Mörkrets Furste

'Du var mig en riktigt dåraktig en', skrattade furst Aingus.
'Släpp genast ut prinsessan härifrån', vrålade den namnlöse hjälten. 'Jag förstår inte vad för ont du vill henne'
'Ont? Ha ha ha... Hon ska hållas fången tills dess att vårt giftemål blir av!'
'Man ska inte tvinga någon till något de egentligen inte vill, det borde väl du ha lärt dig.'
'Nu känner jag igen dig, det var du som försökte hindra mig den där dagen för tretton år sedan.'

*Tillbakablick*

Regnet föll och åskan mullrade som aldrig någonsin tidigare den så ödesdigra dagen då riket blev som förbytt. Den intet ont anande namnlöse hjälten som då var en helt vanlig ung bonde knappt invigd i målbrottet passerade av okänd anledning förbi slottet Regimir när portarna slogs upp med ett vrål. Ut kom en ung flicka med långt hår springandes, efterföljd av vakter stridandes mot en storvuxen man. Mannen hade ett otäckt utseende och var helt klädd i svart. I handen ett svärd format som den mörkaste korp. Trots att han verkade fullt inne i stridandet med sina motståndare var hans blick fullt fixerad på en person, ljusets prinsessa som förgäves försökte undkomma honom.
Med ett kraftigt hugg sänkte han de kvarvarande vakterna och gick med raska steg ifatt prinsessan. Den namnlöse hjälten som hittils tett sig stel av skräck rusade plötsligt fram, tog sitt enda medhavda redskap och kastade sig på den fruktade mannen. Mannen vred sin hatiska blick mot hjälten och föll omkull på marken. Hjälten stod kvar och kippade efter andan, och blev alldeles stel av skräck när mannen plötsligt reste sig.
'Antar att du inte vet vem du har gett dig på', väste han.
'Är det du som jagar flickan?'
Mannen svarade inte, men bytte ut sitt av ilska förvridna ansikte till ett som kunnat få vilken dobbelspelare som helst att fly av skräck.
'Vad vill du henne?', skrek den namnlöse hjälten.
'Hehe, jag ska äkta henne, vare sig hon vill eller ej.'
'Man ska inte tvinga någon till nått de inte vill!'
'Lägg dig inte i det här, snorvalp, håll dig till dina egna lortiga sysslor.'
Den storvuxne mannen vände sig och gick raskt iväg åt det håll prinsessan sprungit.
'Kom bara ihåg en sak, med furst Aingus leker man inte, om man vill föra det vidare..'
Sedan den dagen satt namnet furst Aingus kvar i den namnlöses minne, och så skulle det förbli, tills den dagen då han lyckades besegra honom, eller själv gå under.


Ett klingande eko hördes när de båda fienderna lösgjorde sina svärd och blev ståendes till en orkester av smatter, åskknallar och vindsus. Sedan tog båda sats och kastade sig mot varandra, i hopp om att kliva levandes därifrån...

Fortsättning följer...