Fortsätt bak i bussen

Men människor nu får ni väl skärpa er. För i helsefyr fortsätt bak i bussen!
Känns precis som någon oskriven regel att passagerare inte vill/orkar/kan gå vidare... nej glöm kan förresten, man kan alltid bara man vill, och orkar gör man alltid, det är bara viljan som saknas, för någon vilja att orka gå av bussen finns det väl, annars blir jag förvånad..

*Föreställer sig en hög passagerare som inte kommit av bussen för att de inte orkar*

En situation kan vara som sådan att på en dragspelsbuss så går alla bakåt en bit, rätt som det är ser tjejen framför mig sin väninna sitta på ett säte närmast gången och måste slaviskt stanna och krama om och sedan stå still, fortsätta prata och inte röra sig ur fläcken. Vips, alla får tränga sig förbi det lilla utrymmet som blir kvar fram till själva dragspelsdelen i bussen. Där "hoppar" alla över till andra sidan, men när det blir fullt där, då händer något. Folk liksom bara stannar, ungefär som om någon stod där fastän det faktiskt bara är luft. Blir som ett stort hål mitt i bussen, ingen rör sig, och den som ens vågar gå in i dragspelet, förpassas till utstötthet, eller det är i varjefall så man kan tolka det.

"Fortsätt bakåt i bussen", uttalat på diverse dialekter och eventuellt med eller utan svordomar.

Folk rör sig, hoppar in i den "förbjudna zonen" där ingen vågar gå.

Frågan är hur fasen detta mystiska fenomen uppkommer. Är folk rädda att inte nå till dörren? Sorry, men när du på ena sidan rör sig mot dörren kommer du inte förbi strömmen som pulserar åt andra hållet, bakåt i bussen.
Tror de att de ska sugas upp i något mystiskt svart hål? Sorry, men jag tvivlar på att SL kör bussar som avlägsnar folk inne i bussen, det får väktarna sköta genom att slänga av vissa "speciella" passagerade (även om ett svart hål vore rätt intressant).

Nu avslutar jag detta tragiska inlägg med en glad bild för att inte förlora stämningen från det tidigare inlägget.

Over and out.

Tro på änglar

Det var mörkt, det sista ljus jag någonsin trodde skulle vägleda mig övergav mig när jag förlitade mig på det som mest.
Det var som om månen trillat ner, solen aldrig ville gå upp, förevigt vandra i ett tyst och ensamt mörker.
Var som om att stå på en klippa i detta mörker, tittandes ner på ett till synes avlägset ljus där nere i avgrunden, vända sig om tvekandes och se svaga strimmor av ljus som jag inte visste riktigt om de skulle förbli så eller försvinna för evigt och lura mig ner i mörkret igen.
Vände tillbaka, tittade ner och blundade. Kände hur marken blev till luft under fötterna, sedan hände något, det blev liksom ljust. Inte ljust som om någon tände lampan i ett kolsvart rum, inte ljust som när solen går upp, utan sådär lagom behagligt, lite som luciamorgon på dagis med alla barn som gick i vintermörkret med tända ljus och sjöng glada sånger.
När jag öppnade ögonen såg jag någon framför mig, hon var varm, vacker, log mot mig och sa något som fick mig att inse värdet av vissa saker som kom att förändra en hel del saker i min tillvaro.
Jag vet inte vad hon var, jag tvivlar på att hon var mänsklig, för de flesta i mänsklig skepnad jag mött har för det bara tagit mig ljupare in i mörkret. Kanske var hon en alv? Kanske var hon en ängel?
Men förresten förstår jag inte varför jag envisas med att säga "var", för den här personen finns, och hon är. Hon är det finaste jag vet på denna jord.

Jag är förvisso buddhist, men vem har sagt att inte buddhister får tro på saker, för nu tror jag mer än någonsin, nu tror jag på änglar, och mycket därtill.

Ta't lugnt

Tänkte slå ett slag för "ta't lugnt" nu såhär med alla stressrelaterade sjukdomar i både akut och kronisk form som tar sig till uttryck i dagens moderna Sverige, eller tja, hela världen faktiskt med vissa undantag.

Stress är ett fenomen som lätt uppkommer i större städer såsom Stockholm, Göteborg, New York, London, Kapstaden, San Pommesfrites, etc. då dess invånare under påverkan av fenomenet tiden på ett eller annat sätt är försenade eller i allmänhet på väg någonstans.

