Din mamma

Det är svårt att påbörja och framförallt formulera ett inlägg som känns som att avsluta en epok i mangasverige. Att slutligen säga farväl till Markus var tungt, sorgligt men ändå lättande på något sätt, när man satt i kyrkan kunde man som Häger sa känna närvaron av Markus, kunde ana hans kommentarer om de papperflygplan vi så respektfullt la på kistan, antagligen med förundrade blickar från släktingar, något jag dock aldrig brydde mig om att tänka på, mina tankar fanns enbart hos Markus. Någon sa något om hur typiskt Markus det skulle varit om det stått "din mamma" utskrivet på kistan, men med respekt för släktingar som kanske inte kände till den sidan av honom hade det nog varit lite i överkant.

Fast å andra sidan fanns det fler än oss mangafolk som kände till hans användande av GULD i många sammanhang, vilket med viss förvåning kom till mångas kännedom.

Det var så kusligt hur man ibland kunde se honom med sin väldigt speciella gångstil, med sin påse i handen och den svarta huvtröjan på sig, hur han spontant skrek din mamma eller sug kuk som avskedsfras innan dörrarna på tåget slogs igen.

Det som känns så oerhört kusligt är att man inte kan tro att något sådant skulle hända Markus, det kommer nog alltid vara en viss förundran kring vad som hände de sista veckorna innan allt tog sin vändning. Det känns oerhört kusligt när jag blickar tillbaka på tiden, hur det kändes som om Täbygänget gled ifrån varandra mer och mer, när alla for ut över land och klot på egna äventyr, att flytta från Stockholm kändes lite som att överge honom i ett hus som jag förstod att han helst av allt ville bort från fortare kvickt.

Många beskriver hur han var annorlunda den sista månaden, så på sätt och vis är jag glad att bilderna av när vi skildes åt för vad som skulle visa sig bli sista gången i den här materiella världen finns kvar istället för de som hade blivit av när han verkade tyna bort.

Jag och många fler är nog ense om att världen inte kommer bli sig lik utan honom, inga konvent kommer vara så roliga som de varit förr, inga Täbymöten lär bli som förr och idén att återuppta söndagsvisningarna lär vara förgånget.

Den dagen vi andra mangakaifolk står inför slutet lär med viss förhoppning dröja ett tag, men tills dess att vi åter får träffa Markus får vi försöka göra allt vi kan för att inte glömma bort karln. Som jag sa till Ida dagen efter jag fick beskedet då solen plötsligt tittade fram, att det säkert är Markus som hälsar på, även om han fick bestämma nog hellre skulle framträda i form av snöflingor. Vi får väl se vad som sker.

Tack för den tid du förgyllde våra liv Markus, vila i frid, så ses vi.