Landvärldens Slamkrypare

Jag har säkert tagit upp tidigare otaliga gånger, med och utan text, min irritation över dagens landlevande varelser, och då menar jag inte hunden, inte katten, inte kaninen som knaprar på morötter utan människan. Var dag kliver jag på samma roliga tunnelbana, och varje dag är det samma mindre roliga människor som åker med den. Av någon märklig anledning är det fruktansvärt attraktivt att få sitta ner, och då ska man helst placera sin kompis; skinnväskan Arne brevid på sätet, gärna i sällskap med en och annan ICA-kasse. När man då helt självklart försöker diskret indirekt sätta sig på Arne och ICA-kassarna eller råkar nämna något så obetydligt som "ursäkta" så får man en irriterad blick över att tant Rita måste ha både Arne och kompani i knäet. Det var ju fruktansvärt jobbigt att flytta dem två tiondels meter. Men det var tydligen inte lika jobbigt att kasta sig in i tåget, preja undan alla tänkbara hinder (läs: människor) och göra en frivolt rakt ner på sittplatsen.
För att gå vidare är det tydligen också väldigt viktigt att man om det inga sittplatser finns måste stå brevid sin polare och mala på om sina nyinköpta skor, tipsextra eller vem vet vad, samtidigt som man illvilligt blockerar gången för varenda människa som ska förbi. Och om man råkar knuffa till dem bara för att man annars inte hade kommit igenom den minimala springa som lämnas öppen så får man ett aggresivt "jävla unge" på sig.
En annan väldigt intressant detalj är hur så många måste stå i hörnen vid dörrarna, gärna precis i de dörrar som är öppna så att inga andra kommer in. Sedan är det ju dessa som gärna lutar sig över hållaren så att man tvingas stå och hoppas slippa ramla på okänd person då tåget plötsligt tvärstannar mitt i tunneln.
Och så slutligen har vi alla hysteriska idioter som så förbaskat kräver få kliva på innan avstigande ens hunnit uppfatta vilken färg det är på dörrarnas insida. Jamenar, inte flyttar de på sig precis, de står liksom där, blockerar för avstigande och tror bestämt att dessa ska flytta sig så att de kan kliva på. Tyvärr lär det inte hända så mycket i den vagnen om jag ska kliva av där. Jag har nämligen lärt mig att folk tydligen inte vågar gå in i någon som står still. Står man liksom bara där och väntar på att de ska flytta sig, så gör de tydligen det. Detsamma när man går på en smal gata.
Innan Götgatsbacken blev gågata så var trottoarerna smala precis så att två personer kunde gå där. Kommer man då och möter tjocka släkten på 138 stycken som ska mot Slussen har man inte en chans utan tvingas omedvetet ut i gatan fylld med bilar. Står man istället helt still, ungefär som Lucia gjorde så kommer de med största sannolikhet att gör allt för att undvika kontakt med en, ungefär som om man var väldigt smittsam med något läskigt virus. Och hade någon överhuvudtaget råkat fått för sig att knuffa till mig så hade jag förmodligen ryckt tag i männskan och skrikit nått väldigt mindre roligt. Samma möjlighet har man inte om man indirekt tvingas ut i gatan av någon omärkbar anti-magnetisk kraft....
Man kanske ska söka jobb som lyktstolpe.