Disneys negativa idealbilder

Appropå ingenting surfade jag obekymrat in på Dubbningshemsidan och möttes av en bild på en något uppfräshad version av Tingeling (inte låten av Henrik Dorsin utan den lilla etriga älvan från Peter Pan). Det tragiska är hur formatet på Tingeling inte ändrats märkbart på de 56 år som gått sedan filmen hade urpremiär världen över. Bilden visar en pinnsmal Barbie-liknande figur utan några skavanker, rynkor eller annat som många ytliga individer tycks störa sig på.

Jag fattar inte hur det kommer sig att samhället ser så illa ut än idag. En sak att fotomodeller ser ut som de gör, det är deras problem, de är ju för det mesta inte (tror jag i varje fall) riktade till barn och tonåringar där risken för ätstörningar och depression pga fel syn på sitt utseende rimligen borde vara som värst.

Men sen kommer den hord av media riktad till just denna ovanstående målgrupp. Jag menar, vad är det för sätt att visa barn pinnsmala brudar och muskulösa herrar i barnfilmer? Nog för att det kanske är ett sätt att uttrycka könsroller, men det ger ju fler negativa signaler än de eventuellt positiva.

Jag måste själv erkänna hur ytlig jag varit under min uppväxt, hur jag reagerade så fort någon skilde sig ur den så djupt rotade idealbild som finns i samhället. Det var innan jag insåg att mycket av personen man möter finns på insidan, även om många klär sig för att utstråla en viss personlighet.

Något annat som just kom till minnes är de tidningar som är riktade till barn och ungdomar, tror en av dem heter Julia (?), vars omslag pryds av 10-12-åringar beklädda med smink och vitmålade tänder. Jag ställde frågan på ett forum om varför kvinnor sminkar sig och många svarade att utan smink känner de sig ofräscha, vilket jag med facit i hand kan förstå om de nu är så inrotade att man måste sminka sig när man fortfarande är barn. Men jag kan ändå inte förstå hur man kan känna sig fräsch av att kleta in en massa fett och kemikalier i ansiktet.

Nedan ett par bilder.

Frånvaro

Till er som undrar var jag håller hus (på internet), oroa er inte, jag lever än. Problemet är att min dator totalhavererade i dagarna, från att ha fungerat i princip felfritt till att inte starta överhuvudtaget. Har anlitat hjälp men vette tusan när det blir klart. Tills vidare får jag snylta på Idas dator så länge.

För brådskande ärenden borde de flesta av er känna till mina kontaktuppgifter ;)

Bai bai Ackbar!

Potatismos!

Woho, jag får potatismos ikväll!

För övrigt, alla jäkla kvinnohatare, våldsmän, våldtäktsmän, barnmisshandlare, sexuella utnyttjare, massmördare, lögnhalsar, psykiatriker, snåljåpar, pengargalningar, känslokalla puckon, dra åt flanders! Ni gör mig så förbannad, punkt!

Don't throw in the handduk

Vill med detta inlägg ge en handfull kramar och hoppfullhet till ett par personer (utan inbördes ordning), vet inte om det betyder något men jag tänker på er och vet ni har det tufft just nu, men försök håll ut, bortom mörkret finns ett ljus.

Magnus "Sokkan" Alaeus
Simon Lundström
Ida Fransson
Agneta Fransson

Vad kostar ett liv?

Känns som tårarna aldrig till ta slut, sömnen aldrig vill bli mindre orolig, mörkret aldrig vill bli mindre skrämmande.

Jag frågar mig själv, vad kostar egentligen ett liv?
Ända sen Pappa gick bort har mamma tjatat om att det ska bli pengar över från alla försäkringar och allt vad det är, men vad spelar det för roll egentligen? Hade jag fått välja hade jag hellre gått fattig hela livet och haft Pappa vid liv. Jag vet inte vad mamma tänker egentligen. Det har inte varit ett telefonsamtal utan prat om pengar.

