När gatan blev var mans ägo

"Ja jävlar..."
För att citera en karaktär ur Ulf Starks teatermanus som spelades upp en höstkväll i sjuan.

Jag frågar bara, vad är det som är så jättekul med att ta upp hela gatan man går på? Det fenomenet stötte jag minst sagt på innan Götgatan blev gågata. Alltid var det några som envist skulle gå i bredd och sola näsan. Nej men ärligt talat, är folk helt bortblåsta i huvudet?
Jag VILL INTE gå ute bland alla stora elaka bilar, copy cat? Någon fetlack tant hävdade envist att jag skulle cykla på "min" sida på årstabron är jag hänsynsfullt försökte undvika att cykla ner en massa gångtrafikanter, med solen i ögonen. Sen när började folk bry sig om regler du som inte ens hade cykelhjälm? Och var fasen är dina reflexer? Var glad om du klarar hyran med de böter du borde fått.
Det finns förvisso inga regler om att man får eller inte får ta upp hela gatan, däremot finns det två ord; respekt och hänsyn. Visst, jag kan sätta mig ner på gatan och placera upp mitt kokkök och tälta så alla blir spontant nermejade av lastbilar vid omkörningen, men hur snällt är det? (Onda samvetet säger: PAAAAAAAAAAAAAAAAAYBAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!!!!!!!!!!)

Sprängdeg..... PAUSFÅGEL!!!!!!!!!!!! FWUIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!!

Titta där dök min tjejkompis upp på nätet som jag inte pratat med på tre månader.

Folk må undra varför det bara består i evigheters klagan här. Ty om jag lät bli och skrev om blommor och kottar i skogen hade jag förmodligen fått för mig att atombomba hela Götgatan och den där tanten som så förvirrat trodde hon ägde stan idag, för att inte tala om alla som använde signalhornet på bussen i hopp om att jag skulle nollspaca mig bort så att de kunde nacka på personen framför mig vars fel det egentligen var eftersom han inte flyttade på sig när jag försökte släppa fram folk som skulle kliva av...... Ja jösses, länge leve demokratin, den finns ju ändå inte...