Tid är ett sånt där mänskligt fenomen som uppfanns någon gång för massa hundra år sedan för att få folk att kunna organisera sig bättre. Tänk er dagens samhälle utan klockor, utan tid, man liksom bara gick upp när det var tillräckligt ljust, och när mörkret föll så hoppade man i säng (med rimliga marginaler med hänsyn till dygnslängden över året). Bussföraren Leif hoppar upp ur sängen, äter sin frukost, går lugnt till bussgaraget och hämtar ut en tom buss, kör lugnt iväg och stannar vid första hållplatsen. Där står en skock folk, de kliver på bussen, åker lugnt vidare (tänk om det dessutom bara är Leif som vägrar erkänna tidsfenomenet, tänk er reaktionerna på bussföraren då).

Hursomhelst, varför stressar ni så? Ärligt talat, jag vet att cancer är en av världens dödligaste sjukdomar men stress? Det lär ju kunna vara ett förstadie till en mängd olika allvarliga sjukdomar, både direkt och indirekt. Exempel:

* Gunilla vill ha sovmorgon varje dag, så hennes dagar startar med att stressa ur sängen, kasta i sig frukost (när hon hinner), springa till bussen, kasta sig mot jobbet och jäkta upp i hissen. Tänk vilka följder det kan bli, magsår, högt blodtryck, m.m. för att inte tala om trötthet och irritationsbenägenhet.

* Trevor ska vara intim med sin fru som tyvärr råkar vara smittad med hiv-virus. Tidigare har de använt skydd men Trevor är stressad och föreslår sin fru att ta p-piller efteråt så skydd blev det inget av, och blir smittad med hiv-virus.

Jag har ingen djupare koll på hurvida stress kan orsaka mutationer men det skulle i så fall innebära att stress kan vara en risk för cancer t.ex.

Läste för ett tag sedan ett blogginlägg om norrländska, där det klart hävdades att man ska prata... lång...samt...och...inte...ha...bråttom...
Så varför inte bara ta't lugnt. Gunilla kan be om ändrade arbetstider, eller så byter hon helt enkelt jobb till något där hon får kvällstjänst. Alternativt så får arbetsgivarna bli lite hyggligare mot att tågen och bussarna ibland kan vara sena, för ett sent tåg ökar stressen hos folk (vet själv hur enerverande ett tåg som bara står still kan vara, vetskapen om att tiden tickar och lektionsstart närmar sig är outhärdlig). När tåget väl kommer in till stationen sent så stressar Gunilla vidare mot sitt jobb och kommer precis i tid. Se vilken press hon har, vilket stress...

Brukar numer envisas med att ta't lugnt. Trippar inte nerför trappor som förr, utan ett steg i taget, vill någon gå förbi så får folk hoppas på att det dyker upp en lucka eller önska att de hade gått förbi mig innan trappan började. Springa till bussen är inte heller någon hit, det är inte precis som att bussarna slutar gå (vilket många verkar tro). Nog misstänker jag att folk retar sig som galningar på det här. De får de väl göra men det är verkligen inte mitt problem. Och om de får för sig att ens påpeka det i tal så lär jag gladeligen delge dessa ljushuvuden med påpekan om att jag tar det så lugnt jag vill.

Så följ med mig, och ni ska aldrig behöva vara hungriga mer...

Vill bort härifrån!

Arrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrghhhhhhhhhhhh!

Jag blir tokig!

Jag vill bort härifrån!

Orkar inte med stan, vill inte bo i Eskilstuna, vill norrut, Stockholm är som en köttbulle i julgröten, som Piff utan Puff.

Orkar inte bo hemma, vill få vara ifred, få leva mitt liv, utan att folk ska lägga sig i. Inget emot att slippa hyra och få i princip gratis mat men till priset man måste betala värdesätter jag hellre att få komma iväg härifrån, snarast...

Varning varning... Boom

Lyssna med öronen världen

Seriöst, börjar bli så trött på folk (med vissa undantag). Ni kan inte lyssna, eller tja, förmodligen lyssnar ni men inte fasen är det med öronen i varje fall, för det tycks inte komma till de rätta hörselnerverna precis. Vissa av er lyssnar med rätt sinnesorgan, och det tackar jag er för, ni kan känna er välkomna, ni vet vilka ni är, även om jag inte sagt det personligen, men ni andra, PLATS, sitt, håll käft och se nervösa ut.

