Till världens bästa Pappa

Som från ingenstans nåddes jag av beskedet av att min pappa lämnat jordelivet i dagarna. Det var för många oväntat med tanke på de planer och drömmar han hade för framtiden, som han skulle uppleva när han blivit bättre. Men någonting hände och nu finns han inte mer. Många säger att det han gjorde var dumt och egoistiskt, jag kan förvisso hålla med dem men då jag själv befunnit mig i mörkrets ruiner många gånger förstår jag mycket väl att det i värsta fall kan sluta så. Ända sen mamma och pappa separerade har jag på något sätt alltid tyckt synd om honom, därför har det varit svårt att vara direkt arg på honom, trots att han gjort saker som fått en att gå i taket många gånger.

Jag kommer alltid minnas honom som den glada, humoristiska och lite speciella pappa han varit. Nu får han väl äntligen träffa sin pappa som så hastigt rycktes ifrån honom för flera år sedan, en person jag aldrig hann träffa i livet, kanske snarare om en massa evigheter när man själv trillar av pinnen. Frågan är om man åldras i himlen, skulle vara konstigt att presentera sig själv som ens barnbarn och dyka upp som en gammal gam.

Det finns mycket att skriva, och det är mycket han lämnar efter sig. Jag är glad att jag fick chans att träffa honom innan det hände, tråkigt är dock att jag aldrig insåg hur pass illa det verkligen var.

Mer kan jag inte göra nu än att sörja och hoppas att han har det bättre där han är nu.

Vila i frid, världens bästa pappa, vi saknar dig.