Slakta Squall

Behöver jag säga mer? Han borde brännas på bål, jäkla emokaraktär..

Snape for president!

Äntligen, äntligen är boken slut. Harry Potter bok 7, den enda i serien jag köpte hamnade precis i min försäljningshög efter att ha avslutat den. Jag tyckte den var helt okej i början, den höll, den höll, och så... hmm... ungefär som en sån där kort romans, man blir kär, gör massa saker och så glömmer man bort allt som hänt och flyttar till nordpolen.

Jag gissar på att hela världens Harry Potter dyrkare kommer vilja bränna mig levande nu, men jag säger bara min åsikt, precis som ni säger eran (även om den i så fall är en aning våldsam).

Personligen så hatar jag Harry Potter (nu snackar vi rentav karaktären) och hans två medkompanjoner. Jag tyckte om karaktärerna i början, de var helt klockrena, sen vette tusan vad som hände, det är trevligt med karaktärsutveckling men jag tycker Harry mot slutet fick en aning för mycket pms-chocker och aggressioner över allt och alla, vilket blivit en smula drygt. Ron har förvandlats till känslosam emo och Hermione är typ besserwisser. *Suck*

Det finns dock karaktärer jag i början skydde och snarare nu avgudar, för att nämna några, typ Draco, Kreacher, Snape, Bellatrix... (nej, Vol*host*mort är inte med här)

För att inte tala om de som i princip varit oförändrat omtyckta, Hagrid, Luna, m.fl...

Avslutningsvis, feta hyllningar till Severus Snape, vi saknar dig!

Kommentarer! !)#(!=)(#!#

Men för i helsefyr, skriv kommentarer, hur ska jag veta att någon läser bloggen om ni inget skriver. Duh, känns som att titta in i en öken...

Tankar om Tobias Bjarneby och äventyret i Huddinge

Jag trodde denna dag skulle bli som andra dagar, jag vaknar upp (valmar är ett intressant ord), kollar på morgonsoffan och gör något, men en kompis hade "inflyttningsfest" så tänkte åka dit, så drog iväg runt 3 tiden (kom inte iväg helt förrän halv fyra då personalen på postcentret här nere var n00bs så det tog evigheter att få iväg mitt paket jag skulle passa på att skicka). Lyckades hitta fram tillslut efter en massa väldans hit och dit. Vart en del tv-spelande och annat skoj, sen vid midnatt så var det dags att ge sig avåt hemmet igen. Hade ju tagit mig dit på cykel dumt nog så i mörkret skulle jag tillbaka den vägen.

Kom till Stuvsta, och så skogsvägen som går längs med tågspåret, men av någon anledning hade ljusspåret gått i kras så... det var kolmörkt. Ville verkligen inte ge mig in i det där så cyklade tillbaka till Stuvsta station. Nu hade jag att välja på att antingen cykla hem via Fruängen, eller ta sista tåget från stationen. Som tur var satt ingen i spärren så kunde lungt gå på utan att behöva köpa biljett. Men sen passerade klockan avgångstid (01:05), inget tåg kom. Tillslut försvann avgångstiden från informationsskärmen och nästa avgångstid 05:50 stod högst upp på listan... Efter ett tag hörde jag någon säga att tåget var en halvtimme sent, så gick och satte mig inne i värmen så länge, spärrvakten fortfarande lika frånvarande. Där stod en engelsk turist, som jag hjälpte få fram tidningar ur återvinningsbehållaren i. Senare kom även en väktare som skulle bomma igen stationen, men tillslut dök tåget upp, runt 01:38. Kom till Älvsjö och kunde lugnt cykla hem den sista biten.

Satte mig ner och surfade lite för att avreagera mig från kvällen, och upptäckte plötsligt Tobias Bjarneby, en riktig gammal barndomsidol (om än kanske fortfarande). Fast han har typ fått värsta solbrännan och skägget sen jag såg honom på bild sist. Jag har faktiskt pratat med karln i telefon en gång, under den tid då han fortfarande jobbade på Superplay. Då undrade jag var de gamla Zelda och Mario-serierna som gick i Nintendomagasinet (han var chefredaktör där ett tag innan tidningen i princip ersattes av Superpower (nu: Superplay)) tog vägen.

På något sätt känns han sådär riktigt förknippat med min bild av Nintendo, en sån där lite äldre person som är hip och häftig fastän han spelar tv-spel, en typ vad man ska kalla det, ur samhällets ögon "ofarlig spelnörd" eller kanske "innenörd", i varje fall är han tillräckligt cool för att vinna min respekt. Skulle inte ha något emot att träffa karln (och kanske dejta, bara för att :P (nej jag är straight, få inga idéer...)), jamenar, han gillar ju både Zelda och Nintendo precis som jag. På senare år har jag insett att det är två ting jag förmodligen kommer tycka om lika mycket som ens syskon vad som än händer. Ungefär därför kom jag fram till att tatuera in just Trekraften på axeln, den liksom passar där (bild kommer). Visst, hade kunnat ha den på handleden, precis som i spelen, men det blir lite för.. extremt. Syrran fick mig nästan att vilja pierca mig typ någonstans, men eftersom jag ska jobba i vården får man inte ha sånt på sig, tyvärr.

Skulle ärligt talat kunna sitta och prata om Zelda-spelen i evigheter, ärligt talat, så för att inte den här bloggservern ska översvämmas av konstiga vinklar på hur man kan se Zelda-spelen m.m. så.. bryter vi nog här. Tack och godnatt för denna gång!

Go go Ackman!

Ja, ni som alltid undrat vem farao är Ackman, ni ska nu få veta. Han dök först upp för mig i en gammal Superplay tidning (på den tiden Tobias Bjarneby fortfarande huserade här). Sen har han bara funnits kvar, just den där meningen ni ser i rubriken, och så där lagom trevligt har den alltid funnits i bakhuvudet, tills den en dag ploppade fram helt sonika. Har dock varken spelat spelet i fråga eller ägt det så... men jag hoppas det är bra. I varje fall en BILD!