Det började en morgon, tidigt i ottan. Det var mörkt, förjävligt jäkla mörkt, överallt, utom just i det där förbannade tåget, ljus som att gå rakt in i solen, värre än den där bussen som hade värsta inbyggd strobelight i taket. Herregud vad drygt. Och så kommer man där, förbi grinden där vakten som alltid är så seriös just idag var tvungen att jobba. På vägen möts man av vrålet från startande snöröjningsmaskiner (läs: monster), helt kaikolini, stora som jättar, inte vill man möta en sån där i en mörk gränd precis. Vår vanliga lilla gångväg hade naturligtvis som resten av området inte sandats, vilket innebar en väldigt hal åktur till kontoret.
Sedan var det bilarna då. Igenfrusna fönsterrutor och sikt som var lika med noll, puttra fram i 10 blås, jippi. Containerluckor som fick med våld öppnas våldsamt för att få bort all is som klistrat igen luckorna... Suck, och det här var bara början. Resten får fantiseras om. Men det var inte kul vill jag lova.
Snart så kommer dock fortsättningen på historien om den namnlöse hjälten och vad som hände med prinsessan Yrvig. Godnatt.
