Känslan av maktlöshet

Känslan av att se någon försvinna ur dina armar,
känslan av gruppen som beslutar något utan att man blir tillfrågad,
känslan av att oro,
känslan av att tvingas kvar på en plats när man helst vill vara någon annanstans,
känslan av besvikelse,
känslan av okunskap,
känslan av att inte veta,
känslan av att någon kanske försvunnit föralltid,
känslan av tåg som stannat mitt i tunneln,
känslan av att stå i kö,
känslan av att inte våga,
känslan av rädsla,
känslan av att inte få tycka om,
känslan av att tvingas hata,
känslan av osäkerhet,
känslan av förvirring,
känslan av maktlöshet...

Grevens gåva

Det var en dyster morgon i Solista. Regnet låg tungt över marken, piskade mot taken och forsade som vattenfall över de öppna fälten. Ingen vågade sig ut, för de visste alla vad som var på gång. I åratal hade de väntat på att ännu en av dessa dagar skulle komma, en sån dag som var så nära domedagen man kunde komma. Och den kom ofta, alltför ofta.

"HAN ÄR PÅ VÄG!", vrålade någon och smällde igen porten till sitt hus. Ett skramlande hördes inifrån, sedan vart det lika tyst igen.

Åska började mullra och dåna i bakgrunden. Långt bort såg man så plötsligt en skuggbild av en häst med vad som till synes såg ut som en storvuxen man på dess rygg. Himlen lyste upp och åskan vrålade av hat utöver staden. Mannen red sakta in i staden och betraktade de tomma gatorna, de tysta husen, de mängder av ögon som i sin iver att se vad som pågick sneglade ut genom första möjliga glugg.

Mannen log ett ohyggligt leende, samtidigt som åskan dånade ner bakom honom. Bakom honom hängde något insvept i en massa tygstycken, fastsurrat kring hästen. Han vände sig om och ryckte loss detta något från hästen och slängde det våldsamt mot marken. Sedan skrattade han, och red vidare, ut ur staden, men när han nästan var vid andra sidan, så tvärstannade han och vände på hästen inför en full galopp rakt mot det ting hand nyss kastat på marken. Han grep tag i sitt svärd, och svingade det tvärs över tingesten så att tygstyckena delade på sig, sedan försvann han skrattandes ur staden, ackompanjerat av åskans mullrande, och regnet som piskade mot väggarna.

Tygstyckena gled ner och landade på marken. Nu visade det sig vad som hade legat inbäddat i detta. En ung flicka låg där nu helt orörlig, kortvuxen men såg ändå ut att vara bra mycket äldre än man kunde tro. Hon hade mörkt kortvuxet hår och var klädd i ytterst vackra kläder, men vilka hade blivit söndertrasade av någon anledning.

Tystnaden var till synes evig, men det dröjde inte länge förrän människorna i staden smällde upp sina portar, fönster och traskade ut på gatorna igen. Regnet var plötsligt som bortblåst, åskan likaså. Ett par stycken vågade sig fram till flickan som låg på marken, men ingen verkade våga göra något. Det dröjde en lång stund innan en liten pojke tillslut böjde sig fram och vidrörde henne. Han flög tillbaka som ett skott, som om självaste blixten slagit ner i honom.

"Vad är det min pojk?", sa hans far förskräckt.
"D-det varmt", stammade pojken fram.
"Varmt?" Fadern skrattade "Äh, inte ska du väl bli rädd för varmt! Nu ska jag visa dig att det inte är så farligt med varmt!"
Han sträckte ut sin hand och vidrörde flickan men flög lika förskräckt tillbaka.
"Vid undergångens skapelse, hon är förhäxad! Greven har lämnat oss en demon!"

Folk såg panikslagna ut och sprang iväg in i sina hus och försvann. Men det var ett par som inte verkade övertygade, en grupp som vanligen höll på med trolldom, och som var de enda som vågade trotsa denna förhatlige greve som tydligen lämnat något så ondskefullt. En av dem, en äldre kvinna bad några att hämta ett par filtar. Hon fick hjälp att linda in sina armar i dem och böjde sig sedan ner för att lyfta upp flickan.

Folk såg förskräckt på genom sina fönster och tänkte väl att detta inte kunde sluta väl. Men inget allvarligt skedde. Kvinnan ryckte förvisso till lite men inte lika förfärligt som de tidigare hade gjort vid beröring. Det syntes dock att hon svettades avsevärt. Flickan tycktes avge enorma mängder värme av någon anledning.

De tog in henne i ett rum där en slags doktor satt. De konstaterade att hon hade skyhög feber, men kom samtidigt fram till att hennes kroppstemperatur skiljde sig markant från deras egen.
"Hon kan inte komma från vår värld", sa doktorn.
"Ska vi, förkasta henne?", undrade någon tvekande.
"Nej! Hon stannar här", sa kvinnan från tidigare. "Det är något speciellt med den här flickan, jag känner det inom mig. Tills dess vi rett ut det så ska hon förbli här"
"Men de övriga kommer att börja undra.."
"Så låt de undra!" Kvinnan vände sig mot doktorn "Kan du bota hennes feber?"
"Det kommer ta sin tid, men hon blir säkert på benen inom någon vecka"
Alla tittade på varandra, sedan satte doktorn igång med någon slags läkeprocedur och medicinering.
"Gå nu ut är ni snälla", sa doktorn. "Hon kommer behöva mycket vila och lugn och ro, så det blir bäst om hon stannar hos någon av er som bor i utkanten... Topana, du verkar manad ser jag?
Kvinnan från tidigare, som tydligen hette Topana svarade.
"Det blir nog bäst så"
"Då får du veta när du kan hämta henne senare", sa doktorn.

-------
En bra bit därifrån befann sig vår namnlöse hjälte på väg mot norr, eller åtminståne det som kändes som norr för honom. Han hade förvisso lärt sig att solen går upp i öster, så den logiken hade ju betytt att han vid soluppgången skulle haft solen till höger. Men hur tusan skulle man göra här, där det faktiskt fanns tre solar, var och en som gick upp från olika håll.

Vilket fall så gick han och gick och gick och gick och gick och gick och gick och gick. Och det var ungefär vad som hände de kommande dagarna. Förvisso vilade han ju såklart också, men det var inget intressant.

En vacker dag var han dock framme i byn Norrflodh, fast där fick han otroligt nog veta att Norrflodh helt enkelt var namnet på något helt annat än en vindriktning. Han hade hamnat långt sydväst i förhållande till ninjornas dal, helt otroligt. Men nu var det då dags att äntligen leta efter de beryktade häxorna. Och det mina vänner får ni höra nästa gång...

Fortsättning följer...