Tro på änglar

Det var mörkt, det sista ljus jag någonsin trodde skulle vägleda mig övergav mig när jag förlitade mig på det som mest.
Det var som om månen trillat ner, solen aldrig ville gå upp, förevigt vandra i ett tyst och ensamt mörker.
Var som om att stå på en klippa i detta mörker, tittandes ner på ett till synes avlägset ljus där nere i avgrunden, vända sig om tvekandes och se svaga strimmor av ljus som jag inte visste riktigt om de skulle förbli så eller försvinna för evigt och lura mig ner i mörkret igen.
Vände tillbaka, tittade ner och blundade. Kände hur marken blev till luft under fötterna, sedan hände något, det blev liksom ljust. Inte ljust som om någon tände lampan i ett kolsvart rum, inte ljust som när solen går upp, utan sådär lagom behagligt, lite som luciamorgon på dagis med alla barn som gick i vintermörkret med tända ljus och sjöng glada sånger.
När jag öppnade ögonen såg jag någon framför mig, hon var varm, vacker, log mot mig och sa något som fick mig att inse värdet av vissa saker som kom att förändra en hel del saker i min tillvaro.
Jag vet inte vad hon var, jag tvivlar på att hon var mänsklig, för de flesta i mänsklig skepnad jag mött har för det bara tagit mig ljupare in i mörkret. Kanske var hon en alv? Kanske var hon en ängel?
Men förresten förstår jag inte varför jag envisas med att säga "var", för den här personen finns, och hon är. Hon är det finaste jag vet på denna jord.

Jag är förvisso buddhist, men vem har sagt att inte buddhister får tro på saker, för nu tror jag mer än någonsin, nu tror jag på änglar, och mycket därtill.