Precis avslutat en fyra veckors praktik på ett äldreboende. Måste säga att jag är grymt frustrerad. Jag förstår egentligen inte poängen med att vilja bo där, jag skulle hellre avlida i något annat och på någon annan plats än i ett rum där jag bott i x antal år och förmodligen inte rört på mig det minsta.
Det läskiga är hur det liksom är som om patienterna hålls med liv med hjälp av otaliga mediciner de får i sig var och varannan timme.
Jag undrar om de frågat de boende om de ens vill bo där, om de ens vill ha mediciner som kanske bara drar ut på deras lidande. Klart, finns ju den bunten som inte kan svara för sig själva, men hur kul är det egentligen att vara där, vara helt borta i huvudet, eller bara ligga nerpackad i en säng i flera år och äta mat ur ett sugrör dagarna i ända. Eller gå runt i korridorerna med sin rollator och inte veta vart du ska ta vägen. Jag säger då det.. Ska flytta till Tatooine så kanske någon kommer och påpekar att jag är galaxens sista hopp och att jag ska bli en sån där laserriddare...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är en mycket svår fråga det du ställer. Jag förstår din frustration och många gånger ställe jag mig själv den frågan.
Inom vården finns det många dilemman. Hur mycket självbestämmande ska en patient ha? Självklart ska man värna för patientens autonomitet och låta henne stå för sina beslut men ibland måste vården kunna ta självbestämmandet från patienten. Jag tänker då på psykiatrin där man måste påtvinga en självmordsbenägen patient vård ifall hon skulle uppvisa självmordsbenägenhet. Vi de tillfällerna så förbiser man helt patientens egna önskan att ta sitt liv.
Hur är det då inom geriatriken? Ska en patient med tillhörande familj kunna bevilja och få igenom ett insomnande? Eller ska man hålla patienten vid liv intill det sista?
Det är svåra frågor de du ställer.
Kan inte påstå att jag vill jobba inom äldrevården efter det här, det skulle aldrig funka, det är som att sitta och vänta på att en person ska dö för att kunna släppa in nästa. Det fanns en patient som var blind, drömde mardrömmar och konstant sängliggande, jag menar... vad är det för ett liv egentligen? Och så sitter sköterskorna och säger åt mig att jag inte ska bry mig så mycket om personen, att han alltid är sådär... Uch och tvi..
Vad gor man nar man ar en person med empati och sympati for sina medmanniskor och sa ska man plotligt sitta och se pa nar en person langsamt gar mot sin undergang - helt lagligt och "accepterat" av samhallet. Ar det inte battre da att lata den empati som studenten har laggas dar den kan gora nagon nytta?
Skicka en kommentar