Dagens samhälle tycks vara byggt av pengar framför överlevnad. Har man inga pengar är man inget värd, har man pengar kan man kosta på superläkare och operationer som skulle kunna rädda livet på någon som behöver det mer.

Det läskiga med begravningar och nte minst dödsfall är att man av någon märklig anledning tycks bli mer mån om andra. Frågan är varför det ska krävas något så fruktansvärt för att komma fram till något sådant...

Till världens bästa Pappa

Som från ingenstans nåddes jag av beskedet av att min pappa lämnat jordelivet i dagarna. Det var för många oväntat med tanke på de planer och drömmar han hade för framtiden, som han skulle uppleva när han blivit bättre. Men någonting hände och nu finns han inte mer. Många säger att det han gjorde var dumt och egoistiskt, jag kan förvisso hålla med dem men då jag själv befunnit mig i mörkrets ruiner många gånger förstår jag mycket väl att det i värsta fall kan sluta så. Ända sen mamma och pappa separerade har jag på något sätt alltid tyckt synd om honom, därför har det varit svårt att vara direkt arg på honom, trots att han gjort saker som fått en att gå i taket många gånger.

Jag kommer alltid minnas honom som den glada, humoristiska och lite speciella pappa han varit. Nu får han väl äntligen träffa sin pappa som så hastigt rycktes ifrån honom för flera år sedan, en person jag aldrig hann träffa i livet, kanske snarare om en massa evigheter när man själv trillar av pinnen. Frågan är om man åldras i himlen, skulle vara konstigt att presentera sig själv som ens barnbarn och dyka upp som en gammal gam.

Det finns mycket att skriva, och det är mycket han lämnar efter sig. Jag är glad att jag fick chans att träffa honom innan det hände, tråkigt är dock att jag aldrig insåg hur pass illa det verkligen var.

Mer kan jag inte göra nu än att sörja och hoppas att han har det bättre där han är nu.

Vila i frid, världens bästa pappa, vi saknar dig.

Kanter

Det här med kanter, alltså, vad är det som är så farligt med sånt? Varje gång en ny limpa skivad bröd dyker upp i skafferiet så är det alltid någon som hoppar över kanten (vart landar man då egentligen?), varför? Är den så farlig? Är det typ där som bagaren eventuellt mest är och petar med sina fingrar? Vad är egentligen kanten? Somliga verkar vilja definiera det som den yttersta brödbiten, den som är så att säga ytterst när paketet är oöppnat. Men vad händer då om kanten saknas? Då blir det ju en ny kant. Om man skulle gå och dissa alla relativa kanter på brödet, då borde det väl innebära att brödet inte finns? Att man i princip endast betalade lönen åt någon stackars bagare i vartusan de nu jobbar, (gissningsvis Brasilien där Eldorado verkar importera en hel del, så andra lär väl apa efter dem).

Kusligt...

Sen det där med pizza. Har mött många som ständigt klagar på pizzakanten, som instinktivt skär bort den och äter det som blir över (då syftar vi som kant på den upphöjda halvbrända degbit som sitter ytterst på pizzan). Hur blir det då om man säger att man inte vill ha kanten, skär bort den och börjar äta innehållet? Då har man i princip börjat äta på kanten ändå.

Varför denna ohyggliga kantskräck? Har det något med att det rimmar på tant? Typ sådanna som petar fingret i ryggen på en i matköer? Eller är vi så rädda att trilla ner från dem att vi gör allt vi kan för att eliminera dem?

Tänk om kanter inte existerade, allting satt ihop i en evig oändlighet. Kusligt...

Hjortronsylt

Det smakar som hjortronsylt, även om det ser väldigt ihoppressat ut...

