, typ Oskar startar resebyrån "Australian Travelsh!" uttalad med värsta crocodile dundee dealekt. Pärlan blir chefsprogrammerare på Rattle. Piff och Puff de typ.. blir lite tända och gifter sig eller nått. Ett av många sätt på hur man kan se det. Man kan ju säkert också anta att allt sprängdes och Robotnik tog över allt.
Jösses vad jag saknar Sonic. Vill typ plocka fram min gamla Mega Drajv och köra igång det, fast då inser man väl direkt att det spelats allt för många gånger och man redan vet exakt hur man ska spöa boss xyz och ta sig förbi det "omöjliga" hoppet i värld 5. Sonic filmen var en jäkla enorm pinsamhet, det enda som verkar lovande sedan Sonic övergick i den tredje dimensionen är det senast utkomna spelet till, vad var det, Playstation 3? Det enda jag stör mig på är att något som liknar en människa dyker upp ett flertal tillfällen. Tyvärr kopplar jag det alltför gärna till den mindre intressanta Sonic serie som kom upp på trean efter sagan om Domedagsprojektet. Förvisso lär det kännas mer bekvämt för vissa att ha med minst en männsklighet i en serie som annars fylls av antromorfiska allmänheter...

Alla dessa förbaskade j*kla människor

Jag blir ibland bara så jäkla trött på vissa människor. Jag har säkert tagit upp det tidigare, dussintals gånger, alla dessa förbaskade j*kla människor. Min dag var ganska trevlig tills kvällningen då jag halv ont anandes utsattes för indirekt stöld. Någon går väldigt nära brevid mig på väg till tunnelbanespärrarna, när jag vänder mig för att gå in och dra kortet (dessa var av den senaste modellen, dvs de som åker isär) tvärstannar personen och ställer sig bakom mig, när jag går in försöker hon på något iskallt vidrigt sätt smita igenom. Precis innan dörren vänder jag mig om, frågar vad i h*lv*te hon sysslar med, och får ett fjantigt "öh!?" till svar varpå hon knuffar undan mig, sliter tag i dörren och smiter förbi iaf, rusar ner till tåget och skriker något ohörbart innan hon försvinner.
Jag hade inte haft något emot det om det inte var för att jag betalade 600 j*vla kronor för mitt kort, hon har uppenbarligen inte haft för avsikt att betala något alls. Det kallar jag verkligen stöld. Det som skrämmer mig än är att staden består av mängder av dessa illvilliga idioter som förmodligen vid nästa möte kommer få sig en stor propp, eller förhoppningsvis en väktare som slänger ner denne i golvet, alternativt skyller på att jag borde setat hemma istället.
Personligen tycker jag alla Stockholmare kan dra dit pepparn växer (Med vissa undantag). Om någon anser mig dra alla över en kam, ta då tag i närmsta Stockholms-typ och släng denne i marken och fråga "Va ända in i Jonnys skafferi sysslar du med?!".
Det var allt för idag. Och må du ondskefulla plankare som förstörde min kväll brinna i skärselden i evighet

Greve Torpa och Gröndalen

Den namnlöse hjälten slog upp ögonen och insåg genast att han inte var hemma. Senast vi lämnade honom förkastades han och prinsessan Yrvig in i porten till andra sidan, en mystisk värld var ingen sägs kunna återvända från. Hjälten tittade sig omkring men såg ingen Yrvig, bara mörker. Överallt mörker, knappt man kunde se handen framför sig.
Han reste sig och försökte irriterat komma på vad han skulle ta vägen, ty det verkade inte finnas något annat än platt yta och mörker...
'Är du vilse lille vän?', sa någon bakom honom.
Hjälten tvärvände sig om och möttes av en kortvuxen figur som stirrade honom rakt i ögonen. En blixt slog ner någonstans och lyste upp omgivningen för en stund, varpå man såg mannens vanställda ansiktsform. Ärr, sår och rester av stelnat blod var det mesta man kunde urskilja, men absolut inte ville minnas.
'Nå? Ut med språket, vad gör du här?', sa en annan röst.
'Lägg ner ditt sabla skitsnack och säg nått!', sa en tredje.
Någon ryckte tag i hjälten och vände honom mot sig.
'Du ska inte vara här...', sa han och än en gång fick hjälten se det fruktansvärt vanställda ansiktet.
'Släpp mig din...!', fräste hjälten och siktade en spark rakt i solar plexus.
Personen ryckte tag i en kniv och kastade sig över hjälten, men något fick honom att avbryta aktionen.
'Wret!!', väste någon i bakgrunden. 'Hur många gånger har jag sagt åt dig, låt bli bortfallingar!'
En lång mörkklädd man gick med bestämda steg och lyfte undan Wret och hjälpte den namnlöse hjälten på fötter igen.
'Så vad är du för en då?', väste mannen.
Hjälten sa först ingenting, men när han precis skulle öppna munnen avbröts han.
'Jaså du tänker förbli hemlig! Men då ska du veta, att den som hemlighåller sig för Greve Torpa av Gröndalen, den har hemligiserat för sista gången!'

Fortsättning Följer...

"Åhhh.... Jag blir så förbaskad"

Då var det typ nyår igen, denna gång blev det en av de värsta kvällarna i mitt liv. Det som från början var en trevlig kväll på Katarinavägen vart totalt kaotiskt förvridet till intetheten. Hade man istället tagit den där krångliga omvägen hade jag inte bara sluppit nästan få en dörr i huvudet. Jag hade förmodligen kunnat sitta ner som folk, och sluppit vara livrädd för poliser. Jag förstår inte vitsen med att sitta och trycka på och på tills något allvarligt nästan händer. Jag var minsan glad som tog mig ur den där folkmassan som i princip täckte hela Södermalmstorg. Men att inte det räckte. En kaxig och sur polis rycker tag i mig och säger de mest otrevliga saker och får det att se ut som om jag bryter mot lagen när jag i själva verket gör allt i min makt för att ta mig bort från platsen. Man vet ju aldrig vad som kunnat hänt, hon hade mycket väl kunnat få för sig att släpa in mig till polisbilen och slå mig både gul och blå, jamenar man har ju liksom hört en del om poliser under sina dagar...
Jag kan ju bara hoppas jag vågar mig i närheten av en sådan igen.
Gott Nytt J*vla År