Jag blir så förbaskad

Det var ett väldans tjat om provsprängningar i Nordkorea på sistone, varför blir det alltid sånt tjat så fort en gammal "sovjetstat" gör något? Åhnej, Nordkorea har byggt ett torn, vi måste skicka våra spionplan dit och kontrollera säger USA. Jag har då aldrig hört något på nyheterna när USA provspränger kärnvapen och skjuter missiler, har de fått tillåtelse av farbror polisen att göra så? Varför gör världen skillnad på USA och Nordkorea när de i princip gjort likvärdiga saker i den bemärkelsen? USA lär ju även ha bidragit med mer skada i och med bombning av diverse länder, Afgahnistan, Irak, Japan (för att inte glömma Hiroshima och Nagasaki).

Jag minns hur ilskan kokade inom mig när jag läste om hur efter koreakriget USA och Sovjet tog varsin del av Korea och fostrade landet och dess befolkning därefter. Nu i efterhand har jag då aldrig hört att någon av länderna vill ta på sig ansvaret för dem, att ens förena dem till det Korea som en gång i tiden var ett och samma land och inte två sidor av samma mynt.

Det är samma som i Israel-Palestina-konflikten (som medierna av någon anledning väljer att endast benämna Palestina-konflikten). Efter andra världskriget tyckte länderna så synd om judarna (observera att jag inte vill främja någon form av hets mot folkgrupp i och med detta) så de tilldelades en landremsa i nordöstra kanten av Europa som då benämndes Israel. Att det redan bodde folk där var tydligen inget de hade i tankarna och när Israel sedan av någon anledning fick för sig att börja gripa åt sig ännu mera mark, då tyckte England som var huvudansvarig i det hela att de inte hade med saken att göra och lät länderna själva ta hand om allt. Ansvarslöst någon?

Blir så förbaskad hur USA kan sitta där och stödja ett land som bombar och skjuter oskyldiga människor, visst gör Palestina precis likadant men varför i helsefyr måste alla jämt och ständigt ge tillbaka? När kan de inse att hämnd inte löser ett dugg, någon måste lägga ner stridsyxan, vare sig det är Israel eller Palestina, och USA borde i helsefyr vara neutrala i min mening, om de nu så gärna vill vara världspoliser. Jag minns för drygt tio år sedan hur det höll på att bli fred mellan länderna, hur premiärminister Rabbin stod och höll tal och var på väg att ena länderna, då kommer nån idiot och skjuter honom av den anledningen att han inte ville ha fred, hur i h#/!(/#()!/#)(!/)#/)( kan man vara så dum? Då drog ju genast striderna igång igen.

Och sen alla bosättningar, överallt på palestinernas områden, varför? Hur skulle USA reagera om en skock Mexicanare började bygga hus mitt i Texas? Då skickar de väl atombomber på dem och kallar dem för terrorister, för det är väl så världen fungerar idag. Är man inte på USA's sida då är man terrorist. Jippi, jag är visst en terrorist, vad häftigt, nu blir man svartlistad också, kommer de skicka spioner efter mig nu?

Jag minns en gång jag läste i tidningen om en incident på en Norsk flygplats där en flygledare missat att ett spionplan från USA skulle landa där, vad har USA med sina plan i Norge att göra? Sluta slösa bränsle och förstör naturen och håll er på er sida Atlanten om jag får be. Inte vill de underteckna Kyotoavtalet mot att minska utsläppen heller, snåla jädra typer...

Ibland har jag funderat på att vilja bygga en egen ö ute i havet och bilda en egen liten stat, men så dök mardrömmen upp i huvudet och jag såg USA med tjugotusen kärnvapenladdade båtar som ockuperar området kring ön och vänligt men bestämt säger "Hi, you wanna be with us or you wanna be with the terrorists? Whatever you say we're gonna send some spyplanes to look after you to make sure you're safe and sound (egentligen: to make sure you don't do any terrorist business)". Nog för att jag kan vara lite negativ ibland men den där tanken kunde liksom inte lämna mig. Hu, så hemskt. Jag undrar hur världen sett ut om alla kontententer satt ihop i en enda klump och det bara fanns ett land... Sug på den du, Bush, din föredetting!

Jikes.

Den var snygg (men inte snyggare än Ida förståss). Måste skaffa mig nån dag när jag får råd igen...

Och Markus, du är inte bortglömd, glöm inte det.

Din mamma

Det är svårt att påbörja och framförallt formulera ett inlägg som känns som att avsluta en epok i mangasverige. Att slutligen säga farväl till Markus var tungt, sorgligt men ändå lättande på något sätt, när man satt i kyrkan kunde man som Häger sa känna närvaron av Markus, kunde ana hans kommentarer om de papperflygplan vi så respektfullt la på kistan, antagligen med förundrade blickar från släktingar, något jag dock aldrig brydde mig om att tänka på, mina tankar fanns enbart hos Markus. Någon sa något om hur typiskt Markus det skulle varit om det stått "din mamma" utskrivet på kistan, men med respekt för släktingar som kanske inte kände till den sidan av honom hade det nog varit lite i överkant.

Fast å andra sidan fanns det fler än oss mangafolk som kände till hans användande av GULD i många sammanhang, vilket med viss förvåning kom till mångas kännedom.

Det var så kusligt hur man ibland kunde se honom med sin väldigt speciella gångstil, med sin påse i handen och den svarta huvtröjan på sig, hur han spontant skrek din mamma eller sug kuk som avskedsfras innan dörrarna på tåget slogs igen.

Det som känns så oerhört kusligt är att man inte kan tro att något sådant skulle hända Markus, det kommer nog alltid vara en viss förundran kring vad som hände de sista veckorna innan allt tog sin vändning. Det känns oerhört kusligt när jag blickar tillbaka på tiden, hur det kändes som om Täbygänget gled ifrån varandra mer och mer, när alla for ut över land och klot på egna äventyr, att flytta från Stockholm kändes lite som att överge honom i ett hus som jag förstod att han helst av allt ville bort från fortare kvickt.

Många beskriver hur han var annorlunda den sista månaden, så på sätt och vis är jag glad att bilderna av när vi skildes åt för vad som skulle visa sig bli sista gången i den här materiella världen finns kvar istället för de som hade blivit av när han verkade tyna bort.

Jag och många fler är nog ense om att världen inte kommer bli sig lik utan honom, inga konvent kommer vara så roliga som de varit förr, inga Täbymöten lär bli som förr och idén att återuppta söndagsvisningarna lär vara förgånget.

Den dagen vi andra mangakaifolk står inför slutet lär med viss förhoppning dröja ett tag, men tills dess att vi åter får träffa Markus får vi försöka göra allt vi kan för att inte glömma bort karln. Som jag sa till Ida dagen efter jag fick beskedet då solen plötsligt tittade fram, att det säkert är Markus som hälsar på, även om han fick bestämma nog hellre skulle framträda i form av snöflingor. Vi får väl se vad som sker.

Tack för den tid du förgyllde våra liv Markus, vila i frid, så ses vi.

Orättvist

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, eller skriva. Igår fick jag ett av de mest tragiska besked jag någonsin tagit del av, Markus Ekström har lämnat oss. Har fruktansvärt svårt att förstå varför, även om jag känt på mig att något var fel de senaste veckorna.
Vi kommer sakna dig så fruktansvärt. Hoppas du har det bra var du än är, i våra tankar finns du alltid kvar.

Vila i frid.