Hyllning till världens erövrare

Tänkte göra en hyllning till personer som jag uppskattar högt i denna värld, utan inbördes rangordning (även kallad hjärnstorm, om jag glömt någon så skyller jag på mitt dåliga minne -.-, listan uttökas efter hand)

Allan Edwall

Astrid Lindgren

Hayao Miyazaki

Ida Fransson

Markus Ekström

Agneta Fransson

Patrik Bejner

Cornelis Vreeswijk

Kjell Skog

Caroline Asp

Jag själv

Jag blir så förbaskad

Det var ett väldans tjat om provsprängningar i Nordkorea på sistone, varför blir det alltid sånt tjat så fort en gammal "sovjetstat" gör något? Åhnej, Nordkorea har byggt ett torn, vi måste skicka våra spionplan dit och kontrollera säger USA. Jag har då aldrig hört något på nyheterna när USA provspränger kärnvapen och skjuter missiler, har de fått tillåtelse av farbror polisen att göra så? Varför gör världen skillnad på USA och Nordkorea när de i princip gjort likvärdiga saker i den bemärkelsen? USA lär ju även ha bidragit med mer skada i och med bombning av diverse länder, Afgahnistan, Irak, Japan (för att inte glömma Hiroshima och Nagasaki).

Jag minns hur ilskan kokade inom mig när jag läste om hur efter koreakriget USA och Sovjet tog varsin del av Korea och fostrade landet och dess befolkning därefter. Nu i efterhand har jag då aldrig hört att någon av länderna vill ta på sig ansvaret för dem, att ens förena dem till det Korea som en gång i tiden var ett och samma land och inte två sidor av samma mynt.

Det är samma som i Israel-Palestina-konflikten (som medierna av någon anledning väljer att endast benämna Palestina-konflikten). Efter andra världskriget tyckte länderna så synd om judarna (observera att jag inte vill främja någon form av hets mot folkgrupp i och med detta) så de tilldelades en landremsa i nordöstra kanten av Europa som då benämndes Israel. Att det redan bodde folk där var tydligen inget de hade i tankarna och när Israel sedan av någon anledning fick för sig att börja gripa åt sig ännu mera mark, då tyckte England som var huvudansvarig i det hela att de inte hade med saken att göra och lät länderna själva ta hand om allt. Ansvarslöst någon?

Blir så förbaskad hur USA kan sitta där och stödja ett land som bombar och skjuter oskyldiga människor, visst gör Palestina precis likadant men varför i helsefyr måste alla jämt och ständigt ge tillbaka? När kan de inse att hämnd inte löser ett dugg, någon måste lägga ner stridsyxan, vare sig det är Israel eller Palestina, och USA borde i helsefyr vara neutrala i min mening, om de nu så gärna vill vara världspoliser. Jag minns för drygt tio år sedan hur det höll på att bli fred mellan länderna, hur premiärminister Rabbin stod och höll tal och var på väg att ena länderna, då kommer nån idiot och skjuter honom av den anledningen att han inte ville ha fred, hur i h#/!(/#()!/#)(!/)#/)( kan man vara så dum? Då drog ju genast striderna igång igen.

Och sen alla bosättningar, överallt på palestinernas områden, varför? Hur skulle USA reagera om en skock Mexicanare började bygga hus mitt i Texas? Då skickar de väl atombomber på dem och kallar dem för terrorister, för det är väl så världen fungerar idag. Är man inte på USA's sida då är man terrorist. Jippi, jag är visst en terrorist, vad häftigt, nu blir man svartlistad också, kommer de skicka spioner efter mig nu?

Jag minns en gång jag läste i tidningen om en incident på en Norsk flygplats där en flygledare missat att ett spionplan från USA skulle landa där, vad har USA med sina plan i Norge att göra? Sluta slösa bränsle och förstör naturen och håll er på er sida Atlanten om jag får be. Inte vill de underteckna Kyotoavtalet mot att minska utsläppen heller, snåla jädra typer...

