Dagen då världen blev ett

Det var redan när jag kom till Japan som jag insåg hurpass läskigt påverkade omvärlden blivit av västvärldens trender, kläder, kroppsspråk och för att inte tala om rutiner. Jag tittar i bakgrunden på en bild från afrika där ett flertal infödda personer går klädda i sånt man normalt ser i skyltfönstren nere vid Plattan, då talar jag inte om att personerna i frågan om skulle vara nerbantade till pinnar, utan det är själva kläderna som känns väldigt västerländskt. Naturligtvis är det upp till var människa att avgöra om de vill gå klädda i jeans, cykelbyxor eller vad det nu kan tänkas vara. Vad jag menar är att det känns som om mycket påverkats av just västvärlden, och sällan tvärtom. Beror detta på ett medvetet tvång som kristna purister gjorde på medeltiden eller ett spontant "jag-vill-vara-västerländsk"-syndrom?

Problemet med många människor är just det där att vara som alla andra, modeflugor, att ha samma "inne"-skor, samma tråkiga kavaj som alla andra i sin trapp och dessutom klippa sig som varenda kotte på Stureplan redan gjort. Följer man inte detta så blir man utstött, på ett eller annat sätt. Det är likväl på nätforum...
"Jag ser att du läser Expressen, därför får inte du vara med".
Osv...
Vad jag frågar mig är mer eller mindre, varför?
Vad är det som är så häftigt att vara som alla andra? Vågar ingen vara sig själv? Är det för att kunna identifera sig med eller bli accepterad av en entyckande grupp eller vadå?

Personligen går jag runt i mina vanliga svarta kläder, färgar mitt hår svart, lila, grönt, gult, eller vad f*n jag vill. Jag är bara så trött på skiten. När damen i luren på glasögonaffären sa "det är inne med tjocka bågar" höll jag nästan på att smälla på luren (men eftersom det är emot min natur så...)
Vill jag ha knallrosa bågar så fine, vill jag bo i Krusbärsholm så fine, vill jag köra en smurfgrönlackad audi så fine, men så skit i det, det är mitt problem, inte ditt.
Jag bryr mig inte om dig random person 31 som måste ha den där Fila-jackan, så länge du inte bryr dig om min Musse Pigg-jacka. Jag gråter nästan av att se folket på emotrappan på plattan, så annorlunda, så ovanligt, så udda, så häftigt...

Jag tror f*n jag ska bli svartrockare, precis som hon i den där boken, hon är min idol, min själsfrände. Hade gärna brevat om hon inte varit fiktiv. Fasen vad underbart det vore... *Suck*
Jag önskar jag vore en fiktiv karaktär, och kunde gifta mig med andra fiktiva typer, fast å andra sidan vill jag inte gifta mig, det är sånt där överdrivet tjaffs. Å andra sidan vore det inte helt fel att bli av Ami-chan och springa på äventyr i nån noll-space jungel.
Får drömma lite till, och kanske födas som en japan i nästa liv, eller varför inte en delfin, de vet iaf när vogonerna kommer...