I år efter år har jag gått och försökt få er att förstå vad jag säger, men ni har alltid uppfattat det efter egna önskemål, smak, tycke, lust, ork, whatever, alternativt påpekat att det är en småsak att lyssna på, att jag tjatar (varför? jo för att ni inte ville lyssna första gången till mina "småsaker"(som i mina ögon är mycket mer än bara småsaker)).

På sistone vågar man knappt öppna sin käft för då möts man av både det ena och det andra, samma gamla sak. Lämna mig ifred ber jag vissa av er om, men så fasiken heller, "hjälpa mig" vill ni, men ni inser inte att ni snarare "skälper". Inse att jag menar ifred med stort I, och inte ett ifred inom parentes. Och när ska ni lära er när ni är ute på för djupt vatten? Jag är förvånad att ni inte drunknat än bildligt talat. Och förresten, ett nej är ett nej, inte bara när det gäller våldtäkter, vill inte jag bli registrerad på random sida så vill jag inte det. Försök inte övertyga mig med massa funktioner som sägs vara bra. Drop it, or drop dead.

(Och vill återigen påminna om att detta bara gäller vissa, ni andra vet som sagt vilka ni är, förr eller senare, annars får ni väl fråga :P)

Bränn GW på bål!

Nej nu får det fasen vara nog, orkar inte mer, i över 39 månader har jag ägt Guild Wars (Prophecies) ett så kallat MMORPG. Den här är dock av en lite annorlunda sort, nämligen att det är en engångsavgift för själva spelet och en aktiveringsnyckel som låser upp ett konto (till skillnad från t.ex. World of Warcraft där du betalar en summa varje månad) som du kan spela med när du vill och hur länge du vill (tills deras servrar någon dag går i konkurs) vilket i och för sig var bra då jag haft spelet liggandes i 2-3 år utan att ha petat på det.

Men! Där kommer kruxet, ingen trodde väl att folk kommer finnas kvar efter 2-3 år? Nej, otroligt nog fanns det det, men det beror väl främst på att det under åren kommit ut diverse expansioner som följer på den s.k. "avslutade" historien i Prophecies. Problemet i sig är att de är få, och de består inte av de vettiga MMORPG folk som en gång i världen fanns på denna jord, nej, de är typ i nedre tonåren, dricker förmodligen Fanta Light och snackar ett språk ingen förstår, utom de själva.

I och med en av expansionerna tillkom en liten funktion, nämligen heroes [hjältar], som skulle ersätta de tidigare "henchmen" (programmerade spelare som kunde tas med om ingen fanns online vid tillfället). Hjältarna kunde förses med olika uppsättningar av magier, vilket gjorde dem lite mer unika, problemet i sig var att antalet grupper i varje uppdrag med levande spelare minskade.

Ett läskigt exempel på detta var nu i förmiddags när jag kom in i en ganska tom stad, fanns fyra grupper med 8 spelare i varje (max i just den staden). Varje grupp bestod av en levande spelare, och resten var antingen hjältar eller "henchmen", försökte gå med i varje grupp men blev bara utkickad... vad är liksm problemet? Har de som tidigare gömt sig för fysisk social kontakt ute på gatan blivit skygga för kontakt på nätet? Vad är nästa steg? Rädda för sig själva?

Sen är det då åldersfördelningen igen, höll på i ett antal försök med ett par olika uppdrag med spelare. De flesta slutade i antingen att vi klarade det (sällsynt) eller blev dödade (ofta till följd av att någon eller några hoppade ur spelet mitt i uppdraget). Nu senast slutade det med att alla utom en dog, nämligen en munk (otroligt eftertraktad då denne kan hela och återuppliva döda gruppmedlemmar), men som efter en dispyt med någon i gruppen stack iväg så vi förlorade...

Ärligt talat, bränn skiten på bål, jag vill inte se den mer. Orka vänta på att alla mognar till och växer upp (om de nu gör det). Nu ska jag hålla mig till offline-spel istället, där slipper man iaf stöta på någon idiotisk medspelare som kickar en bara för att man råkar sakna en viss magi i sin samling...

Över och ut.