Ibland har jag funderat på att vilja bygga en egen ö ute i havet och bilda en egen liten stat, men så dök mardrömmen upp i huvudet och jag såg USA med tjugotusen kärnvapenladdade båtar som ockuperar området kring ön och vänligt men bestämt säger "Hi, you wanna be with us or you wanna be with the terrorists? Whatever you say we're gonna send some spyplanes to look after you to make sure you're safe and sound (egentligen: to make sure you don't do any terrorist business)". Nog för att jag kan vara lite negativ ibland men den där tanken kunde liksom inte lämna mig. Hu, så hemskt. Jag undrar hur världen sett ut om alla kontententer satt ihop i en enda klump och det bara fanns ett land... Sug på den du, Bush, din föredetting!

Jikes.

Den var snygg (men inte snyggare än Ida förståss). Måste skaffa mig nån dag när jag får råd igen...

Och Markus, du är inte bortglömd, glöm inte det.

Din mamma

Det är svårt att påbörja och framförallt formulera ett inlägg som känns som att avsluta en epok i mangasverige. Att slutligen säga farväl till Markus var tungt, sorgligt men ändå lättande på något sätt, när man satt i kyrkan kunde man som Häger sa känna närvaron av Markus, kunde ana hans kommentarer om de papperflygplan vi så respektfullt la på kistan, antagligen med förundrade blickar från släktingar, något jag dock aldrig brydde mig om att tänka på, mina tankar fanns enbart hos Markus. Någon sa något om hur typiskt Markus det skulle varit om det stått "din mamma" utskrivet på kistan, men med respekt för släktingar som kanske inte kände till den sidan av honom hade det nog varit lite i överkant.

Fast å andra sidan fanns det fler än oss mangafolk som kände till hans användande av GULD i många sammanhang, vilket med viss förvåning kom till mångas kännedom.

Det var så kusligt hur man ibland kunde se honom med sin väldigt speciella gångstil, med sin påse i handen och den svarta huvtröjan på sig, hur han spontant skrek din mamma eller sug kuk som avskedsfras innan dörrarna på tåget slogs igen.

Det som känns så oerhört kusligt är att man inte kan tro att något sådant skulle hända Markus, det kommer nog alltid vara en viss förundran kring vad som hände de sista veckorna innan allt tog sin vändning. Det känns oerhört kusligt när jag blickar tillbaka på tiden, hur det kändes som om Täbygänget gled ifrån varandra mer och mer, när alla for ut över land och klot på egna äventyr, att flytta från Stockholm kändes lite som att överge honom i ett hus som jag förstod att han helst av allt ville bort från fortare kvickt.

Många beskriver hur han var annorlunda den sista månaden, så på sätt och vis är jag glad att bilderna av när vi skildes åt för vad som skulle visa sig bli sista gången i den här materiella världen finns kvar istället för de som hade blivit av när han verkade tyna bort.

Jag och många fler är nog ense om att världen inte kommer bli sig lik utan honom, inga konvent kommer vara så roliga som de varit förr, inga Täbymöten lär bli som förr och idén att återuppta söndagsvisningarna lär vara förgånget.

Den dagen vi andra mangakaifolk står inför slutet lär med viss förhoppning dröja ett tag, men tills dess att vi åter får träffa Markus får vi försöka göra allt vi kan för att inte glömma bort karln. Som jag sa till Ida dagen efter jag fick beskedet då solen plötsligt tittade fram, att det säkert är Markus som hälsar på, även om han fick bestämma nog hellre skulle framträda i form av snöflingor. Vi får väl se vad som sker.

Tack för den tid du förgyllde våra liv Markus, vila i frid, så ses vi.

Orättvist

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, eller skriva. Igår fick jag ett av de mest tragiska besked jag någonsin tagit del av, Markus Ekström har lämnat oss. Har fruktansvärt svårt att förstå varför, även om jag känt på mig att något var fel de senaste veckorna.
Vi kommer sakna dig så fruktansvärt. Hoppas du har det bra var du än är, i våra tankar finns du alltid kvar.

Vila i frid.